Så länge lilla mamma är glad måste jag också försöka vara det. Men det är svårt. Tankarna som kretsar i huvudet är fortfarande mycket ilska och sorg. Acceptansen finns fortfarande inte riktigt, och frågan är om den någonsin kommer att göra det.

Även om Mr Alzheimers nu tagit ett ännu hårdare grepp om mamma, känns hon lite mer avslappnad och lugn. Rädslan och ångesten i ögonen har ersatts av något annat. Kanske känns blicken mer frånvarande. En frånvaro som är priset av sjukdomens tuffa framfart men som samtidigt gjort att den ständiga oron och ångesten blivit mindre. För mamma är det så klart någon form av befrielse, men för oss anhöriga är det ännu ett bevis på det som är oåterkalleligt.

Idag var det två veckor sedan jag träffade henne, och det kändes verkligen som att det var på tiden. Samtidigt, från ett egoistiskt perspektiv, har lite fysisk distans varit välbehövligt. Jag insåg dock idag att uppehållet gör det svårare för mamma att koppla ihop vem man egentligen är. En påtaglighet som gör väldigt väldigt ont, även om den egentligen inte är ny.

Den brutala verklighet och de upplevelser som vi anhöriga har är väsensskild från mammas. Att hitta gemensamma nämnare att mötas i är jätte svårt, vilket gör kommunikationen så svår. Mitt förhållningssätt till förändringen är kanske mer balanserad idag. Jag försöker verkligen hitta det positiva i det som är just nu. Jag tar en dag i taget och försöker låta bli att fokusera på dåtid och framtid. Dåtiden kan vi inte ändra och om framtiden vet vi absolut ingenting.//Filosoftanten

#alzheimerssuger #varjeminutärvärdefull

Första gången jag var och besökte vårdboendet, som vi sökt till mamma, hade jag en konstig overklighets känsla i magen. Tusen tankar. Rädd och orolig för vad en flytt skulle innebära. Jag har frågat mig själv hundra gånger om det verkligen är så illa att hon måste flytta. Men jag kommer fram till samma svar varje gång. Det är så illa och det är en jätte jobbig insikt. 

Så förra helgen flyttade mamma. ”Installationen” gick mycket mycket bättre än jag hade föreställt mig. Vi var väldigt noga med att inredda lägenheten så att hon skulle känna igen sig i allt. För det är just det, att en Alzheimers patient ska ha så lite förändringar som möjlighet. Rutiner och igenkänningsfaktorer är ett måste för att minimera risken för oro och ökad förvirring. Och vi lyckades verkligen återskapa det vi ville. Mamma har fått det jätte mysigt i sin lilla lägenhet och jag tror faktiskt att hon känner sig hemma och mindre ensam och rädd. För min egen del är det en stor lättnad. Personal som alltid finns i närheten. Tack och lov att det finns hjälp och att vi fick den (visserligen efter lite påtryckningar). 

Flytten till vårdboendet är definitiv. Det finns liksom ingen returbiljett. Det är så märkligt att ens mamma inte klarar av att bo själv. Att hon inte längre klarar av de mest enkla och självklara sysslor som  hon alltid gjort innan. Men jag får inte tänka på hur det borde vara. Jag måste se nuet och göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Även om Mr A tar stor plats måste jag se igenom. Jag ska försöka ta tillvara på glimtarna av den min mamma var innan. Det är det minsta jag kan göra både för min och hennes skull. //Filosoftanten 

Helt ärligt är jag sjukt trött på allt som har med Mr Alzheimers att göra. Att på nära håll se hur han bryter ned och förgör är förfärligt. Jag går bredvid som en skugga, helt maktlös och kan bara se på när han succesivt tar bort mammas själ. Snart är det bara ett tunt skal kvar. Det är minsann inte konstigt att mitt hjärta känns som en sten i bröstet. Givetvis är det inte bara jag som känner. Vi är många, fast vi uttrycker och visar det på olika sätt.

När sjukdomen kommit till ett viss stadium finns ingen återvändo. Egentligen har det så klart aldrig funnits det, men det är så lätt att förneka. Och det har jag gjort många gånger. Men sedan en tid tillbaka har vi alla insett att situationen är ohållbar. Det finns i princip ingen verklighet i mammas värld längre. Hon lever vid sidan om oss andra. Jag förstår att det är svårt för dem som inte träffat mamma på länge att förstå vad som är vad. Det går inte, om man inte vet sanningen.

Vi har idag fått erbjudande om särskilt boende. Det känns så svårt att behöva ta det steget, men det kommer också bli en oerhörd lättnad. Äntligen slipper hon känna sig så extremt ensam. Det kommer finnas människor omkring henne dygnet runt. Jag borde pusta ut. Ändå sitter jag här med en klump i halsen och tårfyllda ögonen. Det känns som jag behöver hjälp att andas. Det var ju inte så här det skulle bli. Men vi har hamnat i en återvändsgränd och det finns inga alternativa vägar tillbaka. Och jag avskyr det. Jag avskyr att behöva tala om för mamma att hon måste flytta. I hennes värld klarar hon ju allt. Det kommer bli svårt för henne att förstå. Det är svårt för mig att förstå.

Nu gäller det trots allt att försöka se verkligheten som den är. Jag och  Mr Alzheimers är inte vänner men mamma är min mamma. Förhoppningsvis kommer molnen att skingras och lämna en stjärnklar himmel efter sig. Och förhoppningsvis kommer även jag att kunna pusta ut till slut och slippa stentyngden i hjärtat. Bara steget är taget.//Filosoftanten