Vilken tragedi att högsta domstolen i USA den 26/6 2022 tar beslut att riva upp den nationella aborträtten. En 50 år grundlagsskyddad rättighet har utraderats. Plötsligt handlar det inte längre ”bara” om abort utan också om kvinnors hälsa, självständighet och fria val. Man beräknar att hälften av alla kvinnor i USA kommer leva i en delstat som förbjuder eller kraftigt begränsar möjligheten till abort.
Under de 4 år som Mr Trump var president tillsatte han 3 domare i Högsta Domstolen som samtliga var motståndare till den fria rätten till abort. Han gick de konservativas väg. Av Högsta Domstolens 9 domare är 6 konservativa. Dessa domare utses politiskt och sitter på livstid.
Alla som är hyfsat intelligenta fattar ju att aborter kommer göras ändå. Speciella kliniker som kommer bedriva olaglig verksamhet och tjäna enorma pengar på kvinnornas bekostnad. Hur f-n tänker man? När jag läser i DN att en av de jurister som står bakom beslutet, deklarerar att andra domar som säkrat rätten att använda preventivmedel och för homosexuella att gifta sig bör ses över, blir jag helt kall. För jag vet att det som händer i USA 2022 kan hända varsomhelst närsomhelst.
En klen tröst är att att flera stora Amerikanska företag går ut och öppet erbjuder sina kvinnliga anställda ersättning för att kunna göra lagliga aborter. Frågan är bara om de verkligen vågar ta riskerna att bli anklagade för att bryta mot delstaternas lagar. Men jag hoppas, för våra döttrar och kommande generationer, att de står på rätt sida och tar en aktiv ställning. Det behövs nu mer än någonsin.
Man tar bort rätten för kvinnor att välja över sin egen kropp, men rätten för vem som helst att bära vapen kvarstår. En otrolig dubbelmoral.//Filosoftanten
Träffade en kvinna häromdagen. Hon sa; ”Jag vet vad det innebär att vara barn och växa upp i krig. Jag och min familj lyckades fly, men minnena och spåren finns kvar. Jag är så orolig för mina barns framtid.”
Jag lyssnar på vad hon säger och ser tydligt i hennes ögon ovanför munskyddet hur smärtsamt det är för henne. Minnen, ångest och oro som nu förstärks och kommer tillbaka. Jag har ingen aning om hur det är att växa upp mitt i ett krig eller att fly. Jag har haft tur att få bo i ett land utan konflikter. Haft tur att få bli vuxen, gifta mig och få egna barn som kunnat växa upp i trygghet. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns för jag har ingen aning. All smärta, oro och ångest hon bär med sig har jag aldrig varit i närheten av. Inte än i alla fall. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig heller kommer i närheten av det.
För två månader sedan fanns det inte i min värld att löpsedlarna skulle fyllas av bilder från ännu ett krig. Ett krig lika långt bort, eller borde nog säga lika nära, som det är härifrån till Florens. 160 mil. Det är overkligt och ofattbart. Jag ser bilder på familjer som splittras, söndersprängda hus, pansarvagnar, döda och skadade människor. Och min oro växer. Detta är verkligheten. Denna oro är helt annorlunda mot den jag kände under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet. Det skedde precis lika nära, men kändes ändå så avlägset. Vilket förmodligen beror på att rapporteringen inte var lika snabb och att jag då inte upplevde samma allvarliga hot mot Sverige. Samt att jag levde ett annat liv som ung och mindre oroligt lagd.
Att Sverige varit av stort intresse för Öst-sidan är inget nytt. Vi alla minns väl U137 som gick på grund utanför Karlskrona 1981. Vi har under decennier hört uttrycket ”tänk om ryssen kommer”. Vi har läst om kränkningar av vårat luftrum och farvatten. Men nu känns det mer på riktigt än någonsin förut. Sedan 2018 har tydligen Rysslands lilla enskilda del, Kaliningrad, rustat upp sin militära bas. Vad det har för betydelse nu efter invasionen av Ukraina, vet nog ingen. Men just nu pågår en EN-mans show på bekostnad av andra människor lidande och död. Enbart för att vårt levnadssätt inte passar en narcissists enorma ego.
Ingen vet vad nästa steg blir. Spekulationer och analyser från alla är förvirrande och stressande. Ju mer jag läser och försöker förstå, desto mer uppgiven och arg blir jag. Världen befinner sig i moment 22. Så länge giriga, egoistiska narcissistiska män sitter på så stor makt och agerar envåldshärskare (osannolikt kvinnor, för det har aldrig ännu hänt), kommer det alltid finnas ett hot mot det demokratiska och öppna samhället. Och ett hot mot oss medborgare. Det har blivit extremt tydliggjort ännu en gång under senaste veckan. Agerandet mot Ukraina är ett öppet hot mot omvärlden. Hela världen ser kallblodiga attacker mot befolkningen och grymma krigsbrott begås i ett land som är på väg in i Europeiska Unionen. Det är ett enormt övertramp och fördöms av världens ledare. Det otroliga mitt i detta kaos är att se hur världen går samman och enas. Snabba överenskommelse och insatser för att kunna bistå på bästa möjliga sätt utan att aktivera militära resurser. Det är en extremt svår balanskonst de måste utöva.
På grund av att EN man nu väljer att oprovocerat invadera sitt grannland för att han känner sig hotad av demokratin, håller en hel värld andan. Inte minst Europa. Den 11 juli 2017 antog Europeiska rådet ett beslut om att ingå ett associeringsavtal med Ukraina på EU:s vägnar. Det är sista steget i den ratificeringsprocess* som gör det möjligt att tillämpa avtalet fullt ut. I och med detta har Ukraina tagit ett stort steg mot att bli en del av EU.
För två år sedan under Coronas invasion och små mikroskopiska viruspartiklar började fara som små osynliga armador genom världen, kunde jag själv begränsa min utsatthet och därmed också risken. Jag kunde påverka min egen situation och således känna att jag hade någon form av kontroll. Idag är detta omöjligt. Det går så klart inte jämföra dessa helt olika typer av invasioner. Men det jag menar är att när man själv kan ta lite kontroll över en väldigt jobbig situation, känns det på något sätt lite mer känslomässigt hanterbart. Nu går det inte. Det enda jag kan göra är att försöka leva som vanligt. Och hoppas. Jag ser kvinnans uppgivna ögon framför mig. Och jag hoppas att vi inte får uppleva samma sak som hon och många med henne. Jag hoppas att världens ledare har blivit smartare och lärt sig något från historien. Framförallt hoppas jag att egot få stå tillbaka för förnuftet och insikten att en fortsatt invasion inte är lösningen.
Mina tankar är hos de drabbade på båda sidor om gränsen. Vi måste komma ihåg att många ryska medborgare inte stödjer invasionen av Ukraina. Det är EN Rysk man som bär hela ansvaret för invasionen.//Filosoftanten
* ratificering, är den process varigenom en stat binder sig rättsligt till en internationell överenskommelse, till exempel ett avtal eller ett fördrag.
Nu har vi levt i spåret av Covid-19 under mer än ett år. En overklig verklighet som påverkar oss alla på ett eller annat sätt. Under året har många ord skrivits och sagts om pandemin. Det har varit dödsrapporteringar, gnäll och smutskastning om vartannat. I medias ögon har nästan inget varit tillräckligt bra. Gjorts tillräckligt fort eller inte hanterats överhuvudtaget. Nivåerna har stundtals varit så låga att till och med etablerade forskare har lagt ner sin forskning på grund personliga påhopp. Vilket är skrämmande. För är det något vi behöver är det väletablerad forskning som grundas på fakta, kunskap och erfarenhet. Med bra forskning är samhället bättre rustat för de svårigheter och utmaningar som inte minst covid-19 innebär. Både i nutid och framför allt i framtiden. Och nu är det väl dags att vi börja titta framåt? Hur kommer det se ut på andra sidan av pandemin? Hur gör vi för att vara rustade för de nya krav som ställs på mig som individ och på samhället? Är det någon som överhuvudtaget pratar om framtidstro och nya möjligheter?
Mina tjejer har tagit studenten och fortsatt ut i jobb och vidare studier, men jag hör från annat håll att många skolungdomar mår dåligt. Det har tappat sin motivation och framtidstro. Jag tror vi är många som kan relatera till hur det känns när motivationen och energin sinar. Men som vuxna har vi nog lite fler verktyg för att kunna hantera detta till skillnad från våra ungdomar. Att tillbringa halva sin gymnasieutbildning ensam på sitt rum, utan fysisk interaktion med lärare och kompisar kan få vem som helst i psykisk obalans. Om inte samhället tar tag i detta och börja jobba med att stärka ungdomars självkänsla, motivation och ingjuta hopp, kommer vi få stora problem framöver. Det är trots allt dem som ska ta över stafettpinnen så småningom.
Vi har ett klimat i Sverige just nu där vi hellre skäller och gnäller än berömmer och coachar, vilket på sikt skadar tilltron till varandra och gör oss uppgivna. Just nu skulle jag önska att dem i Sveriges högsta ledning börjar samarbeta och tillsammans pratar ihop sig om framtiden. De behöver prata öppet och positivt om strategier och planer för hur samhället kan och ska börja återgå till det nya normala. De behöver berätta att det finns en plan för att stärka upp de områden där pandemins eftersläpningar kommer slå hårt, förmodligen bland annat, i skolan och vården. Vi vet att pandemin har kostat, och det kommer fortsätta att kosta ofantliga summor för att bygga upp Sverige igen. Men genom att planera framåt och vara proaktiv kan kostnaderna förhoppningsvis begränsas.
Vi är många som blivit oerhört luttrade och vana att röra oss i digitala miljöer, och hitta nya vägar att kommunicera och samarbeta. Således tänker jag att det måste vara samma sak för våra folkvalda. Det är dags att de börjar kommunicera och visa handlingskraft. De behöver kommunicera att det finns ett liv utan pandemins begränsningar. Coacha oss att göra det lilla extra som krävs och att vi snart når målet om alla hjälper till. Jag vet att det finns människor som levt på som vanligt och det finns vi som levt med stor försiktighet. Oavsett vilket val vi gjort behöver alla få höra att vi är på väg framåt. Inte minst våra ungdomar som är Sveriges nyckel till fortsatt framgång//Filosoftanten
Under 2020 har det registrerats drygt 5 800 vårdtillfällen (vtf) inom intensivvård i relation till Covid-19. Det innebär således inte per automatik att det är drygt 5 800 patienter, utan det kan vara samma patient som kräver vård vid upprepande tillfällen. Tittar man på samma sätt, men i relation till vanlig säsongsinfluensa, handlar det om runt 400 vtf på ett år. Det är en extremt stor skillnad, och kan inte bara relateras till hur detaljerad rapporteringen är eller inte är.
Om jag tittar på registrerade vårdtillfällen, som inte är relaterat till Covid 19, registrerades förra året nästan 43 000 tillfällen i Sverige. Och 2019 drygt 45 000. Och 2015 drygt 46 000. Spontant tänker jag då att jag lägger ihop de angiva siffrorna för 2020 för att få en ungefärlig siffra på totala antalet vtf oavsett orsak. Det blir således ungefär 49 000. Runt 4000 mer än normalåret (om man kan tänka så?). Rent teoretiskt hade vi då under 2020 ungefär 6-10 % fler vtf inom intensivvård än under ett normalår. Låter egentligen inte jätte mycket, men skillnaden slår uppenbarligen extremt hårt på vår svenska sjukvård som idag går på knäna. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet för personalen som sliter dag och natt för att få allt att gå ihop. TACK! Och jag håller tummarna att det håller.
Men jag har lite svårt att förstå hur en ökning av vårdtillfällen på 6-10 % (det handlar fortfarande inte om antal patienter), kan få ett helt system att nästan kollapsa. Hur fasen kan beslutsfattarna accepterar att det blir så extremt sårbart? Detta är ju så klart inget som hänt under en natt, utan precis som med äldrevården har det skett över lång tid. Man kan ju inte annat än att hoppas att denna pandemin blir ett rejält uppvaknade och att man börjar ta fram stategier för att kunna vända på skeppet. För trots allt så kommer framtiden INTE att innebära färre vårdtillfällen, snarare tvärtom.
Jag kollade lite siffror på antalet avlidna i relation till olika dödsorsaker. 2018 avlider ca 22 000 i cancer; 30 000 i olika hjärt- och kärlsjukdomar; 7 000 i lungrelaterade sjukdomar och drygt 1200 i självmord (!). Men inget vi direkt pratar om, för det är så det är. Men jag vill poängtera att medianåldern på de som avlider i cancer är 76 år och de med Covid-19 är 84 år. Och de som begår självmord, är betydligt yngre. Jag menar absolut inte att föringa någon som har gått bort i pandemins fortspår. Det är jätte sorgligt och jätte hemskt. Men jag har bara svårt att förstå denna maniska rapportering av antalet döda. Jag saknar perspektivet. Jag fattar att det Sverige går igenom nu är extraordinärt och det påverkar oss alla. Men jag tror faktiskt inte att någon mår bättre av att få dödssiffror tryckta upp i ansiktet varje dag. Och det betyder inte att jag blundar för verkligheten. Tvärtom.
Jag förstår att man vill sätta pandemins effekter i relation till något konkret. Men varför då inte prata om vår överbelastade sjukvård, och om de som kommer drabbas av allvarliga komplikationer på grund av försenade diagnoser. Om de företag som blöder och går i konkurs och som trasar sönder familjers ekonomier. Eller alla vars psykiska ohälsa ökar på grund av stress och oro, vilket på sikt ökar risken för självmord. Dessa konsekvenser är viktiga för mig. Om vi blundar och vägrar se dem, kommer vi inte heller att hitta lösningarna.
Vår sjukvård är överbelastad. Likaså Kommunerna. Vårt system har inga marginaler för extraordinära händelser. Men den belastning vi ser på sjukvården nu, speglar nog rätt väl hur det kommer bli i framtiden. Befolkningen ökar, vi lever längre och i pandemins fotspår kommer det vara en hel del att ta igen. Uppskjutna behandlingar, ökad psykisk ohälsa och skolungdomar som tappat motivationen. Allt kommer kräva resurser! Det är dags för våra politiker att börja planera för framtiden. Det är dags att fokusera på det som är viktigt, istället för att sitta i sandlådan och kasta grus och skylla på varandra.//Filosoftanten
*siffrorna har jag tolkat från SIR och Socialstyrelsen.
Corona hit och Corona dit. Hur det har hanterats. Hur det inte har hanterats. Eller hur det borde hanterats. Alla vet bäst och alla andra fattar ingenting. Och det värsta av allt är att folk verkar tror att det är EN person som ensamt sitter och bestämmer hela Sveriges Corona-strategi och hur det ska hanteras. Det är så korkat så klockorna stannar.
Sverige har tydligen misslyckats totalt i sin Coronahantering. Kungen håller tal, media skriker och jag ska ärligt säga att jag inte förstår. Vad är det exakt vi misslyckats med och vad jämför vi egentligen mot? Hur skulle det sett ut om vi gjort annorlunda? Och vad exakt är annorlunda? Kan vi jämföra andra länders agerande rakt av och säga att de har gjort rätt och vi har gjort fel? Är det verkligen rättvist att bara titta på antalet döda och inte jämföra andra konsekvenser som pandemin orsakar? Titta på Frankrike, Spanien och Italien där de haft både lockdown och munskydd. Deras smittspridning har knappast varit mindre. Och Danmark ökar nu. Norge verkar vara föredömligt och går starkt ut och kritiserar Sverige för sin hantering. Och när någon säger att vi redan misslyckats, varför ska jag då fortsätta följa rekommendationerna? Är det inte redan för sent?
Att Sverige misslyckats med hanteringen av äldrevården är uppenbart. Bristerna har blivit tydliggjorda och det framgår också i Coronakommissionens delrapport. Äldrevården hade inte de resurserna som var nödvändiga, varken personal- eller materialmässigt. De var inte förberedda. Men det är ju inget som är direkt på grund av pandemin. Snarare en konsekvens av regeringens långtgående nedprioritering av en otroligt viktig verksamhet, vården av våra äldre. Vi borde således skilja på äpplen och päron. Det stora misslyckande är att samhället över tid inte har värnat om våra äldre. Inte att den övergripande coronahanteringen är ett misslyckande. För det kan vi väl inte bedöma förrän allt är över?
Att många boende inom äldrevården har avlidit handlar väl också om att många är multisjuka och redan väldigt dåliga. Flertalet skulle ha svårt att klara en vanlig förkylning eller utbrott av maginfluensa. Således gör personalen allt de kan för att dessa äldre ska få ett värdigt slut när det är dags. Man sätter helt enkelt inte in artilleriet av medicinska åtgärder när de ändå inte tillför någon nytta. Jag tycker man borde lyfta detta och faktiskt också låta det få ta plats i debatten. Vi är generellt dåliga på att våga diskutera värdighet och döden.
När det gäller antalet avlidna som inte vårdats på äldreboende, så har jag tyvärr inte koll på siffrorna. Men jag vet att många som tidigare varit friska har drabbas extremt hårt av Corona, och att jag gör allt jag kan för att inte bli en av dem. Det som jag inte riktigt kan få ur mitt huvud är; om hanteringen varit annorlunda hade antalet döda verkligen blivit mycket mindre? Många människor verkar i alla fall ha den uppfattningen. Vilket kan tyckas lite märkligt. Ingen kan ju idag veta vad resultatet av annorlunda skulle vara. Hade någon vetat det hade vi väl inte befunnit oss där vi är idag.
Jag skulle gärna vilja se jämförelser på den generella folkhälsan, det mentala måendet och hur ekonomin ser ut i andra europeiska länder. Inte bara raka jämförelser av antalet avlidna. Det finns en helhet i Corona-situationen som jag upplever att man sällan pratar om. En helhet med olika framtida konsekvenser och som kanske på sikt blir allvarligare än antalet avlidna just här och nu. Det låter såklart krasst och jag menar inte att förringa det som händer nu. Det är så klart sorgligt och fruktansvärt. Men borde vi inte utvärdera situationen mer ingående och förstå konsekvenser och långtgående effekter innan vi drar för snabba slutsater om totalt misslyckande? De går inte enbart bygga sina case och drar slutsater utifrån kommissionens delrapport, då denna versionen främst kritiserar äldrevården. Eller nämner den även annat som felaktiga beslut eller icke beslut?
Kanske är det enkla svaret att Sveriges Coronahantering faktiskt är rätt i grunden, men resultatet av den har inte blivit som det var tänkt, eller önskat. Men det beror inte på EN person, en Regering en Myndighet eller ett specifikt beslut eller ett icke beslut. Det beror på allt sammantaget. Framförallt ALLA som inte har gjort allt de kan för att följa angivna restriktioner. Alla de som agerat som om Pandemin inte är så allvarlig. Alla dem som levt sina liv som vanligt utan att ta hänsyn till konsekvenserna det kan orsaka. Om du inte följer nuvarande rekommendationer redan, börjar nu. Det som sägs vara ett misslyckande är inte ett misslyckande i det stora hela. Alla kan bidra och det är inte för sent. Över tid behöver vi utvärdera konsekvenserna. Utvärdera om allt det vi gjort under 2020 är ett katastrofalt misslyckande, som det sägs. Först då kommer vi kunna förstå vad vi egentligen skulle gjort annorlunda.
Lyssnade på Statsministerns jultal. Han sa bl.a; ”vi har alla varit tvungna att göra uppoffringar. Vi har alla i stunder förbannat situationen, förbannat det här året. Och, vi har alla varit en del av lösningen”. Så sant. Men jag tror ändå att många hade kunnat göra lite mer. Och framför allt kan vi göra mer. Och då menar jag inte bara med handtvätt och socialt avståndstagande. Låt julen i år präglas av medkänsla och tacksamhet. Fundera själv på vad du kan bidra med i det lilla sammanhanget som gör nytta i det stora.
Julen är här och med den också hopp. Hopp om en framtid där vi kan börja återgå till det nya normala. Där vi kan träffas och umgås med våra nära och kära IRL. Där vi kan återupptäcka världen med nya ögon. Förhoppningsvis har vi lärt oss mycket av 2020. Blivit smartare och mer ödmjuka mot oss själva, inför varandra och mot omvärlden.//Filosoftanten
Himmelens kronor med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla Guds hus, Psalm, som är sjungen från tid till tid, Eviga längtan till ljus och frid! Jul, jul, strålande jul, Glans över vita skogar! Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm, över de släkten som gå till ro, över de ungas dagande bo! Kom, kom, signade jul, Sänk dina vita vingar!
Tydligen är 25 november Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Hörde det av en slump på radion idag. I övrigt verkar det vara väldigt tyst om det. Vilket egentligen är rätt märkligt eftersom fler och fler organisationer runt om i världen larmar för att våld i nära relationer ökar i och med pandemin.
Visste ni att det finns en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, Skr. 2016/17:10? I den står det bland annat att man ska stärka förutsättningarna för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet gällande att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Regeringens arbete inom området ska bedrivas i enlighet med denna tioåriga nationella strategi som särskilt betonar förebyggande insatser. Strategin inkluderar också frågor om hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Intressant läsning!
I dokument står att strategins politiska målsättningar är: – ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld, – förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn, – effektivare brottsbekämpning samt – förbättrad kunskap och metodutveckling. I tidigare utbredning föreslogs åtta långsiktiga målområden. Det första målområdet avser nationell styrning, organisering, samordning och uppföljning. Övriga målområden rör våldsförebyggande arbete, kunskap, kompetens och forskning, stöd, skydd och behandling för flickor och unga kvinnor, kvinnor och barn som utsätts för våld samt insatser för pojkar och män som utövar våld mot flickor och kvinnor. Ett målområde rör exklusivt rättsväsendet. Till vart och ett av målområdena föreslås också ett antal delmål. Men dessa delmål går jag inte in på.
Vidare står att det under flera år vuxit fram både ideell och offentlig verksamhet mot mäns våld mot kvinnor. Men trots det är våldet fortfarande omfattande och kostsamt, framför allt för den som blir utsatt men också för samhället. Enligt texten har ansträngningar hittills tenderat att hantera våldets konsekvenser snarare än dess orsaker. Regeringens ambition är således att verka för en omorientering, från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt. Bra där! Att jobba proaktivt måste väl ändå i de flesta fall anses som en huvudstrategi.
Man ska också främja utvecklingen av effektiva åtgärder för att förhindra både att våld utövas och att våld upprepas. För att åstadkomma detta fordras ett bredare och mer konstruktivt engagemang av män och pojkar än tidigare samt en uppgörelse med normer som rättfärdigar våld och begränsningar av kvinnors och flickors handlingsutrymme och livsval. Självklart!
Dessutom bedömer regeringen att det krävs skarpare och mer träffsäkra åtgärder vad gäller skydd och brottsbekämpning. Självklart igen! Alla samhällssektorer som kommer i kontakt med våldet och dess konsekvenser måste enligt regeringen bli bättre på att upptäcka det. Kunskapen om fungerande arbetssätt, om effekten av insatser samt om våldets utbredning och kostnader över tid behöver öka. Arbetet mot våld ska vara väl samordnat mellan berörda aktörer på samtliga nivåer. Återigen självklart! Genom denna långsiktiga strategi och ett riktat åtgärdsprogram vill regeringen lägga grunden till ett mer målinriktat och samordnat arbete med mäns våld mot kvinnor samt påskynda utvecklingen av verkningsfulla och förebyggande insatser. Jag har inte läst hela dokumentet utan bara delar av det. Och det låter ju jätte bra. På pappret. Att jobba proaktiv och göra insatser där det behövs innan det är för sent borde vara högprioriterat. Frågan är dock om de resurser och prioriteringar som behövs för att kunna verka enligt strategin, verkligen finns? Svaret är förmodligen nej.
Man vet att våld i stor utsträckning är situationsberonde. På grund av Pandemin tvingas vi till social distansering. Vi spenderar mer tid hemma. Arbetslösheten ökar och även i vissa fall, alkoholkonsumtionen. Så nog är situationen vi befinner oss nu, en tickande bomb. Och desto större anledning att prata ännu mer om det ökande våldet mot kvinnor.
När jag hörde reportern på radion fråga kvinnan hon intervjuade vad vi alla kan göra, svarade kvinnan typ ”Vi måste stötta och hjälpa dem som blir utsatta”. Svaret borde varit, ”Vi måste få män att sluta misshandla. Och män måste vara bra förebilder för andra. Framförallt för sina söner”.//Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
