Varför är det så svårt för vissa män, killar, pojkar att låta oss kvinnor, tjejer , flickor vara ifred? Varför ska vi inte kunna cykla hem från jobbet, springa i skogen, gå hem från krogen utan att vara rädda? Varför kan vi inte få känna oss trygga i det samhället som vi alla har lika stor rätt att leva i?

När jag läser om unga kvinnor som blivit mördade eller våldtagna kan jag helt enkelt inte låta bli att generalisera. Alla med en penis mellan benen blir för mig just då egoistiska icketänkande varelser. Varelser som tror att de besitter nån slags överordnad makt och att de därför har rätt att behandla oss kvinnor hur som helst. 

Jag generaliserar fast jag vet mycket väl att det inte är rätt. Jag vet, därför att jag har vuxit upp i trygghet och omges bara av underbara, jämställda och kärleksfulla män. Dessa män som drabbas oskyldigt och orättvist av den generaliseringen som jag ändå gör. 

Det finns alldeles för många kvinnor som inte har det så bra som jag. Kvinnor som varje dag får utstå hot och misshandel och som inte vet något annat. För vissa går det till och med så långt att de får sätta livet till. Det är så ledsamt och så jävla frustrerande. Att det för vissa män är så enkelt att släcka ljuset i en ung kvinnas ögon är för mig helt overkligt. Var är empatin och respekten för en annan människas liv? 

Jag är lyckligt lottad eftersom jag lever i en trygg relation. Jag vet hur samspelet mellan två jämlikar ska vara. När jag börjar generalisera, riskerar jag så klart att ge mina döttrar en sned bild av verkligheten. En bild av att man inte kan lita på någon som har en penis. Och det är definitivt inte rättvist. För sanningen är trots allt att de allra flesta är fantastiska kärleksfulla, empatiska och snälla män, pappor, pojkvänner och killar. 

Jag undrar vad de är som gör att vissa män måste trycka ner och hävda sig gentemot oss kvinnor. Utan oss skulle faktiskt inga fler söner eller döttrar komma till världen alls. Våra barn måste tidigt lära sig allas lika värde. Om alla pappor lär sina söner att kvinnor är jämställda och ska behandlas med respekt kommer samhället på sikt att bli tryggare och säkrare. Och först då behöver jag inte generalisera längre. 

Men för att skydda mina döttrar måste jag tyvärr generalisera och säga att de inte kan lita på vem som helst. Att generalisera är orättvist men det blir en överlevnadsstrategi. De måste förstå vad som kan finns utanför den trygghet och jämställdhet som de växer upp i. En trygghet som lätt kan förbytas till ångest och rädsla lika fort som en blinkning.//Filosoftanten 

Mitt intresse och nyfikenhet för Garadsil, vaccinet mot livmoderhalscancer, har blossat upp igen. I vårt grannland Danmark har man öppnat specifika centrar för att kunna ta hand om unga flickor som sägs blivit sjuka efter vaccination med Gardasil. Om det är vaccinet som är orsaken kan man så klart inte säga. Det finns helt enkelt för lite bevis i nuläget. Men Danmark har krävt att Europeiska Läkemedelsmyndigheten (EMA) ska utreda vaccinet och dess effekter ytterligare.

Jag har läst en hel del artiklar om detta vaccin under de senaste åren. Vaccinet som ska vara så banbrytande när det gäller att minska risken för uppkomst av livmoderhalscancer. Om det verkligen fungerar är det helt fantastiskt för oss kvinnor. Men om det inte fungerar. Tänk om biverkningar av vaccinet är så allvarliga att det gör våra unga flickor sjuka, var händer då? Vilka konsekvenser kommer det att få för våra älskade tonårstjejer (och pojkar) i framtiden? Jag blir orolig när jag läser och vet varken ut eller in.

Vem ska jag tro på? En helt vanlig mamma som bara vill mina tonårstjejer det allra bästa.

Är det våra myndigheter, flera cancerexperter och läkemedelsbolagen som vet bäst och som har rätt? Eller har dem läkare som valt att sluta vaccinera på grund av riskerna, eller alla unga tjejers egna historier som har rätt. Eller har statistiken på rapporterade incidenter och dödsfall, länderna Japan, Colombia och Spanien som tagit bort vaccinet från sitt allmänna vaccinationsprogram på grund av alla inrapporterade incidenter, mer rätt?

Jag är ingen expert på vaccin och hur de kan påverka våra kroppar. Det jag vet, eller tror mig veta i alla fall, är att vaccin i många fall är bra. Jag är tacksam att det finns vaccin mot exempelvis TBC, Polio, Hepatit, mässlingen och röda hund. Att det finns allvarliga sjukdomar som faktiskt mer eller mindre försvunnit sedan man införde allmänna vaccinationsprogram. Vilket är fantastiskt både ur ett hälso- och samhällsperspektiv.

Jag vet att det i samband med alla  mediciner och vacciner förekommer biverkningar och icke önskade bieffekter. Så är det och det är en verklighet vi måste leva med. Tyvärr. Det går aldrig att ta fram ett läkemedel med önskad diagnostisk effekt utan några som helst bieffekter. Jag tar själv starka mediciner mot min reumatism och de biverkningar som tas upp i informationsbladet gör att man känner sig halvdöd bara genom att läsa dem. Men i mitt fall överväger nyttan av medicinen riskerna så då finns det egentligen inget val.

I debatten om Gardasil finns det många obesvarade frågor. Vad är egentligen nyttan kontra riskerna? Vissa forskare hävdar att vaccinet inte motverkar cancer alls, det har aldrig kunnat bevisats i de kliniska studier som gjorts. Inte så konstigt kanske eftersom det i de flesta fall tar ganska lång tid för just livmoderhalscancer att utvecklas.

Det finns ett 100-tal olika HPV strängar (Humant Papillom Virus). Vaccinet ska skydda mot de 4 vanligaste. Vilken funktion har alla de andra strängarna som inte vaccinet är framtaget för att motverka? Blir de starkare och mer aggressiva? Är det verkligen så att ingående komponeter i vaccinet förstör fortplantingsorganen på möss? Det sägs att fertilitetsproblematiken ökat med 780 % sedan introduktion av Gardasil 2006. Ingen vet så klart om det är vaccinet som är bidragande, men sammanträffandet gör mig riktigt riktigt rädd.

Ju mer information jag läser desto mer osäker bli jag på om Gardasil verkligen är vad det utger sig för att vara. Om det i framtiden visar sig vara ett vaccin som släppts för tidigt på marknaden utan riktigt genomförda kliniska studier kommer det att få katastrofala följder.  Jag är tacksam att Danmark tar större plats och kräver mer. Att de står upp för de unga tjejer som kanske fallit offer för tron på ett vaccin. Önskar Svenska myndigheter kunde göra samma sak. Hur ska vi annars få klarhet i hur verkligheten är och vilken information som vi faktiskt kan lita på. Jag hoppas innerligt  att framtiden visar att vaccinet är så banbrytande som det sägs. Att nyttan trots allt överväger riskerna. Det skulle inge ett stort framtida hopp för all typ av  cancervård. //Filosoftanten

Vi har fått äran att fira både Vilma och Cornelia på deras speciella dag. Man kan lugnt säga att de hade tur med vädret. Lördagen var nog årets varmaste dag, hittills. Lite skillnad mot när vår Ina konfirmerades i april. Då var det betydligt svalare.

Det är helt klart väldigt speciellt med konfirmation. På något sätt känns det som en milstolpe i livet. Prästen säger att ungdomarna tar steget in i vuxenlivet och så är det kanske till viss del. När man ser sitt barn gå högtidligt längs altargången är det genom väldigt blanka och tårfyllda ögon som man tittar.
Liten börjar bli stor på riktigt.

Jag tycker det är speciellt att vara i en kyrka. Oavsett anledning så är det väldigt stämningsfullt och faktiskt lite respektingivande. Det är oftast ganska fina byggnader som i de flesta fall har mycket historia bakom sig.
När jag sitter i kyrkbänken är det många minnen och känslor som tränger sig på. Så när jag tillsammans med alla andra sjunger ”Den blomstertid nu kommer” och ”Härlig är jorden” vattnas ögonen och jag får anstränga mig ordentligt för att de inte ska kladda ut mascaran ännu mer.

Ibland tycker jag dock att vuxna människor är lite respektlösa inne i kyrkan. Det pratas lite för högt i bänkraderna. Jag har förståelse för små barn som inte kan vara tysta och sitta still, men vuxna och ungdomar borde kunna hålla en lägre profil. Det är så otroligt irriterande när man inte riktigt hör vad konfirmanderna säger.

Två stora kalas på samma dag innebär så klart mycket god mat och dryck. Eftersom jag fortfarande har ont efter visdomstanden hade jag väldigt svårt att äta och kunde bara smaka en bråkdel av allt. Så jäkla tråkigt. Men det jag åt var fantastiskt gott.

Vi hade en jätte fin dag och kväll och det är så kul att få vara delaktig. Det skapar en samhörighet och många fler fina gemensamma minnen.
Att få höra Cornelia sjunga och spela ”A sky full of stars” av Coldplay var väldigt roligt. Jag har nog inte riktigt fattat hur otroligt musikalisk hon är. Coolt.
Att vädret dessutom var så fint som det bara kunde, känns nästan overkligt. //Filosoftanten

Det har varit på gång länge. Visdomstanden skulle ut. Jag har våndats och oroat mig för detta hur länge som helst. Nu är det gjort. 

Jag är egentligen ganska smärttålig men när det gäller tänder så blir jag nästan som ett barn. Jag har dock varit förskonad. Detta är första tanden på 46 år som jag drar ut. Så jag ska nog vara rätt tacksam. 

Själva bedövningssprutorna har jag inga problem med. Inte alls faktiskt. Är ju van. Det är ljudet och känslan när man drar och skrapar i tänderna som jag inte gillar. Det obehagliga krasandet som fortplantas genom huvudet och som inte kan fokuseras bort, hur mycket jag än försöker. Dessutom får jag tydligen bara äta flytande kost i två dagar och jag måste ta det lugnt så stygnen inte går upp. Tråkigt så klart. Men det är bara att härda ut och hoppas att det läker snabbt. Känns på något sätt som ett väldigt litet obetydligt problem. Finns värre saker.

Tack och lov går jag till världens bästa tandläkarklinik.  Är glad att de är så professionella och kan sin sak. Det underlättar när man har lite tandläkarskräck. Hoppas att jag aldrig behöver byta.//Filosoftanten 

Jag kan fortfarande inte fatta att vi redan är inne i juni månad. Studentfesterna har börjat och snart dags för det årliga sommarlovet. Men var tusan har hänt med vädret? Jag bara känner att det räcker med regn, blåst och kallt. Jag tänder fortfarande levande ljus på kvällen för att få lite mys och värme i huset. Vissa kvällar även braskaminen.

Visst har solen varit framme någon dag då och då, men någon riktig härlig vårvärme har det verkligen inte varit. Jag vet att man inte ska klaga på vädret, men helt ärligt, det går ju inte låta bli.

Imorgon sägs det blir bättre och temperaturen ska närma sig 20 grader, wow. Kan det verkligen vara möjligt? Äntligen kanske solen kan få bidra till en liten färgskiftning på de kritvita blåaktiga benen.

Ja, vi får väl se hur det blir. Prognoserna har haft fel förut. Vi kan inte påverka vädret. Men för alla våra studenter och deras familjer tänker jag ändå göra ett tappert försök och be till vädergudarna.

”Kära vädergud, du som styr i himmelen

Låt ditt sommarväder komma

 Låt din värme smeka oss nu

Låt din sommarbris fläkta skönt

 Ge oss alla den sol vi  behöver

Och förlåt för att vi alltid klagar

 Liksom vi har förlåtit alla dina kalla vårvindar

Utsätt oss inte för mer regn idag

 Utan ge oss en stor gul sol

Du kan, nu har du chansen

I studenttider

Amen”

//Filosoftanten

Det sägs ju att det inte finns något som är rätt eller fel. Det är upp till varje individ att avgöra vad som är det ena eller det andra. Vi är alla olika och vi har rätt att ha egna åsikter, men det innebär inte på automatik att vi har rätt att agerar hur som helst.

Det finns vissa grundregler och lagar här i Sverige som vi alla måste följa, oavsett om vi själva tycker att det är rätt eller fel att göra det. Anledningen till att dessa finns är faktiskt för att vi ska ha ett samhälle där alla kan känna trygghet. Ett samhälle där vi kan gå ut utan att vara rädda för att hamna mitt i vägen i en gänguppgörelse eller vara rädda för att våra ungdomar ska bli trakasserade och misshandlade på krogen eller i bussen på vägen hem.

Tyvärr begås det idag alldeles för många allvarliga brott. Drogförsäljning, lagning av sprit, misshandel, dödsskjutningar, trakasserier eller olaga hot (listan kan göras lång) bidrar definitivt inte till ett tryggare och positivare samhälle.

De personer som av olika anledningar frivilligt väljer att begå ett brott måste ta konsekvenserna av sitt agerande. Det måste finnas ett upprättat system med tillräckliga och rätt resurser som mäktar med att hantera detta. I alldeles för många instanser finns en stor resursbrist och tiden räcker inte till. Ibland fattas också beslut som jag undrar hur genomtänkta de egentligen är.

Hörde på radion i morse att all-aktivitets huset på Lindängen i Malmö ska stängas. För mig låter det helt galet. Varför ta bort en gemensam mötesplats som bevisligen bidrar till en lugnare stadsdel och som dessutom fått priser från både BRIS och Malmö Stad för sitt arbete.  Mötesplatsen hjälper idag till att skapa trygghet och samhörighet som sedan sprider sig som ringar på vattnet.

Att arbeta kontinuerligt och med förebyggande insatser hos alla, framför allt våra ungdomar, måste väl ändå vara det som är mest rätt och som lönar sig på sikt.  Alla har vi behov av att tillhöra och att känna oss behövda. Det kan vara som back i ett fotbollslag, som en kollega på jobbet, kompis i skolan eller i gänget på fritidsgården. Det är viktigt att det finns ett sammanhang där man är någon som faktiskt betyder något. Om vårt samhälle tidigt fångar upp personer som känner sig utanför och riskerar att hamna på glid, kan vi tidigt förebygga brott och skapa en positivare samhällsutveckling med ökad gemenskap. Visst krävs det enorma insatser och resurser från kommunerna, och det är inte lätt att prioritera. Men för att få en hållbar utveckling måste pengar inversteras förebyggande och rätt inversterede pengar lönar sig oftast på sikt och ger mångdubbelt tillbaka. Det är trots allt våra ungdomar som är framtiden och som ska få samhället att växa och utvecklas. Det är också våra ungdomar som riskerar att hamna snett om det inte finns någon där som tidigt fångar upp och hjälper dem att hitta rätt balans igen.

Det är mycket lättare att vattna och göda ett växande träd med rötterna förankrade i marken än att återplantera ett träd utan rötter. //Filosoftanten

Tomas von Brömssen, en helt fantastisk underhållare. Även om hans nuvarande uppsättning på Lisebergsteatern har en mer allvarlig underton, väcker den många glada skratt och minnen. Att bli påmind om Albert och Herbert och plötsligt kastas tillbaka till TV-soffan 1974 kändes som en härlig  tidsresa. 

Att skämta om hur det är att bli gammal och om döden är nog inte helt lätt. Även om jag själv numer tillhör medelåldern så var jag och mitt teatersällskap faktiskt bland de yngsta i salongen. 

Det tydliga budskapet att vi alla faktiskt ska dö, det är bara en fråga om när, känns inte så kul att höra. Jag kan tänka mig att vissa i publiken satte pausdrickat i halsen. För min egen del blev det en påminnelse att njuta och vara i nuet. 

Tomas är en fantastisk underhållare och blandar och ger av allt. Jag tror det är bra att skämta om ålderdomen och avdramatisera det som vi alla ska gå igenom på ett eller annat sätt.

Rullstolen med dryckeshållare borde bli standard för oss alla blivande gamlingar. Bra gjort Tomas.//Filosoftanten