Alla inlägg av filosoftanten

Filosoftanten är en alldeles vanlig mamma och fru med ibland ovanliga funderingar. Min blogg kommer till stor del att handla om mina olika filosofier och tankar kring livet i största allmänhet. Gillar fotografering, spela golf, umgås med vänner och äter gärna god mat. Allt jag skriver är mina tankar och funderingar. Mina foton är mina och får inte används utan mitt godkännande.

Utanför boxen

En klok vän sa, ”Vi måste fokusera på det vi faktiskt kan göra istället för att fokusera på det vi inte kan göra”. Och det är så sant! Och något vi alla bör tänka på!

Helgen har planerats sedan lång tid tillbaka. Två sköna avkopplande dagar i Furuboda där vi än en gång skulle få förmånen att hänga i A-M’s och M’s mysiga sommarstuga. Alltid så avkopplade med havet och naturen alldeles utanför husknuten. Men denna gången ställde vi in. Vem vågar gå emot FHM’s extremt tydliga rekommendationer att bara umgås med dem du bor tillsammans med? Ja, inte vi i alla fall. Men det är såååå tråkigt att ens behöva tänka på det. Men det är så tillvaron är just nu, och det är samma för oss alla. Smittspridningen måste minska och vi ALLA måste hjälpa till!

Men när världen är upp och ner och vi har mycket att förhålla oss till, får man helt enkelt tänka utanför boxen. Det blev ingen helg i stugan men det blev vandring tillsammans i Verkeåns Naturreservat. Och vilken härlig dag det blev. Kan än en gång konstatera att Skåne är så otroligt vackert.//Filosoftanten

Återigen

Som jag skrivit innan tycker jag våren och början på sommaren präglades av extremt mycket oro och osäkerhet kring hela Corona-situationen. I varenda beslut man skulle ta, var det Corona som alltid diskuterades och som alltid styrde det sista avgörandet. Det kändes tråkigt att behöva ställa om eller tacka nej på grund av konsekvenserna. Jag hade nästan konstant ont i magen. Men jag måste ändå säga att det också skapade nya sätt att tänka och att se andra möjligheter.

Jag och J blev väldigt duktiga på att hitta på saker som vi inte gjort så ofta innan. Vi åkte iväg ut i naturen och bara promenerade. Vilket för mig var otroligt effektivt för att minska oro och ångest. Jag köpte en cykel och vi har cyklat massor. Vi for i väg på en fantastisk cykelsemester i Skåne. Vilket förmodligen aldrig hade hänt utan Corona. Så på något sätt kan man ju ändå säga att inget ont som inte har något gått med sig.

Under stora delen av sommaren var det trots allt ”hyfsat” lugnt. Smittspridningen var låg och jag tror att de flesta kände en liten lättnad över att vardagslivet kunde komma tillbaka. I alla fall till stor del. De mörka moln som låg och hotande i horisonten trängdes bort i samma takt med att trängseln ökade på stranden och i baren. Men nu är de mörka molnen här. Det som befarades skulle ske, sker. Och dessutom i rasande fart. Nu sägs vi vara på väg mot samma situation som i våras.

Återigen ökar antalet smittade och med det också belastningen på sjukvården. Det känns som vi befinner och i en film som går i repris. Mediarapporteringen ökar i takt med att man pratar om att införa hårdare restriktioner. Vissa länder pratar om lockdown, igen. Jag bävar för de framtida konsekvenserna som lär komma som ett brev på posten. Jag ser ännu fler som använder munskydd. Vilket kanske är bra, men flertalet använder tyvärr skydden på ett felaktigt sätt. Dessa människor tror att de är skyddade och att de skyddar andra, men effekten riskerar att bli tvärtom.

Personligen kan jag inte påverka eller styra andras agerande. Även om jag ibland kan känna en stark irritation kring vissa människors nonchalans, måste jag ändå inse att det är upp till var och en att sätta sina gränser och göra sin val. Någon annans konsekvenser kan jag inte bära på mina axlar. Jag kan bara bära mina egna. Vi är alla olika och olika känsliga. Det är mitt ansvar att backa från situationer där jag inte känner mig bekväm och helt enkelt tacka nej. Återigen inser jag således att jag också måste ta ansvar för min inre växande oro, innan den blir för stor. Det kan jag bara göra genom att göra det som känns rätt för mig och att på nytt se till att komma ut i naturen och samla positiv energi. Idag blev det ett sådant lunchbreak.//Filosoftanten

När verkligheten kommer ifatt

Det har gått drygt sju månader sedan regeringen tog ett nationellt beslut att stänga alla äldreboenden på grund av Covid-19. Införandet av förbudet tog i praktiken bort all insyn kring hur vår lilla mamma egentligen har det och hur hon under tiden påverkades av Mr Alzheimers fortsatta framfart i kroppen. Givetvis har vi haft möjlighet att prata med personalen och med lilla mamma i telefon. Men ett kort samtal med information, kan aldrig förmedla allt det subtila eller det finstilta. Blickarna, känslorna och rörelserna. Jag trodde jag var förberedd. Men verkligheten kom ifatt och blev mer smärtsam än jag kunnat föreställa mig.

Jag vet att mamma har förändrats under de månader som gått och att hon blivit sämre. Mitt rationella jag har full koll på det som berättats för mig. Jag känner mig därför ganska lugn när jag cyklar till henne med kaffe och bullar i cykelkorgen. Jag har verkligen saknat henne. När våra blickar möts första gången efter sju månader tycker jag mig kunna se någon form av igenkänning i hennes blick. Hon fattar att det är jag. Men det är så kortvarigt att jag så här i efterhand tänker att jag nog bara inbillade mig och såg det jag hoppades och ville se. Vi fikade i höstsolen och promenerade en runda, men för henne kunde jag varit precis vem som helst. Det gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig. Och det gör fortfarande ont . Jag inser att jag innerst inne hade förhoppningar om ett mamma-dotter ögonblick. Korkat, för jag vet ju egentligen bättre. Det är Mr Alzheimers som styr, inte mamma. Min tröst är att lilla mamma inte gråter lika många tårar som jag. Att hon inte känner en tärande längtan efter oss så som vi alla gör efter henne. Det är en klen tröst. Verkligheten har kommit ifatt mina förhoppningar och det enda jag kan göra är att minnas det som varit och förhålla mig till det som är nu. Tårarna rinner när jag cyklar hem. Men jag har klarat det förut och jag kommer klara det igen.

Beslutet att stänga våra äldreboende var så klart nödvändigt för att initialt skydda de boende och personalen. Men jag tror ingen kunde förutspå att förbudet skulle behöva vara kvar så länge. Jag tror faktiskt ingen heller på förhand kunde sätta sig in vilka de personliga konsekvenserna skulle bli. Jag har från dag ett tyckt att beslutet var rätt. Jag tror inte att någon annan lösning skulle varit lika effektiv. Dessutom blev jag befriad från att själv behöva ta beslut om mitt besök kunde innebära en potentiell risk eller inte. Då initialt kändes det oerhört befriande. Men nu sju månader senare känns det bara som att jag har förlorat värdefull tid. Tid som vi tillsammans aldrig kommer att få tillbaka. Efter fyra månaders karantän kunde jag förstå. Efter sju månader är jag inte lika säker och jag kan inte låta bli att undra om de sista månaderna verkligen var värt det. //Filosoftanten

”I may forgett, but never let me be forgotten”

Lilla Mamma

Idag fyller Lilla Mamma 79 år. Och vi kunde av förklarliga skäl inte vara med och fira. Att åka dit och lämna två små paket och inte få krama henne eller vara med när hon öppnade, känns så ledsamt. Min enda och något klena tröst är att hon inte saknar oss lika mycket som vi saknar henne.

Jag konstaterade idag att det är 4 månader sedan jag träffade Lilla Mamma senast. Det känns (är) som en evighet. Mamma själv har dock ingen uppfattning om tiden i sig, men sjukdomstiden som passerar förändrar henne. Och så klart inte till det bättre. Alzheimers fungerar inte så. När väl Mr Alzheimers tagit greppet släpper han aldrig taget. Den vetskapen är jobbig. Vi kan inte vara där och ta del av den tiden som aldrig kommer tillbaka.

På mammas boende har de allra flesta aktiviteter så klart ställts in. Att uteblivna sångstunder, gymnastik, promenader, musikquiz och gemensamma fikastunder på sikt bidrar till ett sämre hälsotillstånd (både psykiskt och fysiskt) är nog inte så svårt att räkna ut. Och det är nog lika för alla. Vi behöver fysisk närhet, bli sedda och bli stimulerade för att må bra. Men verkligheten är vad den är och vi kan inte eliminera den pågående pandemin hur gärna vi än vill. 

Rent krasst tror jag tyvärr inte att vi kan släppa på några restriktioner än. Framför allt inte besöksförbuden inom äldreomsorgen. Inte så länge det finns viss smittspridning och att folk inte tar restriktionerna på allvar. Således måste vi alla bli medvetna om vilka långtgående negativa konsekvenser dessa besöksförbud kan få för personalen, inneboende och anhöriga. Erbjudande om att kunna träffas bakom en plastskärm tycker jag är jätte bra. Tyvärr funkar dock inte denna typ av besök för oss som har anhöriga med en demenssjukdom. När man inte kan mötas med orden utan enbart med kroppslig kontakt, blir möten bakom en skärm tyvärr omöjligt. Ett sånt möte skulle bara skapa ännu mer förvirring och ledsamhet. Således är de aktiviteter på äldreboende som avviker från vardagens tunga och rutin-krävande arbetsuppgifter extremt viktiga att få igång igen. De behövs för att tillföra energi och skapa gemenskap hos de boende. Och för personalen. De är nödvändiga därför att de på sikt påverkar den allmänna trivseln och således hälsan. Jag hoppas verkligen att det förs samtal kring detta ute på arbetsplatserna. Att det tas fram strategier och planer för hur man kan återuppta aktiviteter, och hur man ger ökat stöd och uppmuntran till personalen. Personalen är trots allt den allra viktigaste länken till hur våra anhöriga har det, inte minst under denna pandemi. 

Jag blir så oerhört glad när jag får en bild skickad till mig från mammas boende. En bild där Lilla Mamma sitter på sin födelsedag framför en stor tårta. Fast jag vet att personalen är stressad har de tagit sig tid att fixa en sån fin tårta för hennes skull. Jag känner mig så otrolig tacksam och det är ännu ett bevis på att det finns äldreboende där personalen är engagerad och gör så gott de kan. Och faktiskt lite till. /Filosoftanten

Isotropi

Den reumatiska värken flyter runt i kroppen som vågor. Ibland blåser det mer intensivt och sätter större vågor i gungning. Och ibland är det bara små krusningarna. Helt vindstilla är det aldrig. När blåsten och vågorna ökar i intensitet, är det lätt att oron och rädslan för vad som ska hända framgent också ökar. Kommer det bli en långvarig storm? Hur stora blir vågorna? Tänk om det aldrig kommer blåsa mindre än vad det gör just nu? Skrämmande tankar, och jag försöker verkligen att vända på dem. Det kommer kanske inte blåsa så mycket mer än vad det gör just nu? Vågorna blir kanske konstanta och övergår i någon slags isotropi? Det kanske är overkliga och orimliga tankar på många sätt. Men betydligt mindre skrämmande och framförallt främjar den känslan av hopp istället för hopplöshet.

Det har gått ganska exakt på dagen 21 år sedan jag fick min RA-diagnos och jag kan fortfarande inte säga om jag har accepterat den eller inte. Men jag har accepterat att det är något jag får leva med, och helt enkelt göra det bästa av situationen och anpassa mig när det behövs. Personligen tror jag på ett positivt förhållningssätt därför jag vet att alternativtet bryter ner inifrån. När tankarna och oron tar över blir plötsligt minsta förnimmelse i kroppen livsfarlig. Då är det inte längre ”bara” det reumatiska som ställer till det. Således måste jag med tankens positiva kraft jobba vidare för att minska risken för ökad storm och fortsätta tro på att vågorna inte blir större än vad de är just nu. Framtiden är ett oskrivet blad för alla. Till och med för oss som är kroniskt sjuka. Om jag oroar mig för nya stormar och nya vågor, oroar jag mig med största sannolikhet i onödan. Det är ju en ganska uppenbar och självklar insikt. Likväl tål den att upprepas gång på gång likt ännu en isotropisk vågrörelse. Och dessutom har jag så mycket att vara tacksam för. Och jag vet att det både kunde varit allvarligare och mycket värre.//Filosoftanten

Givetvis

Givetvis stöttar jag Black Life Matter. Men jag stöttar också White Life Matter. För att vara extra tydlig stöttar jag All Life Matter. Jag tar också fullständigt avstånd från övervåld inom poliskåren. Faktiskt från övervåld inom alla länders poliskårer. Ja, faktiskt från våld överhuvudtaget.

Uppenbarligen händer det att polisen brukar onödigt mycket våld vid vissa ingripanden, vilket är extremt olyckligt och hemskt. Det kan nog alla vara överens om. Förmodligen händer det också att människor som ska gripas riktar allvarligt hot och våld mot polisen. Vilket också är extremt olyckligt och hemsk.

Likväl är det ändå oftast bara polisens agerande vid gripande som lyfts fram. Men varför är det så tyst om de situationer där polisen utsätts för hot och våld? Borde inte vinklingen vara åt båda hållen för att få igång en bra diskussion?

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är märkligt när demonstrationer som syftar till att övervåld är fel och att man vill lyfta fram människor lika värde, så använder demonstranterna (givetvis inte alla) just övervåld. Dessutom skriks det kränkande ord till polisen och andra. Plötsligt är inte övervåldet och allas lika värde så betydelsefullt längre. Eller hur ska jag tolka det? För mig blir det konstigt. Dessutom dras alla poliser över en kam. Om 10 poliser använder övervåld vid ett gripanden i USA, har plötsligt alla poliser i Sverige använt övervåld vid gripanden. Det är i alla fall så man kan tolka att demonstranterna menar, med tanke på hur många beter sig. Synd tycker jag. En enad och väl genomförd demonstration som tydligt för fram sitt budskap når fram mycket bättre än en demonstration som urartar i våld och som skapar kaos.

Om man sätter helgens demonstrationer runt om i Sverige och Köpenhamn i relation till pågående pandemi, så ifrågasätter jag verkligen demonstranternas agerande. Jag kan nämligen inte i min vildaste fantasi tro att alla COVID-19 partiklar varit förståndiga nog och stannat hemma. Knappast. Risken för ökad smittspridning måste vara oerhört stor. Att ens gissa hur många personer som direkt eller indirekt kommer påverkas är omöjligt.

I Köpenhamn samlades under söndagen 15000 personer. Om ”bara” en procent (1%) av dessa bär på viruset, är det 150 personer. Hur många blir det då som kommer bära på viruset om två (2) veckor? Tre (3) veckor? Hur många av dessa kommer olyckligtvis att drabbas allvarligt eller dö? Omöjligt att säga, men stor risk att det är mer än en (1). Så var är konsekvenstänkandet när det gäller att värdesätta människors liv?

Det är givetvis viktigt att markera och backa upp människor som blir utsatta för orättvisor och som behandlas på ett felaktigt sätt. Men jag anser att det i så fall måste ske respektfullt och med insikten att skilja på sak och person. Markera mot övervåld inom polisen som sak, men använd inte övervåld mot polisen som person. Och i rådande pandemi borde folk förstå att stora folksamlingar kan generera en dödsvåg i samhället som blir långt utanför vår kontroll. Är det då verkligen värt risken att just nu träffas fysiskt och demonstrera? Finns det inte andra och säkrare sätt att använda istället? //Filosoftanten

Reflektera

Nuförtiden har jag ett stort behov av att få komma ut i naturen. Att få några timmar där hjärnan får chans att sluta tänka. Sluta spekulera. Och sluta engagera sig. Det är så mycket som händer runtomkring och kanske inte så konstigt att hjärnan blir lite trött emellanåt. Därför har vi, tack och lov, blivit så mycket bättre på att hitta små guldkorn i vardagen.

Igår tog vi en tur till Fulltofta Naturreservat. Så fin miljö att vandra runt i. Och så klart en fantastisk fika efteråt. Hembakat när det är som bäst.

Under promenaden genom skogen passerade vi en gammal stenkista från 1200 f.kr. Eller B.C (Before Christ) som det så fint heter på engelska. Då säger J att begreppet B.C har fått ett ny innebörd gällande tidsålder, ”Before Covid-19”. Och det är ju helt sant. Ibland känns det som att livet har satts på paus. Jag tittar bakåt på hur det var innan, och samtidigt går jag och väntar på nästa tidsålder, ”After Covid-19” (A.C). Men varför jämför jag överhuvudtaget före och efter? Det skapar mest osäkerhet. Det är ju inget nytt att saker händer och att världen förändras. Det sker hela tiden. Men just Covid-19 påverkar plötsligt oss alla. Ingen kan säga, ”vilken tur att det inte händer mig”.

Vi som lever i ett välfärdssamhälle tar ofta väldigt mycket för givet. Vi reflekterar sällan över varför vi inte skulle kunna göra det. När vi plötsligt få erfara hur världen förändras över en natt, blir det ganska glasklart att det är just det vi inte kan. Och kanske just därför kommer allt som händer just nu, ändå föra något positivt med sig. Att vi helt enkelt ökar vår förmåga att reflektera över nuet. Att vi inte längre tar någon eller något för givet. Att vi börjar se världen idag med nya ögon. Att vi börjar se guldkorn i vardagen och faktiskt ta vara på dem. Att vi ser vad som egentligen är viktigast.

Att reflektera över B.C eller A.C är således inget jag behöver fokusera på just nu. Däremot måste jag fortsätta reflektera och försöka göra det allra bästa av nuet .//Filosoftanten