Alla inlägg av filosoftanten

Filosoftanten är en alldeles vanlig mamma och fru med ibland ovanliga funderingar. Min blogg kommer till stor del att handla om mina olika filosofier och tankar kring livet i största allmänhet. Gillar fotografering, spela golf, umgås med vänner och äter gärna god mat. Allt jag skriver är mina tankar och funderingar. Mina foton är mina och får inte används utan mitt godkännande.

Parallella Universum

För andra gången har jag varit i Indien på besök. Resan har inte varit på grund av semester utan på grund av jobbet. Vilket innebär att tiden för egna aktiviteter är obefintlig. Likväl får jag visuellt uppleva så mycket att det knappt går att ta in. Under hela tiden jag är där känns det som jag lever i ett parallellt universum. Allt är så annorlunda. Allt. Har man inte varit i Indien är det förmodligen omöjligt att förstå. 

Jag vet att det finns många vackra platser i Indien och att det är ett alldeles fantastiskt land på många sätt, men inte just här. Eller, jag kan i alla fall inte se det. Hur gärna jag än skulle vilja. Vi tillbringar vår tid i utkanten av Delhi. I en förort där det finns många inhemska industrier, men också utländska. Eftersom tiden är knapp är det på resorna till och från jobbet som jag får alla visuella intryck. Och för att vara ärlig blir jag helt uppgiven av det jag ser. På jobbet och hotellet är det som jag förväntar mig, rent och snyggt. Därför blir skillnaderna så uppenbara. För att inte tala om vilka extrema kontraster det är mot här hemma. För tre år sedan då jag var i Indien senast, upplevde jag det inte lika jobbigt. Kanske ville jag inte se, eller så har det blivit värre. Jag kan inte minnas att det var så mycket sopor, och så många barn som satt och lekte i dem. Jag kan inte heller minnas att det fanns så många uteliggare. I högarna med sopor går kor, grisar och hundar och letar rester. Det eldas allt möjligt bråte och tjock rök stiger upp mot himmeln. Jag vill inte ens tänka på vad röken innehåller för farligheter. Svårast att förstå är dock att så många människor tvingas bo och leva mitt i allt detta. Men på något sätt verkar det som att de faktiskt inte bryr sig. Fast å andra sidan vet de inget annat. Växer man upp i en så pass tuff miljö gäller det att lära sig överleva och vara väldigt egoistiskt. Man måste nog blunda för det som är uppenbart. Sopor och annat avfall. Om sopbergen fortsätter växa måste det ju till slut dränka allt. Inget försvinner ju av sig själv. Enligt mig är det ett myndighetsproblem som behöver en akut lösning. Och givetvis en attitydförändring, men den lär med största sannolikhet inte komma av sig själv. Efter två dagars intensivt jobb, långa flygresor (varför kan inte jag sova på flygplan?) och alla intryck är jag helt slut i huvudet. När vi åker mot flygplatsen i Delhi, börjar jag få ordentlig hemlängtan. Eftersom vi är i god tid stannar vi till på ett ”lyxhotell” i närheten av flygplatsen för att äta. När jag stiger in i entrén är det verkligen som att stiga in i ett helt annat universum. Det är så överdådigt och jag slås av dåligt samvete när jag sitter med vinglaset i baren (som egentligen bara smakar kork, vilket just då känns helt oväsentligt). Men jag känner mig också extremt tacksam. Tacksam för att jag har det så bra och tacksam för att jag fått ännu ett nytt perspektiv på livet. Jag är också otroligt tacksam för att jag fått göra resan tillsammans med två Indien-erfarna resenärer och för deras trevliga sällskap. Jag har mer att berätta men det få komma senare. Just nu är jag glad att vi utfört vårt uppdrag precis som det var tänkt. Och för att vara hemma igen.//Filosoftanten 

#metoo


Jag satt i bilen igår och lyssnade på radion. När de började diskutera den uppmärksammade kampanjen #metoo, var min första tanke att jag var så lyckligt lottad. Att jag haft tur som klarat mig. Men efter en stund spelades det upp en händelse i mitt huvud från när jag var runt 14 år. En händelse som uppenbarligen varit ganska långt nergrävd. Jag mindes plötsligt väldigt väl hur illa berörd jag kände mig och att det var väldigt obehagligt. Killen var runt 16 år. Situationen i sig var då inte ens våldsam. Jag har aldrig berättat för någon om det jag upplevt.

Det som händer nu i samband med #metoo är toppen på ett isberg. Ett isberg som blir mer och mer blottat för varje dag. 

Jag uppfattar vårt samhälle som ganska blint. Den generella attityden är ”det är väl inte så farligt” eller ”men, gå därifrån och låtsas som ingenting” eller ”han menar ju inget illa” eller ”hon får ju skylla sig själv”. Jag kan inte låta blir att undra varför attityden i samhället är så tillåtande mot de kränkningar och sexuella övergrepp som pågår varje dag mot flickor, tjejer och kvinnor. Och att vi uppenbarligen väljer att inte berätta, utan faktiskt förtränger och förnekar. I många fall skuldbelägger vi inte förövaren utan oss själva. Vilket är så fel. 

Jag tycker #metoo är bra. Bra därför att problemen lyfts upp till ytan och synliggörs. Bra därför att de killar och män som kränker och gör icke ömsesidiga sexuella närmanden och övergrepp, förhoppningsvis börjar förstå vad  de faktiskt orsakar. Men framför allt är det bra därför att det skapar en öppen diskussion om vad som är rätt och fel. Uppenbarligen är det alldeles för många killar och män som inte vet det. Och nu är det minsann på tiden att de lär sig att förstå! På riktigt!

Tack och lov vet jag att de flesta män och killar är sjyssta och ärliga. Men jag är förvånad över hur många som uppenbarligen inte är det. Och det som skrämmer mig mest är tanken på att flertalet av dessa män förmodligen har barn, eller i all fall kommer att skaffa barn. Borde de då inte bete sig på ett sådant sätt som de vill att killar ska bete sig mot deras egna döttrar. Och vice versa. Visa sina söner hur de ska vara och lära dem att visa respekt för tjejer och att sexuella kräkningar och maktutövande är fel. 

Jag hoppas inte att debatten slutar här, utan att den fortsätter och diskuteras i flera sammanhang. Det får inte bli tyst. Det måste bli tydligt i alla delar av samhället vad som inte är acceptabelt. Annars kan vi inte vända trenden.//Filosoftanten 

Flytt 


Första gången jag var och besökte vårdboendet, som vi sökt till mamma, hade jag en konstig overklighets känsla i magen. Tusen tankar. Rädd och orolig för vad en flytt skulle innebära. Jag har frågat mig själv hundra gånger om det verkligen är så illa att hon måste flytta. Men jag kommer fram till samma svar varje gång. Det är så illa och det är en jätte jobbig insikt. 

Så förra helgen flyttade mamma. ”Installationen” gick mycket mycket bättre än jag hade föreställt mig. Vi var väldigt noga med att inredda lägenheten så att hon skulle känna igen sig i allt. För det är just det, att en Alzheimers patient ska ha så lite förändringar som möjlighet. Rutiner och igenkänningsfaktorer är ett måste för att minimera risken för oro och ökad förvirring. Och vi lyckades verkligen återskapa det vi ville. Mamma har fått det jätte mysigt i sin lilla lägenhet och jag tror faktiskt att hon känner sig hemma och mindre ensam och rädd. För min egen del är det en stor lättnad. Personal som alltid finns i närheten. Tack och lov att det finns hjälp och att vi fick den (visserligen efter lite påtryckningar). 

Flytten till vårdboendet är definitiv. Det finns liksom ingen returbiljett. Det är så märkligt att ens mamma inte klarar av att bo själv. Att hon inte längre klarar av de mest enkla och självklara sysslor som  hon alltid gjort innan. Men jag får inte tänka på hur det borde vara. Jag måste se nuet och göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Även om Mr A tar stor plats måste jag se igenom. Jag ska försöka ta tillvara på glimtarna av den min mamma var innan. Det är det minsta jag kan göra både för min och hennes skull. //Filosoftanten 

Sjuk

Det är så jäkla tråkigt att vara sjuk. Soffläge i tre dagar är fullt tillräckligt. Och tyvärr känns det inte ens som det går åt rätt håll.

Eftersom jag vid det här laget känner min egen kropp väldigt väl, vet jag instinktivt att det jag drabbats inte är en ”vanlig” influensa utan halsfluss. Således har jag besökt Vårdcentralen. De säger dock att de inte behandlar ”vanlig” influensa så jag fick gå hem irriterad och med oförättat ärende. Varför lyssnar inte personalen på patienten och tittar på helheten och historiken? Visst skulle just detta kunna läka ut av sig själv, men det har aldrig hänt förut så sannolikheten är ju inte så stor. 

Jag har full förståelse och håller fullständigt med om att man inte ska ordinera penicillin i onödan eftersom det i de flesta fall blir bra ändå. Men jag är 48 år och har haft så många halsflussar att det inte går att räkna dem. Jag vet således vad de innebär för mig och hur min kropp brukar reagera vid såna här läge. 

Så nu ligger jag här i soffan och vet att jag måste ringa vårdcentralen igen och tvinga mig till ett nytt besök. Kanske jag får behandling kanske inte. Antar att det beror på om de väljer att se helheten eller bara här och nu. För mig innebär det extra sjukdagar och mer ledvärk än vanligt. För nej, man tar inte kroniska sjukdomar och redan nedsatt immunförsvar  i beaktning heller. Jag brukar inte kritisera sjukvården för jag vet att de är kompetenta och oftast gör så gott de kan. Men just nu önskar jag att de skulle lyssna på mig. //Filosoftanten 

Verkligheten


Helt ärligt är jag sjukt trött på allt som har med Mr Alzheimers att göra. Att på nära håll se hur han bryter ned och förgör är förfärligt. Jag går bredvid som en skugga, helt maktlös och kan bara se på när han succesivt tar bort mammas själ. Snart är det bara ett tunt skal kvar. Det är minsann inte konstigt att mitt hjärta känns som en sten i bröstet. Givetvis är det inte bara jag som känner. Vi är många, fast vi uttrycker och visar det på olika sätt.

När sjukdomen kommit till ett viss stadium finns ingen återvändo. Egentligen har det så klart aldrig funnits det, men det är så lätt att förneka. Och det har jag gjort många gånger. Men sedan en tid tillbaka har vi alla insett att situationen är ohållbar. Det finns i princip ingen verklighet i mammas värld längre. Hon lever vid sidan om oss andra. Jag förstår att det är svårt för dem som inte träffat mamma på länge att förstå vad som är vad. Det går inte, om man inte vet sanningen.

Vi har idag fått erbjudande om särskilt boende. Det känns så svårt att behöva ta det steget, men det kommer också bli en oerhörd lättnad. Äntligen slipper hon känna sig så extremt ensam. Det kommer finnas människor omkring henne dygnet runt. Jag borde pusta ut. Ändå sitter jag här med en klump i halsen och tårfyllda ögonen. Det känns som jag behöver hjälp att andas. Det var ju inte så här det skulle bli. Men vi har hamnat i en återvändsgränd och det finns inga alternativa vägar tillbaka. Och jag avskyr det. Jag avskyr att behöva tala om för mamma att hon måste flytta. I hennes värld klarar hon ju allt. Det kommer bli svårt för henne att förstå. Det är svårt för mig att förstå.

Nu gäller det trots allt att försöka se verkligheten som den är. Jag och  Mr Alzheimers är inte vänner men mamma är min mamma. Förhoppningsvis kommer molnen att skingras och lämna en stjärnklar himmel efter sig. Och förhoppningsvis kommer även jag att kunna pusta ut till slut och slippa stentyngden i hjärtat. Bara steget är taget.//Filosoftanten


 

 

 

 

Como-sjön

Innan vi skulle flyga hem stannade vi två dagar i Bellagio. En liten by som ligger längst ut på udden mitt i Como-sjön. Verkligen vackert. Fantastiska vyer, både från sjön och från de små bergsvägarna. Vi insåg rätt snabbt att det inte var någon ide att hyra cykel.

Italien 28

Italien 27

Italien 21

Italien 31

Italien 30

Italien 26

Italien 25 Italien 29

Italien 24

Italien 22

Italien 32


Det finns mycket kvar att göra runt Como-sjön, vi har bara skrapat på ytan. Men jag är nöjd. Det känns bra att ha laddat batterierna och skapat nya minnen som kan plockas fram när hösten och vintern tränger sig på. Precis som olivoljan och det goda vinet. //Filosoftanten

Italien i alla fall

När vi kör från flygplatsen i Milano mot Piemonte och lilla staden Alba, känns det så skönt. Den efterlängtade värmen och semesterkänslan. Tyvärr hade vi inte hunnit med att planera och förbereda så mycket eftersom vi jobbat in i det sista. Dessutom hade vi en 20-års och välkommen hem-fest för dottern dagen innan avresa. Det kändes verkligen att kroppen och sinnet var slut innan vi äntligen kom iväg.

Egentligen hade vi bestämt att vi absolut inte skulle åka utomlands på semestern. Vi skulle bara vara hemma. Men det finns ju inget som säger att man inte kan tänka om. Vi lyckades till och med övertala Ingela och Joakim att hänga på (det var ingen jätte svår uppgift). Och så bra det blev. Och välbehövligt. Tack mitt fina resesällskap för allt!

Lilla staden Alba ligger i Piemonte och är känt för sin tryffel, sina hasselnötter och sitt vin förstås. Ett fantastisk område som påminner om Toscana, men ändå inte. Landskapet är böljande mjukt men också lite bergigt och dramatiskt, vilket känns på de smala vinglande vägarna. Området upplevs betydligt mindre exploaterat, vilket säkert kommer att förändras i framtiden. Tack vare den unika miljön och vin-distrikten är vissa delar av Piemonte (sedan 2014) med på Unescos världsarvslista. 

Italien 12

Vi har åkt runt en del kring både Alba och Asti. Helt klart gillar jag området söder om Alba bäst. Kanske inte så konstigt. Det är där hjärtat för framställning av de röda Barolo-vinerna är, men också för Barbera och Barbarescco. Det är så otroligt vackert. Jag kan inte se mig mätt på vinrankorna som växer längs de böljande sluttningarna.

Under veckan har vi provsmakat vin i alla prisklasser, från en euro till åttionio euro per flaska. Och den mest exklusiva provningen blev faktiskt en stor besvikelse. Vinet var bara dyrt och allt kändes väldigt stelt och kommersiellt. Fast jag måste dock ge ett plus för de väldesignade etiketterna.

Efter den gångna veckan kan jag lugnt konstatera att dyrast är långt ifrån godast. Det personliga mötet med dem som producerar vinet och som lägger sin själ och sitt hjärta i arbetet, har stor inverkan på hela smakupplevelsen. För mig sitter helt enkelt inte exklusiviteten i priset eller i märket. Det är känslan av vad det betyder för mig personligen. Och det gäller inte bara viner utan annat också.

Jag hoppas det kan bli fler turer till samma område för det finns många byar kvar att se och många viner att provsmaka. Vårt boende var helt perfekt. Precis så som vi vill att det ska vara. Jag älskar att sitta på pool-kanten och njuta av omgivningarna och allt runtomkring är tyst. Bättre återhämtning finns inte.//Filosoftanten