Det känns som lilla mamma blir mindre och mindre. Kroppen förbrukar allt hon äter och lite till, vilket gör att hon är väldigt smal. Några fettreserver finns det definitivt inte kvar. Vi handlar tillsammans och lunchen lagar hon hemma i lägenheten. På kvällen blir det ofta mat hos oss eller hos brorsan. Allihop försöker se till så att hon får vara med så mycket som möjligt. Mer kan vi knappast göra just nu.

Mamma och tjejernas lillkusin.

Mina underbara tjejer med svärmor och mamma.

Häromdagen när jag kom hem från golfen hade stora dottern lagat mat till sig själv och till sin mormor. Efteråt åt de hembakad rabarberkaka med vaniljsås. Mysigt.

Det är skönt att tjejerna (både mina och brorsans) är så stora så att de kan stötta och hjälpa till och ta hand om henne. Det blir shoppingturer till stan, café besök, hundpromenader och lite städning förstås.
Dock ska jag ärligt säga att de borde inte behöva ta något ansvar alls. Att på nära håll se den personlighetsförändring som pågår är minsann inte roligt för någon, allra minst för tjejerna. Precis som jag, har de så klart svårt acceptera det som händer. Den underliggande irritationen som tränger igenom är egentligen tecken på frustration och sorg. Ingen ska behöva se sin anhörigs personlighet förändras så drastiskt. Framför allt märker jag på min lilla dotter att hon inte riktigt kan hantera situationen. Hon har alltid stått sin mormor väldigt nära och nu är det ju inte samma mormor längre. Inte konstigt att det blir jobbigt att hantera.

Jag vet att demens kan vara ärftligt, precis som flertalet andra vanliga sjukdomar som finns, men det är inget jag går och tänker på. Jag får inte heller tänka på hur eller vad min reumatiska sjukdom kan ha för inverkan på mina barn och på mig själv framöver. Skulle jag låta de tankarna ta överhand skulle jag bli tokig. Ingen av oss vet ändå inte vad som väntar oss imorgon eller nästa dag.

Att oroa sig för något som jag inte vet något om, är ju att oroa sig i onödan. Ganska logiskt.

Skulle jag mot förmodan bli dement eller mindre orörlig på grund av min reumatism, finns det bara en lösning. Ett naturnära, tryggt och bra boende där man får dricka gott vin till kvällsmaten och vara uppe längre än till 22.
Kanske Ättestupa kan vara en annan lösning. Det känns dock lite väl drastiskt. Fast å andra sidan är det kanske ditåt vi är på väg.
Med största sannolikhet  kommer det ju inte finnas några pengar kvar i statskassan då det är min tur att bli gammal och sjuk på riktigt.
//Filosoftanten