…slut slut slut och julegranen bäres ut ut ut…
Vi valde i år, precis som förra året, att inte ha någon gran inomhus. Vi har nämligen firat jul i Tandådalen och det kändes inte meningsfullt att klä granen när vi ändå inte var hemma. Visst blir det lite tomt men samtidigt ganska skönt när det är dags att städa ut julen. Det blir inte så mycket att ta hand om.
Det är inte bara slut på julen, även ledigheten som varit i nästan 2 veckor är slut. Tyvärr. Hade lätt kunnat vänja mig vid att vara ledig några dagar (veckor) till.
Jag har verkligen tagit det lugnt på julsemestern i år. Inga krav alls faktiskt. En vecka i ett snöigt Sälen med en skadad vovve och ledbesvär har tvingat mig att inte göra något som jag inte måste. Det blev som jag tänkt fast annorlunda.
Oavsett orsak har jag beslutat att unna mig det lite oftare i vardagen också. Allt behöver inte vara så ordentligt och man behöver faktiskt inte prestera en massa hela tiden. Det är ok att vara lite lat.//Filosoftanten
Äntligen är det här, det efterlängtade jullovet. Jag känner mig som ett litet barn som ska få slippa gå till skolan på ett tag.
Det är verkligen dags för ledighet. När väckarklockan ringer är det helt omöjligt att vakna. Ögonlocken är fastklistrade och det krävs nästan en kofot för att överhuvudtaget kunna öppna ögonen. Kroppen är som förlamad och någon tanke på att stiga ur sängen finns inte. Snooze-knappen på telefonen borde vara helt utsliten.
När jag äntligen dragit mig ur sängen och anlänt till toa för morgonbestyren, vaknar jag i alla fall till på grund av chocken från min egen spegelbild. Den suddiga varelse, gråblå under ögonen och med hår som står åt alla håll kan helt enkelt inte ha någon annan effekt.
Jag ser fram emot att få sova länge, och inte stiga upp förrän det känns helt ok. Förhoppningsvis kommer då spegelbilden visa en pigg och snygg 44-åring istället…eller kanske inte.
Oavsett så kommer jag att njuta av mina sovmorgnar och att bara få göra ingenting. //Filosoftanten
Har varit ute på en jätte skön kvällspromenad. Upptäckte då att det är flera hus som smygstartat och gjort julfint i sina fönster. Redan.
Jag har en gammal tradition att aldrig tända adventsstakarna förrän tidigast fredagen innan 1 advent. Kanske är det dags att ändra på det.
Kvällarna är mörka och det ser verkligen mysigt ut när man tjuvkikar in genom fönstrerna.
Vi har faktiskt också smygstartat. Årets första lussekattsbak.
Hade det varit julfint i våra fönster också skulle det så klart höjt mysfaktorn på kvällens fika betydligt. Men med saffransdoften i huset och den goda smaken kändes det ändå ganska juligt.
I år kommer jag att bryta min tradition och se till att få det ordentligt upplyst några dagar tidigare än vanligt. Allt för att kunna njuta av nästa lussekatt i ett skimmer av ljus både från ut- och insidan.//Filosoftanten
Håller på att leta efter en annan bil. Snacka om svårt.
Den nya bilen ska vara lagom stor, automatare (så klart), bensinsnål, gärna med större motor, ha AC, krockkudde, tonade rutor, billig skatt och försäkring men det viktigaste är att det måste vara en kombi och rymmas i min budget.
På något sätt börjar jag inse att ekvationen inte riktigt går ihop. Vågskålen är inte riktigt i balans. Antingen måste jag öka på ena sidan eller ta bort på andra. Frågan är vilken sida?
Jag har varit i denna situation förut och då slutade det med att jag köpte en bil av modellen äldre. Inte alls spännande men den har varit bra och startat perfekt i alla väder dessutom har jag inte spenderat en enda krona på reparationer. Bättre kan det väl egentligen inte bli när man gärna lägger sina pengar på andra roligare saker.
Men nu är det dags igen. Jag måste uppgradera mig, framför allt avseende kombikravet. Det är svårt att ha hund och samtidigt vara beroende av mannens bil, speciellt eftersom han är rätt beroende av sin egen bil. Så nu befinner jag mig mitt i vågskålen på nytt. Skulle gärna vilja köpa en BMW eller liknande men inser så klart omöjligheten då den vågskålen med budgeten i är ganska statisk. Drömmen om att äga en tuffare bil har egentligen gått upp i rök långt innan den ens var ett rökmoln.
Nu måste jag försöka hitta en balans med hjälp av den föränderliga vågskålen, fast det är svårt. Det är ungefär som att välja mellan en rask promenad i regnet eller äta paj med vaniljsås i soffan framför Tvn. Vilken vågskål som tenderar väga över mest av pajen eller regnet, är inte svårt att gissa. I de flesta fall skulle jag utan tvekan satsa på pajen, men eftersom hunden står och trampar frenetiskt så är det bara att ta på sig skorna och våga sig ut i regnet.//Filosoftanten
Det har varit ett par omtumlande veckor. Sorgen över min fantastiska mormors bortgång har tagit hårt på krafterna. Hon har funnits med i hela mitt liv och det blir onekligen ett tomrum som är svårt att hantera.
Som ung älskade min mormor att dansa. När jag var liten tjej tillbringade jag många somrar hos henne i Kalmar. Några av höjdpunkterna var midsommardansen nere vid Kalmar Sundsparken. Jag kommer ihåg när hon for runt på dansgolvet och följde sin kavaljer perfekt utan att trampa på tårna en enda gång. Helt tvärtemot vad jag gör. Vid de tillfällen när jag ger mig på pardans vill jag gärna vara med och kontrollera. Oftast slutar det med mindre katastrof eftersom två personer försöker styra åt varsitt håll.
Jag kan lätt dra paralleller mellan att styra i dansen och livet i stora hela. Visst är det bra med kontroll men det får inte bli ett hinder för en själv. Ibland måste man våga släppa taget. Det är så lätt att man försöker lägga sig i saker som man egentligen inte behöver eller att man har svårt att låta andra ta över förandet.
Jag försöker leva efter min pappas motto om alla människors lika värde. Kanske är det dags att lära sig dansa ordentligt också. Go with the flow och låta andra föra både på dansgolvet och livet.
Till min mormor som älskade att dansa.
”Du dansar över en sommaräng, vacker och solbränd i din nya röda klänning.
Du är ung och skrattet bubblar i magen. Han väntar på dig vid backkrönet där prästkragarna alltid blommar.
Era ögon möts i den glädjefyllda dansen som aldrig tar slut. Du är efterlängtad. Hans famn är varm. Du har hittat hem”
Semestern är slut för denna gång och det kändes nästan som en katastrof hade inträffat när väckarklockan ringde i morse. Jag ville verkligen inte åka till kontoret i detta underbara sommarväder. Svårt att inse att saker och ting är på väg att bli som vanligt, igen.
Eftersom vi har en inneboende hund hos oss gick det inte att ligga och dra sig. Tack och lov för det, nog bättre att komma igång så fort som möjligt. Efter morgonpromenaden och en kall dusch kändes det betydligt bättre inför dagens utmaningar. Dessutom måste jag väl inse att efter två härliga veckor i Italien så är det väl dags att börja jobba igen.
Fyra personer, ett rum, en toalett, tre stora bagar (överfulla), fyra mindre ryggsäckar, packa upp, packa ner, överfulla icke luftkonditionerade tåg och bussar, slingriga vägar, backigt, varmt, feber, åksjuka, solbränna, svettigt och alldeles fantastiskt härligt. En semester där vi har upplevet jätte mycket. Hela familjen har verkligen umgåtts och gjort massor saker tillsammans. Vi har haft tid att prata med varandra. Flera av de middagar vi ätit kvällstid, har fått ta tid. Lång tid ibland. Vilket lyxliv och vilken möjlighet att faktiskt lyssna. Bara det är värt hela resan.
Varför sitter vi aldrig ner och äter två timmar tillsammans en helt vanlig måndag på hemmaplan? Vi har av någon anledning fått för oss att tiden inte finns, men det är ju faktiskt vi själva som bestämmer. Att diskutera, lyssna på allas åsikter och funderingar måste jag bli bättre på här hemma också. Ännu ett mål med min nya livsstil, medveten andning och närvaro. Precis nu mitt i livet. //Filosoftanten
Det är minsann inte så lätt att inse vad som är bäst för en själv och vad man kan göra för att kropp och själ ska må bra. Det är så lätt att bara låta allting rulla på utan att stanna och känna efter åt vilket håll man är väg. Har man otur kan det faktiskt gå riktigt illa om man inte i tid inser att man är på väg åt fel håll.
När semestern planeras har familjen en hyfsad plan på vart vi ska och vissa delmål är utstakade. Det är självklart att lämna plats åt reflektion och spontanitet. Vi vill ge oss tid att njuta av utsikten över havet, promenaden på klipporna, glassen i den lilla baren på stranden, doften av blommorna, de vackra byggnaderna, den goda maten. Men i vardagen är det ofta, tyvärr, precis tvärt om. Då ska vi hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Detta resulterar i att jag glömmer andas.
Vi alla (eller de flesta) borde tränas i att stanna upp och andas. Titta oss omkring för att fånga de ögonblick som är just nu, precis som våra små barn faktiskt gör. Vi ska inte mana på när de plötsligt stannar upp för att undersöka något som de precis upptäckt. Upptäck tillsammans istället.
Jag har jätte svårt för att vara i nuet och göra en sak i taget. Jag vill helt enkelt lite för mycket och det straffar sig ibland. Det är en hiskelig tur att semestern snart är här. För det är precis vad jag behöver.
Jag har insett att det är dags för en förändring i mitt liv. Och det är lika bra att börja innan jag har glömt vad jag insett därför att jag springer för fort och inte andas.
Det finns så klart många vägar till ett ökat välbefinnande, det gäller ”bara” att bestämma vilken väg som passar en själv bäst. Jag har läst några böcker som kan var till hjälp i min förändringsprocess. 2 böcker om Mindfullness och en bok av Deepak Chopras, ”Livets sju andliga lagar”. Någonstans i dessa böcker inser jag att vi lever här och vi lever nu. Det som är gjort kan jag inte göra något åt och det som kommer upp på agendan imorgon vet jag inget om. Stress är något som vi skapar genom inställningen till det som ska göras. Således så har jag en stor tilltro till att reducera min stressnivå genom att ändra mitt sätt att tänka.
Problemet med mig är att när jag väl bestämt mig för något, vill jag se resultat snabbt. Att känslan av stress bara ska rinna av som vatten när man duschar, vore så klart fantastiskt. Men att förändra en tankebana eller ett sätt att vara sker inte på en eftermiddag. Det tar tid återbygga det som rivits ner.
Det viktiga är nu att inte stressa på min ”förnyelseprocess” som jag uppenbarligen bestämt mig för att påbörja. Jag måste låta mina nya tankar blir ordentligt implementerade i vardagen, oavsett om jag är på jobbet eller hemma. Nu ska jag börja andas in min omgivning med en stor medvetenhet och närvaro. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
