Filosoftanten är en alldeles vanlig mamma och fru med ibland ovanliga funderingar. Min blogg kommer till stor del att handla om mina olika filosofier och tankar kring livet i största allmänhet. Gillar fotografering, spela golf, umgås med vänner och äter gärna god mat.
Allt jag skriver är mina tankar och funderingar. Mina foton är mina och får inte används utan mitt godkännande.
Italien har för mig alltid varit solsäkert. Varma sköna dagar varvade med svalkande dopp och fantastiskt god mat. Plötsligt blev det inte alls som jag tänkt.
Sent bestämde vi oss för att ta bilen och köra söderut. Vi hade egentligen inte tänkt att åka någonstans utan ha semester hemma, men så blev det alltså inte. I år är det femte gången som vi åker ner och varje gång har vi haft fantastiskt fint väder. Precis så som man tänker att det ska vara i Italien.
I år åkte vi från 35 grader och sol till 20 grader och regn. Plötsligt befinner vi oss en typisk svensk sommar. Svalt och regnigt. Fast uppenbarligen stämmer inte den förutfattade meningen längre. Inte alls faktiskt.
Väl på plats (160 mil körda, varav 110 i solsken) kan vi helt enkelt bara göra det bästa av situationen. Låtsas som att det inte regnar.//Filosoftanten
Den gångna helgen har verkligen varit helt fantastiskt avkopplande. Umgåtts med goda vänner, härliga barn och busiga hundar. Helt utan förväntningar och höga krav. Bättre kan det knappast bli.
Att umgås med hundar och barn är ett otroligt bra sätt att vara i nuet. De lever inte som vi vuxna med massa inbyggda förväntningar på hur saker och ting ska vara. De bara är. Precis så som vi vuxna också borde vara lite oftare.
Jag försöker oftast ta med kameran för att möjliggöra lite fotografering. Att fota små livliga figurer tillhör verkligen inte det lättaste. Å andra sidan är det inte lätt att fotografera en solnedgång heller. Det är näst intill omöjligt att få den där perfekta spegligen av verkligheten. Fast det är inte resultatet som är det viktiga. Huvudsaken är att ha kul och experimentera.//Filosoftanten
Att genomföra 2 stora fysiska stresspåverkande projekt samtidigt är inte optimalt. Att dessutom tro att man ska kunna göra det perfekt är korkat.
Mammas flytt från huset har ju pågått ett tag. Men nu har har allt, nästan i alla fall, flyttats in i lägenheten. Oj, vad mycket det blir. Som vanligt har jag svårt att ta det lite lugnare utan kör på som alla andra flyttmedhjälpare trots att jag inte borde. Min leder mår nämligen inte så bra efteråt.
Samtidigt som flytten pågår håller jag på att avsluta mitt jobb. Att få sina egna arbetsuppgifter hyfsat i hamn och lämna efter sig ordning och reda är ju inte så svårt.
Men min avdelning haltar och är tillfälligt underbemannad. Således är det ytterligare 2 kollegors uppgifter som måste hanteras innan jag slutar. Jag vill lämna arbetsplatsen med en tillfredställelse och känsla av att ha gjort ett bra avslut. Det är jätte viktigt för mig och därför att det lätt att ta på sig för mycket och börja stressa. Jag har dock fått ett otroligt bra stöd genom mina efterträdare vilket känns fantastiskt. Samarbete löser faktiskt det mesta och plötsligt trillar pusselbitarna på plats en efter en.
På plats är det mesta i mammas nya lägenhet. Det har blivit så fint. Jag hoppas att hon kommer att trivas.
Motviljan har definitivt övergått till att ge det en chans. Det känns verkligen toppen.
Båda projekten har nu nästan avslutats. Och visst, det blev kanske inte helt perfekt. Men vad är perfekt egentligen? Inte ens jag själv vet. Jag vet dock att jag inte är korkad.//Filosoftanten
Att sitta tillsammans med sina kollegor och äta tårta för att jag ska sluta känns onekligen lite märkligt. Även om jag sagt upp mig frivilligt är det med en klump i halsen och väldigt vattniga ögon som jag tar emot presenter och blommor. VDn höll ett jätte fint och personligt tal som jag kommer att ta med mig och leva på länge. Tack.
Jag är inte den person som gillar att stå i centrum men det är verkligen en kick för egot att få beröm och positiv feedback. Något som man skulle behöva oftare. Fast jag tänker inte börja byta jobb titt som tätt. Det måste ju finns andra sätt.//Filosoftanten
Ett koncept som helt klart borde genomföras oftare. Det behöver nödvändigtvis inte vara så komplicerat. After work kan man ha i vilka konstellationer som helst. På jobb, utanför jobb, hemma eller varför inte en picknick i det gröna. Man behöver faktiskt inte drick öl eller annat alkoholhaltigt. Det funkar bra med både vatten och läsk. Syftet är ju att bryta upp från jobbet och tänka på något helt annat. Väldigt välbehövligt faktiskt.
Har idag varit på Lilla Torg med några kollegor. Jätte trevligt. Tror vi har avhandlat det mesta. Relationer, religion, plastikkirurgi, fotbolls-VM och varför fredag den 13 är en mytomspunnen otursdag.
Hade faktiskt ingen aning om att Filip den IV av Frankrike på fredagen den 13 oktober 1307 fängslade och avrättade flera tempelorderherrar på order av påven Clemens V.
Eller att det finns ett specifikt namn, paraskavedekatriafobi, som innebär rädsla för fredagen den trettonde.
När jag kliver av bussen och ska promenera hem så tänker jag att det snart är fredag. Och denna fredag är det både fullmåne och den trettonde.
Jag kan visst vara skrockfull ibland men tror nog mer på ödet. Det spelar ingen roll om det är fullmåne eller fredag den trettonde, dagen blir som den blir.
Passade på att fota lite på vägen hem. Otroligt vackert och alldeles vindstilla.
Har bestämt att det snart är dags för ny After Work. Jag hoppas verkligen att det blir långt innan fredagen den trettonde infaller nästa gång. //Filosoftanten
Ps. Nästa gång fullmåne inträffar samtidigt som en fredag den trettonde är år 2049. Ds
Det händer mycket just nu. Sommaren har tagit fart ordentligt. Det är nästan så jag knappt tror det är sant. Känner en viss oro för att det ska ta slut innan jag ens har hunnit njuta ordentligt.
Helgen som precis passerat har på dagtid tillbringats i solstolen med en bok och på kvällstid tillsammans med härliga vänner. Precis så som man borde tillbringa livet fler dagar om året. Underbart slappt och härligt. Börjar se fram emot semestern. Den är efterlängtad och välbehövlig. Och jag kommer att vara värd den.
Även om jag längtar till ledighet och lata dagar så vill jag inte att tiden ska gå så fort. När semestern är över är det dags för äldsta dottern att åka till Paris och studera. Stort, häftigt, spännande och utmanande. Jag är jätte stolt att hon vågar och framför allt är jag full med tillförlit för jag vet hon kommer att klara det alldeles utmärkt. Här hemma kommer det vara tomt och kännas otroligt konstigt. Saknaden kommer så klart att vara jätte stor. Min orolighet för att något ska hända måste jag jobba med. Det går ju faktiskt inte att låsa in sina barn, även om man skulle önska det ibland. Tur kanske att det finns lite annat som jag måste fokusera på.
Jag har under våren krigat inombords med mig själv. Att bli erbjuden ett nytt jobb har krävt noggrant övervägande. För många låter det kanske konstigt men för mig är det ett otroligt stort steg att byta jobb, speciellt när jag säger upp mig själv. All tid och energi som jag lagt i mitt jobb, i de beslut och icke beslut som fattats, i problemlösningar, i formuleringar, i granskningar och framför allt i relationen till kollegorna, har hjärtat varit med. Kanske inte så konstigt att det känns som att tappa en liten bit av sig själv nu när jag ska sluta. Men jag vet ändå att det är rätt att gå vidare. Det är dags att testa sina vingar. Jag är nyfiken på vad som kommer och hur jag kan fortsätta utvecklas, både personligt och yrkesmässigt. Kanske blir det inte som jag tänkt men då har jag i alla fall vågat att försöka.
Nu är det dock en dag i taget som gäller. Jag tänker inte skynda på utan försöka vara precis här där jag är och ska vara.
Bara för sakens skull har jag lagt in några härliga sommarbilder tagna mellan solstolen, grubbleriet och mötena med vännerna.//Filosoftanten
De charmiga byarna Lökken och Lönstrup är två fantastiska badorter på Norra Jylland. Stränderna är helt fantastiska och kringliggande landskap är spännande och otroligt häftigt.
Lite historia är alltid intressant . Rubjerg Knude är den högsta och mest markanta delen av den 13 km långa kustremsan mellan Lönstrup och Lökken och kallas Lönstrup Klint. Klinten är under stadig nedbrytning och varje år försvinner ca 1 meter.
Uppe på Rubjerg Knude, 60 meter över havet, ligger en mer än 100 år gammal fyr. När fyren var nybyggd låg den 200 m inåt land.
Idag ser det helt annorlunda ut. Fyren ligger nu helt fritt ut mot havet och kommer inom ett antal år störta ner i havet.
Promenaden upp på sanddynerna är enormt blåsig och det känns som sanden blästrar hela kroppen. När man kommer upp och ser hur nära fyren är kanten kan jag verkligen förstå vilka krafter naturen har. Overkligt och mäktigt.
Samma känsla får jag när vi kommer ut till Mårups Kyrka. Här har också naturen satt sina spår. Kyrkan är från mitten av 1200-talet men det är bara några väggar kvar. Kyrkogården runt omkring är stor och vissa av gravplatserna ligger nära stupet. Enligt obekräftad information har redan vissa gravar störtat ner i havet. Detta förklarar kanske det stora benet (höftben tror jag) som jag hittade i sanddynerna vid fyren…
När jag promenerar runt på den gamla kyrkogården tappar jag tid och rum. Helt sjukt, jag vet. Men de igenvuxna lummiga gångarna och de gamla gravstenarna är en sån kontrast mot det karga landskapet och vågorna som piskar långt nedanför.
Numer har man slutat att försöka rädda vissa gamla byggnader längs med klinten. Sanden, stormarna och havet går inte att tämja.
Jag har därför otroligt svårt att förstå varför nya hus tillåts byggas så nära klinten.
Vi människor kommer ju med största sannolikhet inte att övervinna naturen denna gången heller.//Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
