Allra först vill jag säga att jag inte är främlingsfientlig, långt ifrån. Jag är öppen för nya kulturer och anser generellt att det är positivt för vårt svenska lite stela samhälle. Min ståndpunkt är att vi ska hjälpa de flyktingar som behöver skydd från krigets fasor och ge dem en ny chans. Vi ska göra så gott vi kan. Jag anser också att vår flyktingmottagning inte enbart får leda till ”förvaring” av människor. Vi måste kunna erbjuda dem som kommer självständighet och självförsörjning. De ska känna sig behövda och vilja bli en del av den gemensamma samhällsstrukturen.

Flyktingpolitiken är just nu en het potatis och många frågor är inte lätta att besvara. Det finns flera sidor som måste tas i beaktning när beslut fattas. Jag är verkligen inte avundsjuk på dem som ska göra det. I flyktingfrågor har åsikter alltid gått isär. Det finns därför ett oändligt antal sätt att hantera dem.  Idag blir tyvärr många diskussioner misstolkade och ingen vågar därför riktigt säga något. Risken är stor att man som svensk blir kallad för främlingsfientlig eller rasist. 

Vi svenskar är generellt ordningsamma. Jobbar och sliter hårt för vårt uppehälle, följer lagar och regler och anser att saker ska vara rättvist. De flesta av oss lever i jämställda familjer och delar på hela familjeansvaret. Lika självklart som detta är för oss lika osjälvklart är det för vissa andra. Det är också det som gör mig  bekymrad.

Kvinnor har i generationer varit utsatta och förtryckta. Det sker hela tiden runt om i världen. Det finns oändligt många män som anser sig ha rätt att bestämma och behandla kvinnor efter eget tycke. Flickebarn dödas bara för att de har oturen att födas utan penis. De gifts bort som nio-åringar till äldre släktingar och många nekas skolgång. Ojämställda män med förlegad kvinnosyn finns mer eller mindre överallt i alla samhällsstrukturer. I vissa länder och kulturer är det dock mer accepterat och till och med lagligt. En kille som växer upp i en sån kultur och tidigt får lära sig att kvinnor inte har något värde, vet ju inget annat. Varför skulle hans inställning till kvinnor förändras bara för att han tar ett steg över till ett annat land?  Den som tror att det sker är väldigt naiv. Rom byggdes inte på en dag och det görs definitivt inte ett samhälle med rätt kvinnosyn heller.

Det skrivs i media om incidenter där flera unga män i grupp kränkt, misshandlat och våldfört sig på unga kvinnor mitt i städers centrum. När det framkommer att de unga männen är från icke Europeiska länder, länder där kvinnas värde är lika med ingenting, blir vi plötsligt främlingsfientliga när vi pratar om vem som har begått brotten. För mig är det helt absurt. Ett brott är ett brott och ska bestraffas oavsett vilken etniskt eller kulturell bakgrund förövaren har. Det har inget med främlingsfientlighet att göra. Alla har en skyldighet att följa och respektera de lagar som finns. Förövarna måste ta konsekvenserna av sitt agerande. De måste förstå att det är olagligt att behandla kvinnor kränkande och att våldföra sig på dem. Men att straffa brott som redan begåtts räcker inte. Samhället måste jobba proaktivt med jämställdhets frågor gentemot denna grupp av unga män. En grupp som faktiskt växer. Det är ett mycket svårt arbete, men det krävs om det ska bli någon förändring. Ett arbete som måste intensifieras innan de heta potatisarna blir brända.

Jag vill att mina döttrar och deras kompisar ska kunna vara ute på stan utan  rädsla.  De ska inte behöva riskera att bli kränkta och våldtagna av killar med förlegad kvinnosyn. Respekt och jämställdhet ska gälla för alla som bor i Sverige, oavsett nationalitet eller kulturell bakgrund. Det ska vara självklart och inget som samhället får vika för.  Kvinnor är lika mycket värda som vilken man som helst. Ingen ska få dem att tro något annat.

Samhället måste våga lyfta detta kvinnoförtryck och ta diskussionen på allvar. De patriarkala samhällsstrukturerna som finns, måste hanteras. Vi kan inte i tysthet acceptera att det är ok att förtrycka och kränka kvinnor, då kommer vi aldrig vidare. Tvärtom.  Det är inte främlingsfientligt eller rasistiskt att värna om vårt jämställda samhälle och om alla de flickor och kvinnor som lever här. //Filosoftanten

 

För 20 år sedan gick jag och min kompis Annika in i en tatueringsstudio. Den låg vid Värnhemstorget nere i en källare. Jag minns att lokalen var ganska mörk och kändes lite skum (vilket den säkert inte var). Killen som jobbade där hade rakat huvud, skinnväst och massor med tatueringar.  Den gången blev det ingen tatuering. Jag vågade helt enkelt inte.

För ett par månader sedan gjorde min äldsta dotter sin första tatuering. Något hon pratat och sett fram emot sedan hon var 13 år. Denna tjej är bra mycket modigare och mer självständig än vad jag var i den åldern och säkert någonsin kommer att bli. Givetvis måste man verkligen tänka efter innan man tatuerar sig. Det är trots allt något som kommer sitta där länge. Men min dotter är klok och hade tänkt tillräckligt och det blev jätte bra. Hon är stolt över den och känner sig nöjd. Som förälder är jag glad att motivet är vackra snöflingor och inte en stor döskalle.

Inspirerad av min dotter tog jag mig i kragen och bestämde mig. Mitt livs första tatuering vid 46 års ålder. Jag är stolt och lite förvånad över mig själv. Till slut vågade jag. Plötsligt känns det inte alls osannolikt att det blir fler. Jag förstår min dotters önskan om en till.

När man väl bestämt gäller det att hitta rätt tatuerare, och det är inte så lätt. Det finns många i Skåne. Alla är inte duktiga och pålitliga så det gäller att välja med omsorg. Jag hade tur och fick tag i en tjej i Svedala. Jag vill ha uppriktighet och erfarenhet som kan bidra till att motivet anpassas till den typen av person som jag  är. Det var inte lätt att veta exakt hur det skulle vara och då är det extremt viktigt att den som tatuerar kan hjälpa till. Tack Pernilla på Tattodream i Svedala. Nu har jag två fina fjärilar som symboliserar det som betyder allt för mig. Mina fina fantastiska döttrar.//Filosoftanten

Och då syftar jag inte på dagen efter en stor fest. Jag tänker fortfarande på fredagens terroattentat i Paris. Chocken börjar lägga sig. Mitt liv kan och kommer att börja återgå till det normala. Det kommer det däremot inte göra för hundratals anhöriga och vittnen. Deras liv kommer aldrig bli som det var innan fredagen den 13 2015.

I lördags följde jag uppdateringar och reportage om attentatet under hela dagen. Allt för att försöka förstå hur och varför. Men det är svårt. Jag hör och läser om attentat som sker runtom i världen, och det är fruktansvärt. Det är ju på grund av dessa attentat som så många människor tvingas fly från sina hem. Flyktingar som nu tar sig ända hit till Europa för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. Föräldrar som vill kunna se sina barn växa upp utan terrorattentat och konstant rädsla. Men vad är det egentligen för samhälle som de flyr till?  Är det som hände i Paris något som kommer bli en vardag här också?

De våldsmän som terrorisera och dödar i sina hemländer, finns ju uppenbarligen här också. De slåss för sina ideologier som är så långt ifrån våra som man bara kan komma. Ideologier som de tror så stark på att de är beredda att döda sin före detta granne eller sin gamla skolkamrats mamma, oavsett i vilken del av världen de befinner sig. Det är inte konstigt att jag inte förstår.

Jag vill inte känna rädsla för fler liknande händelser. Jag vill kunna leva som vanligt. Visst kommer saker att bli annorlunda. Fredagens händelse har satt spår i oss alla på olika sätt. Samhället, våra politiker och förtroendevalda, måste nu vara ännu mer aktiva i diskussioner kring terrorism och hur man kan arbeta systematiskt för att minska riskerna. Hela Europa måste ha möjlighet att kontrollera och övervaka de individer som misstänks ha inblandning i verksamhet som gynnar terrorism.  Det värsta som kan hända är om samhället (Europa) fastnar  i rädslans klor och börja agera i panik. Även om  en av terroristerna i Paris var från Syrien, men fransk medborgare, innebär det inte att alla människor från Syrien är terrorister. Det måste vi alla ha med oss.  Vi får inte börja generalisera för då kan helt oskyldiga människor, oavsett nationalitet, drabbas. //Filosoftanten

Jag har skrivit om denna vägsträcka förut. Vellinge-Helsingborg och omvänt. Idag är jag extra irriterad. Varför vet jag inte. Samma situationer idag som de flesta andra dagar.

Men just idag känns det som ett under att jag faktiskt kommit till jobbet överhuvudtaget. Ja, det låter hemskt men det är så det är för mig och många andra pendlare. Varje dag tar vi oss fram i myllret av bilar, lastbilar och andra fordon på E6:an. Vi är många som försöker att inte skapa en massa onödiga risker genom diverse chanstagningar. Men det är lika många som skapar och bidra till onödiga situationer genom att ta den där extra chansen för att komma två eller tre bilar längre fram. Många av dessa chanstagare är faktiskt män. Ja det finns så klart kvinnor också, men de är definitivt inte lika frekvent förekommande. Kanske beror det på att det är fler män som pendlar. Men det kan också beror på att män (givetvis inte alla) kör tuffare och mer aggressivt. De tänker helt enkelt inte på vilka konsekvenser deras körstil faktiskt kan bidra till. Eller är de helt enkelt väldigt stressade på grund av att lämningen på dagis tog längre tid än beräknat.

Just idag har två bilar vinglat ut framför mig samtidigt som de hållit på med sina mobiler. Den ena dessutom rökandes. Jag har blivit omkörd på insidan, fast jag höll 110 km/h och låg i en rad av bilar som var på väg att köra om en lastbil. Bilen blåste förbi oss och precis innan lastbilen tränger den sig ut i en liten lucka. Ett sånt agerande leder så klart till kraftiga inbromsningar och en onödig trafikfarlig situation. Tur att jag är en avståndstagare som verkligen försöker att inte ligga för nära. Fast oavsett om jag gör vad jag kan, hjälper det tyvärr inte när andra bilister tränger sig in i första bästa lucka som de anser lämplig.

Har också funderat extra mycket på de stora kranbilar som i princip varje dag trafikerar sträckan, både norrut och söderut. Dessa fordon håller en maxfart på 50-60 km/h. Om det påverkar trafikflödet? Ja i allra högsta grad. Just idag var det dessutom två stycken på väg norrut. Kranarna bidrar till väldigt många farliga situationer. Jag både ser och upplever dessa ofta. Jag förstår att de också måste ta sig till jobbet men kan inte låta bli att ifrågasätta varför de tillåts köra när det är som allra värst, mellan halv åtta och åtta på morgonen.

Väl framme på jobbet kan jag pusta ut och känna en befrielse av att vara på plats. Hade det gått att åka kommunalt hade jag hellre gjort det. Men att ta sig från Vellinge till kontoret i Helsingborg skulle ta mig lite drygt två timmar. Enkel väg. Jag anser att det är alldeles för lång tid och således ser jag bilen som mitt enda alternativ. Jag får helt enkelt fortsätta vara avståndstagare och inte lita på en enda medtrafik samt hoppas på att ha tur.//Filosoftanten