Jodå vi alla visste att det bor, numer bodde, en liten mus i köksskåpet. Tydliga tecken i form av små små bruna (dock inte ätbara) risgryn har hittats. Denna lilla inflyttning har inte varit jätte populär och det känns trots allt ganska ofräscht när man ska ta fram kaffepaketet.

I morse hittade vi den före detta gillrade musfällan. Den var tom.  Vi försökte följa spåren (inte bara de bruna risgrynen). Den lilla musen är uppenbarligen allvarligt skadad men vi kan inte hitta den. Den är borta.

Borta är däremot inte min inspiration till att sticka mössor. Nu börjar jag lära mig. Jag har stickat några stycken och den senaste blev faktiskt riktigt fin. Nytt garnnystan är införskaffat samt mönster så det är bara att sätta igång. Det är absolut inte så att jag stickar avancerat utan det skall vara enkelt. Att förstå en komplicerad stickbeskrivning är för mig hopplöst. Jag kan helt enkelt inte lära mig detta.

Men jag har insett att jag inte måste lära mig. Det är faktiskt helt ok att ibland välja det som är lite enkelt. Hade jag valt en alltför svår stickbeskrivning skulle det ta för lång tid och till slut bli väldigt tråkigt.

Kanske den lilla musen i köksskåpet borde tänkt likadant. Den har verkligen fått erfara hur det kan gå om man väljer den svåra vägen. Istället för att försöka få loss korvbiten i musfällan kunde den ju valt knäckebrödet och de söta flingor i skåpet intill. Så mycket enklare.

Den svåra vägen blev en tråkig erfarenhet för musen och extra saneringsarbete för mig. Detta hade så lätt kunnat undvikas om bara musen valt den lätta vägen.

Således borde det ju vara självklart att alltid välja den enklaste vägen. Eller inte?  Ibland måste man väl ändå utmana sig och testa sina kunskaper, annars skulle man ju aldrig utvecklas eller lära sig nytt. Lite utmaningar och klurigheter i livet vill man väl trots allt ändå ha, oavsett om man är mus eller människa. Hade nu musen klarat att lossa korven så hade den vetat precis hur den skulle göra nästa gång. Så istället för torra flingor hade den fått korv varje dag. Jag får således sluta med enkla stickningar och nästa gång göra en mössa med musmotiv.// Filosoftanten

Efter ett antal livliga diskussioner på jobbet kunde jag inte bli annat än nyfiken på den väldigt omtalade boken, Fifty shades of Grey. Jag var ju helt enkelt tvungen att läsa denna erotiska berättelse om ett ungt par som träffas och utvecklar en väldigt speciell relation.

Undrar egentligen vad det är som gör att denna bok har blivit så omåttligt populär? Visst blev jag röd om kinderna emellanåt, men jag är inte speciellt imponerad.

Jag tror inte att det är de heta beskrivande sexscenerna i boken som får oss kvinnor att fortsätta läsa. Vi vill veta om Anastasia (kvinnliga huvudpersonen) lyckas rädda Christian (manliga huvudpersonen) från det mörka gråa som tynger honom. Kommer han att öppna sig och berätta för henne (och oss läsare) om sina traumatiska upplevelser från barndomen? De sexscener som beskrivs i boken är väldigt heta och utförligt beskrivna, men det som sker är definitivt inte på lika villkor. Kan därför inte hjälpa att jag blir lite illa berörd eftersom Anastasia inte är mentalt förberedd på det som relationen med Christan innebär, total sexuell underkastelse. Ja visst får hon orgasmer (massor) och fysisk tillfredställelse. Och vill hon, kan hon få allt hon pekar på. Men bara om hon ställer upp på hans krav! I samband med att Anastasias oskuld försvann, försvann också jämställdheten i deras nyvunna relation. Sorgligt och osexigt.

Jag valde att läsa boken på engelska, vilket jag är tacksam för. Tror att den svenska översättningen hade blivit för ”porrig” för mig. Dessutom var det ju ett ypperligt sätt att öva upp min engelska läshastighet.

Om jag förstår det hela rätt är Fifty shades of Grey den första av tre som getts ut. Huruvida jag kommer fortsätta vet jag inte. Just nu är jag ganska nöjd och faktiskt inte alls nyfiken. Jag har fått veta tillräckligt mycket om Anastasias orgasmer, läpp-bitande och ögonrullningar. Skulle jag läsa fortsättningen är det enbart för att få veta om den manlige huvudrollsinnehavaren är kapabel till ett förhållande på lika villkor.

Många som inte läst boken undrar kanske om den är värd att läsa för att ge den egna relationen en liten kick. Det är så klart väldigt olika. Jag tror knappast att min man märkt någon skillnad på före och efter. //Filosoftanten

Nu under sommaren är det ju väldigt vanligt med olika typer av stick. Alla små flygande och även vissa markkrypande djur som har för vana att bitas kan vara jobbiga. Ibland kan det faktiskt göra riktigt ont. Till och med ett litet oansenligt myggbett som hamnat på rätt ställe, eller snarare fel ställe, kan vara fruktansvärt irriterande och smärtsamt.  Man kan verkligen önska att alla jobbiga småskryp skulle sticka iväg någon annanstans. Helst till en annan planet eller något.

Efter förra veckans besök hos klinisk bettfysiolog på tandhögskolan har ordet stick en helt annan innebörd. Många kortisonsprutor har jag fått under de senaste 10 åren. De flesta gånger har själva sticket varit ganska smärtlöst. Efteråt har det så klart spänt och ömmat rejält i den injicerade leden, men det har ändå varit absolut uthärdligt. Senaste sticket i käken var också smärtlöst. Nästan löjligt för jag trodde att det skulle kännas mer i denna lilla leden precis vid örat.  Till och med ett möte med en pissmyra känns mer. Efter några timmar däremot… Jag kunde knappt gapa, äta eller skratta… Ja det var jobbigt. Tack och lov kunde jag prata. Vilket säkert några hade tyckt va skönt, om jag inte kunnat.

Sticka iväg någonstans vore skönt just nu. Är så trött och min allra högsta önskan är att få ligga ner och inte göra någonting. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Det är en massa saker som måste hinnas med. Eller måste och måste. Tror faktiskt att man sätter kraven lite för högt. Måste nog prioritera om lite. En dag i hängmattan (fast jag har ju ingen) med en bra bok (har jag) och ligga och lyssna på fåglar som kvittrar och andra surrande flygfä låter inte alls dumt. Vill bara inte få en geting i halsen när jag sipprar på min goda dricka, så de kan hålla sig undan.
Istället för boken skulle jag faktiskt kunna ta med mitt lilla stickprojekt ut i hängmattan (som jag fortfarande inte har). Gäller bara att vara medveten om att precis som en geting, kan även en garnsticka orsaka problem. Men händer det kan jag i alla fall ropa på hjälp utan problem.

För säkerhets skull håller jag mig nog till dricka och bok inne i uterummet. Till hösten när alla små stickande och bitande djur gått i ide för att vila upp sig till nästa vår, kan jag krypa upp i soffhörnet och byta boken mot mitt lilla stickprojekt. Jag vet att stickning är tantvarning, men den bjuder jag på. Bara jag får fortsätta att sippra på min kaffe latte. //Filosoftanten

…har jag inte i mitt bloggande. Det går trögt, riktigt trögt. Hade sagt till mig själv att en till två gånger i månaden skall jag uppdatera min blogg. Hmm, det har inte gått speciellt bra.
Något annat som däremot flytit på är våren. Dessutom i rasande fart. Vi är mitt i juni och snart är det midsommar. Denna härliga sommarhögtid där alla är så glada och lyckliga, så som folk bara är innan det är dags att gå på semester. Jag längtar så klart också till semestern. Samtidigt så vill jag ju inte att sommaren ska ta slut. Väldigt kluvet.
Förra sommaren tillbringade vi på hemmaplan. Och jag tror nog att vi fick en eller kanske 2 dagar på stranden. Det känns trist och jag hoppas innerligt att de veckor vi har framför oss nu blir lite mer strandvänligare.
Inte för att jag älskar att flyta runt i 19 gradigt vatten i en urblekt bikini, med vita (dock förhoppningsvis hyfsat nyrakade) ben och sand överallt (därför att man smörjt sig med solskydd 50). Men för tjejernas skull vore det ju härligt med några soliga stranddagar. Dessutom är det ju den enda chansen man har att få lite mindre vita ben.

Om man nu inte gillar att bada är det trots allt väldigt avkopplande att bara ligga på stranden och läsa en bok, speciellt eftersom barnen klarar sig själva.
Förberedelserna innan man kommer iväg till stranden är ett kapitel för sig. Ibland känns  det som ett super projekt innan allt är packat och klart. Jag syftar framför allt på picknicken som alla i familjen förväntar sig att jag ska fixa. Det går ju ”inte” med vanliga torra ostmackor. Bara turen till mataffären tar därför en halv dag.
Jag tror de flesta av oss någon gång har råkat ut för att när man väl parkerat sig på den enda lilla lediga sandplätt som finns kvar på stranden, då går solen i moln.
Någonstans har jag min drömbild av hur en perfekt dag på stranden ska vara. Lagom mycket sol, lagom mycket vind, lagom mycket folk, lagom mycket skrikande barn och definitivt inga picknickförberedelser. Gärna trevligt sällskap med badkamrater i samma ålder som mina tjejer. Ja de är stora, men ändå.
Nä, denna semester ska jag bara flyta runt. Inga stora förväntningar eller krav.
Är det stranden som gäller blir det inga förberedelser. De flesta stränder har väl trots allt ett Cafe där man kan köpa något ätbart. Om inte annat så finns det väl i alla fall glass och kaffe.
Det enda jag kan tänka mig att förbereda inför nästa eventuella strandbesök är en liten kylbag. Innehållet skall då enbart vara flytande och väldigt kallt, helst med lite bubblor i. //Filosoftant

När jag arbetar intensivt med ett specifikt projekt som tar mycket tid och engagemang måste jag, precis som många andra, välja bort andra uppgifter som just för stunden inte är lika högprioriterade. Jag blir väldigt fokuserad och kanske till och med lite tråkig. Detta skapar lätt ett visst utanförskap. Det är absolut självvalt och för mig helt ok.
När projektet är avslutat och alla pusselbitar trillat på plats känner jag mig nöjd. I vakumet som uppstår efteråt måste allt bearbetas. Det tar någon dag innan jag är tillbaka i gemenskapen och har samlat ihop mig för att få kontroll på vad som måste göras härnäst.

När ett utanförskap inte är självvalt är det så klart annorlunda. Man kanske inte ens kan säga varför det blev så.

Som tonåring (även för vuxna ibland) är det extremt viktigt att vara som ”alla” andra. Är man inte så som förväntas, passar man kanske inte in. Jag har undrat många gånger varför det är så. Vem är det egentligen som har mandat eller makten att bestämma normen för vad som är ”rätt” eller ”fel” och vem som ska få vara med eller inte? Tyvärr har jag inget svar på det. Här är det många pusselbitar som måste läggas för att förstå. Var och en får nog gå till sig själv och sina egna erfarenheter för att hitta någon form att förklaring.

Som barn/tonåring var det oftast lättast att bara rätta in sig i ledet. Aldrig ifrågasätta sig själv, vad jag ville och vad jag egentligen kände för då hade jag mycket större chans att få vara en del av ”alla andra”, och på så sätt känna en viss gemenskap. Då ville jag ju inte vara den som var utanför. Men det var då.

Idag som vuxen är det mycket lättare. Tack och lov! Mina erfarenheter har gett mig självkänsla och självinsikt som hjälper mig att vara den jag själv vill vara. Vägen hit har inte varit spikrak men otroligt lärorik. Att vara ärlig mot sig själv gör att man också ärlig mot sin omgivning. Det är för mig allra viktigast. Jag har lärt mig att det faktiskt är helt ok att vara lite utanför ibland, oavsett om det är självvalt eller inte.
Under det senaste projektets pågående självvalda utanförskap har listan med jätte viktiga uppdrag definitivt inte minskat. Det är dags att sätta klorna i ett nytt. Kanske blir det inte lika långvarigt eller lika intensivt men garanterat lika lärorikt och ännu en erfarenhet att ta med i bagaget. Jag ska bara försöka att inte bli så tråkigt fokuserad.//Filosoftanten

Oj oj oj, vilken känsla att vakna till ett extremt fågelkvitter utanför fönstret. OM jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att det var april månad istället för januari. Tänk vad skönt det hade varit. Januari för mig är den absolut tristaste månaden på hela året. Är det dessutom ingen snö känns allt bara väldigt grått och trist.

För mig känns det verkligen som att gå i väntans tider. Nu var det ju ganska länge sedan man gick med magen i vädret och väntade men jag kan ändå fortfarande komma ihåg känslan. Nyfikenheten på vad som skulle komma. Likdant känner jag inför våren. Jag längtar efter ljuset och värmen.
Jag kan se mig själv sitta på vår nya uteplats med en kaffekopp och en intressant tidning. Vårsolen och det goda nybryggda kaffet värmer både kropp och själ. Mmmm….snart snart…

Nu ska man ju inte bara gå och längta efter annat utan framför allt vara här och nu. Risken är annars att man missar själva livet och glömmer att ta tillvara på allt som händer.
Jag gillar att planera och har struktur i min tillvaro, tyvärr lite för mycket ibland. Det är så himla lätt att planera sönder och inte lämna plats åt spontanitet. Nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Kanske minska på ”måste”-kraven och göra sådant som man inte brukar. Våren är på väg och kommer hur man än gör och vad man än gör. Och den är alltid lika uppskattad.

Nu gäller det att hinna med så mycket och så lite som möjligt fram till den första riktiga vårsolen och fågelkvittret. Svår balansgång men det går.//Filosoftanten