För några veckor sedan var jag, Ina och mamma och tittade på Voltige. Herregud vilka tuffa tjejer. Jag som har extrem respekt för hästar (eller snarare livrädd för dem) sitter med hjärtat i halsgropen hela tiden. Det är helt otroligt vad dessa unga tjejerna kan göra på en hästrygg. När det är kusinen Ebbas tur kommer jag på mig själv med att sitta med gråten i halsen och inser att jag kan inte prata ordentligt. Jag var så  imponerad och förmodligen livrädd.

Oavsett om man är rädd eller inte måste jag säga att hästar är otroligt vackra djur, och uppenbarligen nyfikna. Miljön ute i Flyinge är jätte mysig. En riktigt superbra utflykt. Fast fika fick vi vänta med tills vi kom hem. //Filosoftanten

Jag känner att jag måste skriva av mig lite om orden kränkning och att kränka. Ord som förekommer väldigt ofta i alla möjliga sammanhang. Jag blir helt enkelt irriterad när jag läser artiklar och insändare om hur lärare blir behandlade i skolan. Och vilken makt vissa elever har. Samma elever som sedan har mage att säga att de blir kränkta om de fått en tillsägelse.

Innan jag fortsätter vill jag poängtera att jag inte acceptera kränkningar eller kränkande beteende när det är på riktigt. Punkt.

Men vad innebär det egentligen att utföra en kränkande handling eller att känna sig kränkt? Enligt uppgifter som jag hittat på nätet är en kränkning att behandla en person nedsättande i  ord eller handling. Det kan också vara att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är att skymfa, förödmjuka eller såra. Utifrån detta perspektiv, skulle i princip allt som någon säger till mig och som motsäger mina egna uppfattningar kunna vara kränkande för mig. Men så är det så klart inte i verkligheten. Jag måste lära mig att vissa saker inte är ok. Det finns regler och lagar. Det finns också vissa normer i samhället som är självklara. Oavsett vad jag vill eller tycker så måste jag rätta mig efter det, utan att för den skull känna mig kränkt. Jag kan inte anse mig kränkt av Polisen för att ha åkt fast för fortkörning. Jag har ju själv valt att köra för fort och bryta mot lagen. Däremot om Polisen säger till mig att jag är en jävla idiot och dessutom extremt ful, kan det ju uppfattas som rätt kränkande. 

För att återgå till skolan. Hur kan det plötsligt ha blivit en kränkande handling när läraren talar om för eleven att han eller hon ska sitta ner och vara tyst på lektionen. Eller att han eller hon inte får springa runt och sparka på sina kompisar. Eller att han eller hon inte får spotta på läraren. Eller att han eller hon inte får kalla sina kompisar för hora. Eller att han eller hon inte får rita på väggen i klassrummet. Listan kan görs oändlig. Hur kan föräldrar försvara sina barn och säga att skolan/läraren har kränkt eleven genom att bara tala om vad som är rätt och fel? Och varför anses då inte elevens agerande som en kränkande handling mot både lärare och klasskompisar? Hur långt ska egentligen elevens rättigheter gå när det gäller dåligt uppförande och att inte följa regler? Ekvationen går inte ihop. Dessa föräldrar gör både sitt barn och samhället en björntjänst. Det är faktiskt min roll som förälder att tidigt lära ut rätt och fel utan att för den skull kränka barnet eller få barnet att känna sig kränkt. Om föräldrar lär sina barn att en befogad tillsägelse är kränkande, så kommer barnen att känna sig kränkta för allt när han eller hon bli vuxen. Jobbig tillvaro. 

Jag tycker ordet kränkt och kräkning börjat används för lätt och i fel sammanhang. Risken är att när det verkligen är befogat, tas det inte på allvar. Och det är nog inte så vi vill ha det egentligen. Det är nog bäst att jag slutar skriva innan jag kränker någon på riktigt. //Filosoftanten

Jag brukar inte ha så svårt att finna ord. Efter fredagens händelse i vår vackra huvudstad känns allt väldigt konstigt. En sorg för alla drabbade och för hela vårt Sverige. Det var inte en fråga  om när det skulle ske ett attentat utan snarare när och var. Svaret kom i fredags. Mitt i vår älskade huvudstad. Det finns ingen anledning till att vi svenskar skulle vara mer förskonade och skyddade än något annat land. Även om jag tror att många faktiskt trott det.

Nu är vi här två dagar senare och jag har massor med frågor som jag nog aldrig kommer att få svar på. För många av oss är händelsen ”en knäpp på näsan” och livet går vidare. Hos de som var där och som förlorat någon har händelsen orsakat stora blödande sår i själen. Deras liv kommer aldrig bli som innan. Och jag är så ledsen för deras skull. Vårt samhälle har också fått sig en rejäl törn som kommer ta tid att läka och behandla.

Det som är viktigt nu är att fokusera på rätt saker och inte börja generalisera och öka på misstänksamheten. Vi har nog med främlingsfientlighet redan. Våra kära politiker måste skapa bättre handlingsplaner och se till att det finns lagar anpassade till denna typ av våld. Det måste skapas utrymme att agera förebyggande mot kända hotbilder. 

Jag går och lägger mig ikväll och känner mig uppgiven för hur världen ser ut. Så mycket våld och så mycket lidande. Samtidigt är det viktigt att känna sig tacksam för allt fantastiskt och allt underbart som finns runt omkring oss. Vi får aldrig glömma att det goda är större än det onda.//Filosoftanten 

Antibiotika har varit ett enormt viktigt läkemedel sedan det utvecklades under andra världskriget. Många infektionssjukdomar har kunnat behandlas enkelt och effektivt. Problemet är att det nu pågår en smygande pandemi runt om i världen, antimikrobiell resistens. Om fler och fler bakterier förvärvar resistens finns det risk för att vi kastas tillbaka till 1800-talet då man inte kunde behandla infekterade sår och lunginflammationer. 

Jag vet att det föregår diskussioner om bakteriernas ökade resistens mot antibiotika. Men jag hade ingen aning om att det varje år dör cirka 25 000 människor i infektioner som orsakats av antibiotika resistenta bakterier. Detta bara i Europa. Infektioner som orsakas av multiresistenta bakterier leder till extra sjukvårdskostnader och produktivitetsförluster för upp emot 1,5 miljarder Euro varje år. Antimikrobiell resistens (AMR) sprids via den globala turismen, överföring av patienter mellan vårdinrättningar inom och utanför EU samt genom handel med livsmedel och djur. Om den nuvarande trenden inte förändras, förväntas 300 miljoner människor under de närmaste 35 åren att dö i förtid på grund av läkemedelsresistens. Det jag inte heller hade någon som helst aning om är att EU-kommissionen inlett ett öppet samråd om innehållet i den nya handlingsplanen mot antibiotikaresistens. Syftet är att jobba enligt One Health konceptet där man ser människor, djur och miljön som en tät sammankoppling.  Målet med handlingsplanen är att gemensamt bevara effekten av antibiotika, stärka infektionskontrollerna och stimulera innovation för att hitta nya behandlingssätt.

För mig är det lite märkligt att denna typ av frågeställningar inte kommuniceras mer öppet. Om vi alla får en ökad insikt och kunskap om vilka risker det är med hög antibiotika konsumtion, kanske vi kan vara mer tålmodiga när vi blir sjuka. I och för sig är det inte här i Sverige som de största förändringarna behövs. I många andra länder behandlar man sjukdomar redan i tidigt skede med bred spektra antibiotikum istället för att välja en snällare variant. Med den typen av approach är så klart riskerna mycket större. Men med tanke på den globalisering vi har så kommer resistenta bakterier att sprida sig även till de länder som är mer restriktiva med att ordinera antibiotika. AMR är en global samhällsekonomisk komplex utmaning och kan så klart inte lösas enskilt. Det är viktigt med en holistisk strategi som innefattar flera olika sektorer i samhället. Den allmänna folkhälsan, bättre livsmedelssäkerhet och djurhälsa, mer forskning och utveckling samt ett stort internationellt samarbete.

Det jag däremot redan visste är att man alltid ska äta hela den ordinerade antibiotika kuren. Bryter man mitt i kuren finns risk att vissa bakterier överlever och bli mer resistenta, vilket då kräver ny starkare medicin. Kanske något för alla att tänka på. Tror nämligen att många av oss fuskar för vi anse oss friska och tycker då det är onödigt att ta alla tabletter. Enligt forskare går det inte stoppa den pågående pandemin men med rätt tankesätt och ökade insatser går det förhoppningsvis att minska ökningen. //Filosoftanten

I lördags skulle lilla dottern ut och äta med en kompis i Malmö. Ett jätte trevligt och mysigt initiativ tycker jag. Det jag däremot inte tycker är lika mysigt och trevligt, är oron jag känner av att hon ska ut på stan överhuvudtaget. Det är förmodligen inget som har förändrats från när jag var ung. Min mamma var lika orolig för mig. Speciellt efter min flytt till Malmö då jag var 19. Nu förstår jag det som jag inte förstod då. Det som jag däremot inte förstår när det gäller fr.a. sexuella övergrepp, är om det verkligen blivit värre. Eller är det så att det skrivs mer om det än på 1980- talet? Media och sociala nätverk fanns ju inte på samma sätt då och tillgången till information var mer begränsad. I dagsläget är det förmodligen en större risk att bli överinformerad och det är svårt att veta vad som egentligen är rätt eller fel.

Jag tänker att det som händer nu har alltid hänt, men det har inte skrivits om det. Jag har gått in och läst på Brottsförebyggande rådets hemsida. Det är inte helt lätt att tolka informationen och det är faktiskt inte glasklart hur saker och ting hänger ihop. Att dra slutsatser kan bli hur fel som helst. Beroende på vem det är som tolkar, så kan informationen bli missriktad. Något jag verkligen tycker man ska vara medveten om när man läser tidningar eller på nätet. Allt som står är inte svart eller vitt.

Enligt den Nationella Trygghetsundersökningen uppgav 3,0 procent av kvinnorna (16-79 år) att de utsatts för sexualbrott under 2015. Motsvarande siffra 2010 är 1,2 procent. Generellt är det betydligt fler kvinnor än män som drabbas. Inte så förvånande. Med tanke på att vi faktiskt borde ha nolltolerans mot sexuella övergrepp anser jag att det är en gigantisk ökning. Utsattheten för kvinnor varierar stort inom åldersspannet. Flest övergrepp sker i åldersgruppen 16-24 år och det är också här ökningen är störst. Nära sex av tio sexualbrott (59 procent) sker, enligt Brottsförebyggande rådets statistik, på allmän plats. I majoriteten av fallen sker övergreppet av en helt okänd person (69 procent). Givetvis ska man ta all information och tolka den med en nypa salt. Det är dock väldigt tydligt att anmälningen av brott har ökat under senaste åren. Detta kan så klart bero på flera saker. Fler kvinnor vågar anmäla brott idag, även om mörkertalet fortfarande är stort. Men också att fler typer av sexuellt ofredande numera klassas som övergrepp/våldtäkt. Oavsett så finns en trend, och den verkar definitivt inte gå åt rätt håll. Jag läser också att väldigt få brott klaras upp. Det är extremt tragiskt för de drabbade tjejerna, och för hela samhället.

Jag har lite svårt och förstå varför våra kommuner inte jobbar med nolltolerans mot sexuella övergrepp. Det borde kunna finnas ett etablerat förebyggande arbete. Tydliga handlings- och trygghetsplaner och hårdare straff. Förebyggande arbete handlar inte om att skuldbelägga eller måla ut oskyldiga. Det handlar om att veta var riskerna finns. Att helt enkelt identifiera glöden innan det börjar brinna. Konstigare än så är det ju inte.

Jag tycker att våra politiker måste börja stå upp för våra tjejer och jobba aktivt för ett tryggare och säkrare samhälle. Det är alldeles för ofta som oskyldiga  tjejer får ta konsekvenser, istället för de som verkligen borde göra det. //Filosoftanten

Firandet av Alla Hjärtans Dag har sitt ursprung i traditioner som uppstod kring Helgonet Sankt Valentin i Frankrike och England under medeltiden.  Dagen kallas därför också Valentindagen eller Sankt Valentins dag.  Firandet av Helgonet Valentinus den 14 februari började redan i slutet på 400-talet i den katolska kyrkan, men det var lite oklart vem Helgonet egentligen var. Flera olika martyrer med namnet Valentinus finns dokumenterade från 200- och 300-talet, dock väldigt fåordigt. Enligt en sen medeltida legend ska en Sankt Valentinus återgett synen åt sin fångvaktares dotter men kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden. Genom en foklig föreställning om att fåglar i mitten på februari sökte och fann sin partner inspirerade det till att pojkar och flickor började fundera på vem som skulle bli deras Valentin ( i alla fall under ett år framöver). I England och Frankrike blev Valentin-dagen en fest för ungdomars förälskelse och parbildningslekar av olika slag var vanligt under 1300-talet. Man började också skriva kärleksbrev med rimmade dikter. Först på 1800-talet blev utsmyckade Valentin-kort populära.

Jag tycker egentligen att dagens firande av Alla Hjärtans Dag är lite väl kommersiellt. Förväntningarna är för stora. Det är klart att man ska ta tillfället i akt att fira och visa varandra kärlek, men det ska väl ändå inte begränsas till en dag om året.  Om någon tror att det räcker med att ge en blomma till sin partner eller vän en dag om året, är man ute på hal is. Att visa sin uppskattning och kärlek till någon tycker jag man ska göra årets andra trehundrasextiofyra dagar också. Det behöver inte vara stort. Ett litet tack, en kärleksgest, en hjälpande hand, en tröstande kram eller ett sms. Att bekräfta och se varandra i vardagen, då den är som jobbigast, är nog a och o. I alla fall för mig.

Min Alla Hjärtans Dag present är ett bidrag till oranisationen Hand in Hand. Deras mål är att utrota fattigdom och barnarbete genom att utbilda kvinnor så att de kan starta företag, skapa nya jobb eller vidareutveckla redan befintliga verksamheter. Tack vare den ökade inkomsten får föräldrarna råd att låta barnen gå i skolan. Jag tänker också göra något extra för mina nära och kära idag. Vad det blir vet jag inte än, men det får dagen utvisa. //Filosoftanten

Det där man säger om att åldras med elegans och värdighet är kanske inte så lätt, eller?

Jag fyller snart 48 och är helt klart tacksam att jag fortfarande får chansen att åldras. Alternativet är ju faktiskt inget vidare. Således tycker jag egentligen inte att man ska bry så mycket om sin ålder. Det är ju trots allt bara en siffra. Men emellanåt har jag lite svårt att greppa att jag är närmre 50 än 25. Det känns helt enkelt lite orealistiskt. Nästan ett kvarts århundrade har passerat sedan jag hade min senaste ålderskris. Då var jag 25.

Jag anser mig själv vara väldigt realistiskt och att få en 50-års kris finns inte på kartan. I alla fall inte en kroppslig sådan. Det är i alla fall vad jag trott. Men helt ärligt så känner jag att min kropp börjar ”säcka” till sig.  De grå skuggorna under ögonen är inte rester från gårdagens mascara. Mina ytliga blodkärl är extremt visuella inslag på mina kritvita ben och förstärker känslan av inte vara 25 längre. Jag vet att jag inte är tjock men mitt fluff runt mage och lår känns lite väl fluffigt. Allt detta bidrar tyvärr till att min egna självbild blir lite rubbad och jag känner mig äldre än vad jag behöver. Men det allra allra värsta är att min kondition är urusel. Jag kan helt enkelt inte förtränga fakta längre. Det är dags att utmana min väg mot 50, hämta ny energi och bygga upp en bättre självbild.

Nytt träningskort och nya träningstights är därför införskaffat. Nu finns det inga ursäkter utan det är bara att dra igång. För säkerhets skull köpte jag tights med fjädrar på. Kanske inte den enda hjälp jag behöver för att på ett fjäderlätt sätt kunna flyga mot 50-års strecket, men snygga är dem (och dessutom väldigt snälla mot figuren). Förhoppningsvis kommer jag inse att det trots allt inte är så krisigt att bli 50, så länge kroppen är i hyfsat god fysisk form. Jag vill tro att det där med ålder och värdighet nog egentligen är hur man ser på sig själv. För visst är det väl så att det jag själv förmedlar utåt är också det som andra uppfattar? //Filosoftanten