Å så har dagen kommit som många av oss, på ett eller annat sätt, har väntat på. Julafton.

I år ska vi fira jul hemma. Det känns väldigt skönt. Visst är det lite pyssel att få ihop allt men i år är det faktiskt roligt att fixa och trixa.
Vi valde att köra storjul. Egentligen är jag kanske mer för ett litet julfirande utan måsten och krav. Men det är något speciellt att vara hela familjen tillsammans. Att ta tillvara på möjligheten att umgås och ha något att samlas kring. Stor som liten.

Jag har möjligheten att själv välja.
Det finns familjer där det av olika anledningar överhuvudtaget inte går att mötas och umgås. Och det finns de som inte har några nära och kära alls.

Jag är tacksam att inte vara en av dem. Tacksam över möjligheten att fira jul tillsammans. För trots allt är det något som jag inte kan ta för givet. Varken idag eller imorgon. //Filosoftanten

God Jul alla ni där ute! Ta hand om varandra❤️

Var för ett litet tag sedan på konsert, eller snarare en mindre spelning, med Eldkvarn och vår allas Plura Jonsson. Ett band som bildades 1971 under namnet ”Piska mig hårt”. 1976 bytte de till det numer kända namnet.
Det är faktiskt lite coolt att gå på klubbspelningar då det nästan känns som att man är hemma i någons vardagsrum och lyssnar. Närheten till bandet och den igenkännande medryckande musiken fick faktiskt min kropp att digga lite lätt. Kan definitivt inte säga att jag är en Eldkvarn fantast och kan alla texter, men mycket nostalgikänslor poppade upp.

Nostalgi känner jag också när jag nu plockar fram vissa julsaker. Sådant som har hängt med sedan jag flyttade hemifrån. Och det är länge sedan. Januari 1989 för att vara exakt. 19 år ung satte jag mig på tåget till Malmö för att börja mitt då nya liv som student på Malmö Högskola. Ett giganiskt stort steg. Min pappa tyckte defintivt inte att Malmö var så lämpligt att flytta till. En alldeles för stor stad för en liten lantis som jag. Det är mer än 25 år sedan och jag kan inte annat än undra var alla år tagit vägen. Det är så mycket som hänt och så mycket som upplevts. Mitt bagage har blivit fyllt med många underbara minnen. Ja även tråkiga sådana.

Så här i jultid känner jag också på något sätt en konstig blandning av vemod och glädje. Allt som jag fått möjlighet att uppleva och allt som jag aldrig får uppleva igen. Året som snart är slut passerar förbi och jag försöker sammanfatta vad som hänt. Det är inte helt lätt. Jag kan dock säga att 2014 blivit ungefär som jag önskade. Under en yoga och meditationsövning i början av januari bestämde jag mig för att det som inte var bra 2013, skulle stanna där. Och det som redan var bra, skulle få ta ännu mer plats i det nya året. Och jag lyckades. Kanske inte med allt, men med en hel del i alla fall. Framför allt har jag blivit bättre på att ta tillvara på det som är just nu och att känna tilltro och inte oroa mig för saker som jag inte vet något om.

Nu vill jag med glädje och nostalgi njuta av julen vi har framför oss. Att ha hela familjen samlad och bara känna tacksamhet för allt jag har.
Det är dock inte Eldkvarn  som ligger högst på julmusiklistan. Hellre ”Mer Jul” med Adolfsson och Falk. En fantastisk låt som gärna får underhålla mig samtidigt som regnet piskar hårt i ansiktet under mina promenader med Hedda. För snö lär det väl knappast bli denna julen heller.//Filosoftanten

Jag är inte speciellt politiskt intresserad. Bara lagom mycket för att kunna gå till vallokalen och lägga min röst på det parti som jag anser ligger mig närmast. Nu är det förmodligen snart dags igen. Och jag kommer med största sannolikhet att rösta likadant även denna gång.

Trots mitt inte alltför stora intresse för politik har jag ändå försökt hänga med och har läst hel en del inlägg och artiklar från partirepresentanter, partiledare, journalister och privatpersoner. Jag häpnar över den extrema smutskastning och skylla-ifrån-sig-attityd som förekommer överallt. Häromkvällen låg jag och läste kommentarer på Stefan Lövens och Annie Lööfs inlägg på FB. Det var rena rama personangreppen. Vuxna personer som helt kallt förmedlar sina kränkande och nedsättande kommentarer om personerna bakom det politiska ansiktet. För mig ett helt oacceptabelt beteende. När vi slutar se skillnad på sak och person, då tycker jag att det gått alldeles för långt. I pågående debatt häpnar jag också över hur lätt det är att skjuta över ansvaret på någon annan.

Vi pratar om att näthatet ökar hos ungdomar och att de tar för lite ansvar. Är det egentligen så konstigt? Vi vuxna föregår ju inte med gott exempel precis . Det som händer nu inom politiken och all smutskastning som pågår sätter nya ramar för vad som anses ok. Jag tror knappast att det är så här vi vill ha det. Det motsäger i alla fall allt jag fått lära mig sedan jag var liten.

På dagis och i skolan försöker personalen lära barnen att alla måste få vara med och leka, oavsett kultur, kön, åsikter eller sätt att vara. Man kan och får helt enkelt inte lämna någon utanför. De barn som från början har svårt att följa spelreglerna måste få en chans. Vilket är självklart. Om ett barn inte ges chansen utan konsekvent utelämnas, kommer det barnet aldrig lära sig att samarbeta, kompromissa, förstå hur viktigt det är med gruppdynamik eller vikten av allas lika värde. Detta förhållningssätt är kanske något som politiken borde ta lärdom av.

Jag tror tyvärr inte ett omval kommer göra så stor skillnad. Så länge smutskastningen accepteras och utelämnandet pågår kommer vi att befinna oss i samma politiska sörja om 4 månader också. Den enda skillnaden kommer vara x antal förlorade miljoner som istället kunde ha investerats där de gjort större nytta för alla.//Filosoftanten.