Äntligen så kom den där efterlängtade kallelsen. Det är dags för besiktning. Inte av bilen denna gång utan mina leder ska genomgå kontroll. Mest för att se så min följeslagare håller sig på mattan. Tyvärr har jag under de senaste månaderna känt mig lite si och så i lederna. Har haft mer ont än vad jag brukar. Det tar energi men jag kämpar på och jobbar som vanligt.

Just nu känner jag samma osäkerhet inför mitt läkarbesök som för att köra iväg och besiktiga bilen, man vet aldrig vad som väntar när man är klar. Tack och lov behöver jag inte oroa mig för något allvarligt, det är (så vitt jag vet) ”bara” reumatismen som förföljer mig men ändå. Jag har en del frågetecken som måste redas ut och jag vet att vissa leder är mer påverkade denna gången.

Det finns faktiskt en del likheter mellan min kroppsliga besiktning och min bils besiktning. Det bankas, dras, vrids och lyssnas och det går ganska snabbt att konstatera vissa brister. Att det är rostigt, gnissligt och är lite trögt ibland kan jag hantera, det som är viktigast är trots allt insidan. Drivet i motorn måste finnas för att det överhuvudtaget ska gå framåt. Skavankerna kan man lära sig att acceptera, även om det kan ta tid.

Min bil klarade sig med en liten anmärkning och en kommentar att det är inget fel på motorn. Jag kommer också att klara mig, mitt driv är det definitivt inget fel på. En ny notering i journalen och lapp där det står att vi kallar dig igen om 6 månader (dvs 9-10 månader i verkligheten) är vad jag förväntar mig. //Filosoftanten