Som jag skrivit innan tycker jag våren och början på sommaren präglades av extremt mycket oro och osäkerhet kring hela Corona-situationen. I varenda beslut man skulle ta, var det Corona som alltid diskuterades och som alltid styrde det sista avgörandet. Det kändes tråkigt att behöva ställa om eller tacka nej på grund av konsekvenserna. Jag hade nästan konstant ont i magen. Men jag måste ändå säga att det också skapade nya sätt att tänka och att se andra möjligheter.
Jag och J blev väldigt duktiga på att hitta på saker som vi inte gjort så ofta innan. Vi åkte iväg ut i naturen och bara promenerade. Vilket för mig var otroligt effektivt för att minska oro och ångest. Jag köpte en cykel och vi har cyklat massor. Vi for i väg på en fantastisk cykelsemester i Skåne. Vilket förmodligen aldrig hade hänt utan Corona. Så på något sätt kan man ju ändå säga att inget ont som inte har något gått med sig.
Under stora delen av sommaren var det trots allt ”hyfsat” lugnt. Smittspridningen var låg och jag tror att de flesta kände en liten lättnad över att vardagslivet kunde komma tillbaka. I alla fall till stor del. De mörka moln som låg och hotande i horisonten trängdes bort i samma takt med att trängseln ökade på stranden och i baren. Men nu är de mörka molnen här. Det som befarades skulle ske, sker. Och dessutom i rasande fart. Nu sägs vi vara på väg mot samma situation som i våras.
Återigen ökar antalet smittade och med det också belastningen på sjukvården. Det känns som vi befinner och i en film som går i repris. Mediarapporteringen ökar i takt med att man pratar om att införa hårdare restriktioner. Vissa länder pratar om lockdown, igen. Jag bävar för de framtida konsekvenserna som lär komma som ett brev på posten. Jag ser ännu fler som använder munskydd. Vilket kanske är bra, men flertalet använder tyvärr skydden på ett felaktigt sätt. Dessa människor tror att de är skyddade och att de skyddar andra, men effekten riskerar att bli tvärtom.
Personligen kan jag inte påverka eller styra andras agerande. Även om jag ibland kan känna en stark irritation kring vissa människors nonchalans, måste jag ändå inse att det är upp till var och en att sätta sina gränser och göra sin val. Någon annans konsekvenser kan jag inte bära på mina axlar. Jag kan bara bära mina egna. Vi är alla olika och olika känsliga. Det är mitt ansvar att backa från situationer där jag inte känner mig bekväm och helt enkelt tacka nej. Återigen inser jag således att jag också måste ta ansvar för min inre växande oro, innan den blir för stor. Det kan jag bara göra genom att göra det som känns rätt för mig och att på nytt se till att komma ut i naturen och samla positiv energi. Idag blev det ett sådant lunchbreak.//Filosoftanten
