Å så har dagen kommit som många av oss, på ett eller annat sätt, har väntat på. Julafton.
I år ska vi fira jul hemma. Det känns väldigt skönt. Visst är det lite pyssel att få ihop allt men i år är det faktiskt roligt att fixa och trixa.
Vi valde att köra storjul. Egentligen är jag kanske mer för ett litet julfirande utan måsten och krav. Men det är något speciellt att vara hela familjen tillsammans. Att ta tillvara på möjligheten att umgås och ha något att samlas kring. Stor som liten.
Jag har möjligheten att själv välja.
Det finns familjer där det av olika anledningar överhuvudtaget inte går att mötas och umgås. Och det finns de som inte har några nära och kära alls.
Jag är tacksam att inte vara en av dem. Tacksam över möjligheten att fira jul tillsammans. För trots allt är det något som jag inte kan ta för givet. Varken idag eller imorgon. //Filosoftanten
När jag körde till jobbet i fredags morse den 12 december var det betydligt mindre trafik på E6:an. Det var så behagligt och lugnt på motorvägen. Precis motsatsen till hur det brukar vara. Lugnet berodde med största sannolikhet på Luciafirandet som skolor och dagis anordnade runtomkring. Många hade förmodligen tagit ledigt för att njuta lite skönsång och lussefika innan de körde vidare till sina arbeten. Lucia är en mysig tradition, som för mig med lite större barn är fina minnen. Jag minns väl de något kaotiska mornarna när mina små vitklädda tärnor skulle komma till dagis, utan att ha skrynklat eller smutsat ner det vita linnet alltför mycket.
Med Lucifirandet i åtanke borde det ju innebära att många av de trafikanter som pendlar till och från Malmö/Helsingborg varje dag, faktiskt är föräldrar. Många gånger stressade och mobilpratandes sådana dessutom.
Det har varit en del skriverier om trafiken just på E6:an. Framför allt hur mycket hårdare belastad motorvägen blivit under de senaste åren. Jag kan inte annat än att instämma. Det är inte många gånger som jag kört sträckan utan att trafikmeddelanden som gäller olyckor eller fordonshaverier gått ut i radion.
Jag är egentligen inte speciellt förvånd över att det är så här. Det är så många som har alldeles för bråttom och tar onödiga risker. Förmodligen utan att de är medvetna om det själva. Men av någon anledning är det viktigt att komma 2 bilar längre framåt i raden. Jag har flertalet gånger suttit med hjärtat i halsgropen och bara väntat på smällen. Men jag har haft väldans tur. Än så länge.
Om vi nu är så många föräldrar som ligger och pendlar borde vi väl alla känna ett större ansvar för hur vi agerar i trafiken, både mot oss själva och mot andra. Eller? Vi får inte vara vårdslösa, stressa eller pyssla med våra mobiler i tid och otid.
De föräldrar som är mest stressade borde bli betydligt bättre på att agera mer lugnt och säkert i trafiken. De är inte ok att utsätta sina medtrafikanter, och sig själva, för uppenbara faror. För det är exakt det de gör. Snabba inbromsningar och extremt korta avstånd. Jag är faktiskt inte redo att få mitt liv förstört på grund av någon dumdristig och stressad förälder gör så att jag krockar eller kör av vägen.
Det stora flertalet föräldrar som pendlar på E6:an har uppenbarligen barn och förmodligen också en partner som väntar där hemma. Inte ens de mest riskbenägna och stressade föräldrarna vill väl att de egna barnen ska få vänta hemma förgäves. Eller att vara tvingad att tacka nej till nästa års Luciafirande på skolan på grund av trafikskada. Nej, jag tror knappast det. Så dags för skärpning! Vi vill ju all kunna njuta av Luciafirandet nästa år också. Och nästa. //Filosoftanten
Var för ett litet tag sedan på konsert, eller snarare en mindre spelning, med Eldkvarn och vår allas Plura Jonsson. Ett band som bildades 1971 under namnet ”Piska mig hårt”. 1976 bytte de till det numer kända namnet.
Det är faktiskt lite coolt att gå på klubbspelningar då det nästan känns som att man är hemma i någons vardagsrum och lyssnar. Närheten till bandet och den igenkännande medryckande musiken fick faktiskt min kropp att digga lite lätt. Kan definitivt inte säga att jag är en Eldkvarn fantast och kan alla texter, men mycket nostalgikänslor poppade upp.
Nostalgi känner jag också när jag nu plockar fram vissa julsaker. Sådant som har hängt med sedan jag flyttade hemifrån. Och det är länge sedan. Januari 1989 för att vara exakt. 19 år ung satte jag mig på tåget till Malmö för att börja mitt då nya liv som student på Malmö Högskola. Ett giganiskt stort steg. Min pappa tyckte defintivt inte att Malmö var så lämpligt att flytta till. En alldeles för stor stad för en liten lantis som jag. Det är mer än 25 år sedan och jag kan inte annat än undra var alla år tagit vägen. Det är så mycket som hänt och så mycket som upplevts. Mitt bagage har blivit fyllt med många underbara minnen. Ja även tråkiga sådana.
Så här i jultid känner jag också på något sätt en konstig blandning av vemod och glädje. Allt som jag fått möjlighet att uppleva och allt som jag aldrig får uppleva igen. Året som snart är slut passerar förbi och jag försöker sammanfatta vad som hänt. Det är inte helt lätt. Jag kan dock säga att 2014 blivit ungefär som jag önskade. Under en yoga och meditationsövning i början av januari bestämde jag mig för att det som inte var bra 2013, skulle stanna där. Och det som redan var bra, skulle få ta ännu mer plats i det nya året. Och jag lyckades. Kanske inte med allt, men med en hel del i alla fall. Framför allt har jag blivit bättre på att ta tillvara på det som är just nu och att känna tilltro och inte oroa mig för saker som jag inte vet något om.
Nu vill jag med glädje och nostalgi njuta av julen vi har framför oss. Att ha hela familjen samlad och bara känna tacksamhet för allt jag har.
Det är dock inte Eldkvarn som ligger högst på julmusiklistan. Hellre ”Mer Jul” med Adolfsson och Falk. En fantastisk låt som gärna får underhålla mig samtidigt som regnet piskar hårt i ansiktet under mina promenader med Hedda. För snö lär det väl knappast bli denna julen heller.//Filosoftanten
Jag är inte speciellt politiskt intresserad. Bara lagom mycket för att kunna gå till vallokalen och lägga min röst på det parti som jag anser ligger mig närmast. Nu är det förmodligen snart dags igen. Och jag kommer med största sannolikhet att rösta likadant även denna gång.
Trots mitt inte alltför stora intresse för politik har jag ändå försökt hänga med och har läst hel en del inlägg och artiklar från partirepresentanter, partiledare, journalister och privatpersoner. Jag häpnar över den extrema smutskastning och skylla-ifrån-sig-attityd som förekommer överallt. Häromkvällen låg jag och läste kommentarer på Stefan Lövens och Annie Lööfs inlägg på FB. Det var rena rama personangreppen. Vuxna personer som helt kallt förmedlar sina kränkande och nedsättande kommentarer om personerna bakom det politiska ansiktet. För mig ett helt oacceptabelt beteende. När vi slutar se skillnad på sak och person, då tycker jag att det gått alldeles för långt. I pågående debatt häpnar jag också över hur lätt det är att skjuta över ansvaret på någon annan.
Vi pratar om att näthatet ökar hos ungdomar och att de tar för lite ansvar. Är det egentligen så konstigt? Vi vuxna föregår ju inte med gott exempel precis . Det som händer nu inom politiken och all smutskastning som pågår sätter nya ramar för vad som anses ok. Jag tror knappast att det är så här vi vill ha det. Det motsäger i alla fall allt jag fått lära mig sedan jag var liten.
På dagis och i skolan försöker personalen lära barnen att alla måste få vara med och leka, oavsett kultur, kön, åsikter eller sätt att vara. Man kan och får helt enkelt inte lämna någon utanför. De barn som från början har svårt att följa spelreglerna måste få en chans. Vilket är självklart. Om ett barn inte ges chansen utan konsekvent utelämnas, kommer det barnet aldrig lära sig att samarbeta, kompromissa, förstå hur viktigt det är med gruppdynamik eller vikten av allas lika värde. Detta förhållningssätt är kanske något som politiken borde ta lärdom av.
Jag tror tyvärr inte ett omval kommer göra så stor skillnad. Så länge smutskastningen accepteras och utelämnandet pågår kommer vi att befinna oss i samma politiska sörja om 4 månader också. Den enda skillnaden kommer vara x antal förlorade miljoner som istället kunde ha investerats där de gjort större nytta för alla.//Filosoftanten.
Jag har den senaste året läst en del om vaccinationer. Allt för att försöka bilda mig en uppfattning om dess för- och nackdel. Det är framför allt på grund av det omtalade Gardasil, erbjuds nu igen till alla unga tjejer, som jag fått en ökad nyfikenhet men det är också otroligt intressant rent allmänt.
Jag har faktiskt en möjlighet att själv få bestämma vad som känns mest rätt att göra. Mina barn har fått alla barnvaccinationer som rekommenderats genom åren. Utan att veta vilka risker jag egentligen ha utsatt dem för. Samtidigt har jag inte haft någon vetskap om vilka risker jag kunde utsatt dem för om jag valt att inte få dem vaccinerade.
Idag har jag en helt annan syn på vaccinering. I de vaccinationsprogram som varit aktuella de senaste åren har jag varit mycket mer aktiv och försökt samla information och kunskap från både ja-och nej sidan. Allt för att det tagna beslutet ska vara välgrundat. Jag tror inte att alla vaccinationer är bara av godo. Det är dock otroligt svårt att veta när nyttan överväger de eventuella riskerna.
Som förälder vill jag att beslutet jag tar, oavsett om det är för eller emot, känns rätt och att det inte fattas utifrån att ”alla andra gör ju”. Att granska information från olika källor och försöka få en tydlig bild är inte lätt. Informationen är så motsägelsefull att det blir ett enda virrvarr av experter som uttalar sig och förespråkar sin ståndpunkt.
Det som varit väldigt aktuellt för mig just nu är HPV-vaccinering av mina tjejer. För mig var det från början helt självklart att båda två skulle få dessa injektioner. Däremot var jag väldigt skeptiskt till att de skulle behöva vaccineras i så tidig ålder (10-12 år). Jag började därför läsa lite mer om HPV på nätet och fick faktiskt en helt annan bild en den jag hade. Plötsligt var vaccineringen inte alls lika självklar längre.
Vi har faktiskt bestämt att flickorna inte ska vaccineras just nu. Jag är ännu inte överbevisad att nyttan överväger risken. Det finns för mycket rapporterade biverkningar i samband med vaccineringen. Unga friska tjejer som plötsligt blir allvarligt sjuka skapar en viss osäkerhet. Även om det inte finns ett klart orsakssamband mellan injektionerna och uppkomna biverkningar så finns det inte heller något som bevisar motsatsen.
Risken att utveckla livmoderhalscancer som ung är tack och lov väldigt liten. Därför vågar vi ta risken att vänta något år till. Vi har således inte på något sätt sagt nej till vaccination för alltid. När jag är övertygad om att vaccinet är säkert utifrån den fakta jag kan hitta och att tjejerna tycker det känns ok, då kan vi enkelt omvärdera vårt beslut.//Filosoftanten
Att genomföra 2 stora fysiska stresspåverkande projekt samtidigt är inte optimalt. Att dessutom tro att man ska kunna göra det perfekt är korkat.
Mammas flytt från huset har ju pågått ett tag. Men nu har har allt, nästan i alla fall, flyttats in i lägenheten. Oj, vad mycket det blir. Som vanligt har jag svårt att ta det lite lugnare utan kör på som alla andra flyttmedhjälpare trots att jag inte borde. Min leder mår nämligen inte så bra efteråt.
Samtidigt som flytten pågår håller jag på att avsluta mitt jobb. Att få sina egna arbetsuppgifter hyfsat i hamn och lämna efter sig ordning och reda är ju inte så svårt.
Men min avdelning haltar och är tillfälligt underbemannad. Således är det ytterligare 2 kollegors uppgifter som måste hanteras innan jag slutar. Jag vill lämna arbetsplatsen med en tillfredställelse och känsla av att ha gjort ett bra avslut. Det är jätte viktigt för mig och därför att det lätt att ta på sig för mycket och börja stressa. Jag har dock fått ett otroligt bra stöd genom mina efterträdare vilket känns fantastiskt. Samarbete löser faktiskt det mesta och plötsligt trillar pusselbitarna på plats en efter en.
På plats är det mesta i mammas nya lägenhet. Det har blivit så fint. Jag hoppas att hon kommer att trivas.
Motviljan har definitivt övergått till att ge det en chans. Det känns verkligen toppen.
Båda projekten har nu nästan avslutats. Och visst, det blev kanske inte helt perfekt. Men vad är perfekt egentligen? Inte ens jag själv vet. Jag vet dock att jag inte är korkad.//Filosoftanten
Att sitta tillsammans med sina kollegor och äta tårta för att jag ska sluta känns onekligen lite märkligt. Även om jag sagt upp mig frivilligt är det med en klump i halsen och väldigt vattniga ögon som jag tar emot presenter och blommor. VDn höll ett jätte fint och personligt tal som jag kommer att ta med mig och leva på länge. Tack.
Jag är inte den person som gillar att stå i centrum men det är verkligen en kick för egot att få beröm och positiv feedback. Något som man skulle behöva oftare. Fast jag tänker inte börja byta jobb titt som tätt. Det måste ju finns andra sätt.//Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
