Alzheimers är fortfarande en ganska dold sjukdom man inte gärna pratar om. Den kommer smygande. Oftast är det svårt för både anhöriga och den drabbade att förstå vad det egentligen handlar om. Symptomen är så diffusa i början av sjukdomsförloppet och tas inte på allvar. Även om man söker hjälp har sjukvården, oftast vårdcentralen som är första kontakten, inte så mycket erfarenhet och utredning påbörjas alldeles för sent.

Trots att de klassiska symtom finns precis framför näsan,  har jag jätte svårt att förhålla mig till verkligheten. Jag vill helst göra som strutsen och bara sticka huvudet i sanden.

Det sägs att Alzheimers är de anhörigas sjukdom. Jag förstår nu verkligen varför.
Fast jag vet att personlighetsförändringen och det förändrade beteendet orsakas av en underliggande hjärnskada, som står helt utanför mammas kontroll, är det så otroligt svårt att inte ta saker personligt. Vi hamnar då och då i onödiga diskussioner gällande vardagliga saker. Bara för att jag så gärna vill att hon ska förstå . Jag vet ju att det är dumt och onödigt. Jag är fullt medveten  om att jag måste bli bättre på att hantera mina känslor och inte lägga så mycket värderingar i vem som har rätt eller fel. I slutändan kommer det ändå inte att betyda någonting.

Ibland ser jag tydligt hur medveten hon är om den pågående förändringen men vet inte hur hon ska hantera det. Känslan och ångesten av att tappa kontrollen måste vara jätte jobbig. Det bidrar  så klart till att hon blir ledsen och sluter sig som en mussla. Tur att hon bor nära så vi kan hjälpa henne med det som behövs.

Jag har varit inne på www.omalzheimer.se och försökt att få mer kunskap. Problemet är att ju mer jag läser desto mer ångest får jag. Jag vill inte att det ska bli värre. Jag vill stanna tiden. Jag är rädd för att förlora henne helt.
Det jag läser är att det inte finns någon återvändo. Jag fasar och är livrädd för den dagen när hon inte kommer ihåg vem jag är. Och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.//Filosoftanten