Vi har tillbringat helgen i Krokås och jag har faktiskt fått lite vårkänning. Ja, jag vet att det är ett tag till, men ändå. Att promenera under strålande sol i skogsområdet där jag tillbringat mycket tid som barn och tonåring, väcker många fantastiska minnen. Spännande lekar på den gamla banvallen och många djupa och förtroliga samtal under tonåren. Att få promenera samma runda och med samma sällskap som för trettio år sedan gör mig varm i hjärtat. Vi promenerade givetvis förbi mormor Astas hus och jag kunde nästan se henne sitta på sin altan och vinka åt oss.

Givetvis tog vi lilla mamma med oss upp, vilket vi tyckte var en bra ide. Bra läge för henne att få träffa sina syskon och ha det mysigt. Tyvärr blev det inte speciellt mysigt. Istället blev hon alldeles snurrig och kunde inte koppla av. Det som skulle bli ett härligt miljöombyte i några dagar blev istället tvärtom. Väldigt tråkigt för alla inblandade. Hennes Alzheimers har tagit ett rejält grepp och kanske det blev extra tydligt i helgen. Hjälp från kommunen är nu ett måste, oavsett om mamma vill eller inte. Vi kan inte slå knut på oss själva längre. Det är inte bara en extra snurrig dag. Det är en extra snurrig dag, idag också.

Jag kan inte sortera alla känslor som jag har inombords. Det är maktlöshet, sorg, irritation och ilska i en salig röra. Jag försöker ta vara på tiden och jag försöker vara positiv men energin håller på att ta slut och irritationen blir bara större och större. Det är verkligen dags för oss att släppa kontrollen och låta proffsen hjälpa till.

Nästa gång vi åker upp till Krokås ska jag inte ha dåligt samvete för att mamma är hemma. Hon mår uppenbarligen bäst när hon får vara i sin vanliga miljö. Och jag kommer nog känna mindre irritation så fort vi får lite avlastning. Förhoppningsvis kan vi hitta en bra lösning innan den riktiga vårsolen kommer. //Filosoftanten

Att resonera om och se saker från olika perspektiv är inte alltid okomplicerat, långt ifrån.

Hur många gånger har man väl inte försökt detta med sina barn. För mig är det ett antal. Familjens lilla dotter hade när hon var liten en extrem förmåga att vara väldigt principfast. Att resonera och försöka få henne att se från ett annat perspektiv var nästan omöjligt. Tack och lov så har det ändrat sig.

Nu har jag hamnat i samma sits igen. Men att försöka resonera med någon som har Alzeimers är väldigt mycket svårare än med en 3-åring.

Jag vet att jag bara borde hålla med  Mamma och inte säga emot. Jag vet ju att det inte är lönt att försöka, men av någon anledning så gör jag det ändå. Plötsligt blir jag själv helt oresonabel.

Mamma har fått mer oro och större osäkerhet för allt det som hon inte har kontroll på längre. Hon frågar om samma saker upprepade gånger. Vilket är väldigt frustrerande för oss allihop. Det är så lätt att glömma bort att mamma inte frågar för att vara tjatig. Hon frågar igen och igen helt enkelt för att hon blir rädd när hon inte har kontroll.

Mamma skapar egna bilder av verkligheten som är sanna för henne. På så sätt får hon en känsla av att ha kontroll. I hennes verklighet har hon själv varit ute på långpromenad eller varit och handlat. Hon har rullat håret på morgonen fast det syns tydligt att det var två dagar sedan.

Jag vet att jag inte vinner någonting på att försöka slå hål på hennes bilder genom att resonera sönder dem. Det är ju hennes verklighet och jag behöver egentligen inte bevisa något. Varken för hennes eller min skull.

2016 är kanske året då jag blir tillräckligt smart och låter min mammas verklighet få vara verklig utan att jag resonera sönder den. //Filosoftanten

Han kommer smygande, närmar sig tyst. Det är inte bara för ett kort intensivt besök.  Hans huvudsakliga mål är att  tränga sig in och ta över sin värdinna. Han gör det sakta och helt obemärkt i början.

Ingenting av det han gör är uppenbart. Han är mycket försiktigt. Sakta bit för bit förändras hans värdinnas beteende. Självklara saker blir svårare för henne att klara av.

Att hitta till stormarknaden där hon varit 1000 gånger går plötsligt inte. Rädslan och ångesten tränger sig på. Men det är lätt att bortförklara med att jag tycker inte om att köra bil längre. Vilket inte alls är konstigt när man närmar sig sjuttio år. Värdinnan blir mer och mer isolerad. Att åka tåg är bara inte att tänka på. Inkräktaren har förstört det också. Fortfarande är ingenting glasklart för oss runtomkring. Vi vill nog inte se. Hon är sjuttio år och rädd för att åka tåg. Inte så konstigt med så mycket som kan hända på vägen. När hon tillslut inte klarar av att gå till affären utan grannes sällskap går det inte blunda längre. Eller när hon försvinner djupt in i sig själv trots att alla är där för att fira hennes födelsedag. Går det inte heller att blunda. Inkräktaren som varit så försiktig har blivit mer och mer kaxig och kräver sin plats.

Att försöka få värdinnans husläkare förstå att något är galet, går inte. Han hävdar att det är normalt när man är i hennes ålder. Men vi vet att han har fel. Han måste ha fel. Inkräktaren har tagit sig in och nu kommer han aldrig att lämna sin värdinna ifred. Aldrig.

När de sena telefonsamtalen börjar komma om saker som försvunnit och om alla tårar som trillat inne hos grannfrun, då känns det tröstlöst. Skuggorna som funnits där någonstans är nu nära och det går inte väja för dem längre. Värdinnas flytt ner till oss var ett måste. Men att inkräktaren inte skulle följa med var bara en önskedröm.

Han som smugit sig på sakta är nu alldeles inpå och inuti. Vårdslöst och helt utan hänsyn. Han irriterar mig. Han gör mig ledsen. Han gör mig sårbar. Han gör mig förbannad. Vad har han för rätt att komma in i vårt liv och förstöra och förgöra?  Allt det som funnits mellan mig och värdinnan kommer han att tugga sönder, sakta och målmedvetet. Jag har rätt att vara sårbar, ledsen, irriterad och förbannad. Det har vi alla. Vi får bara inte låta det förgöra oss själva. Måhända inkräktaren vunnit över min mamma, men han ska minsann inte vinna över mig. //Filosoftanten

  
Har en sån där irriterande svårdefinierad känsla i kroppen. Jag försöker att inte tänka så mycket på det men den finns där och det gör mig så frustrerad. Orsaken är egentligen inte så svår att räkna ut. Det krävs ingen Einstein för det. 

Mamma beklagar sig ofta för mig om hur ensam hon är och hur skitjobbigt allting är. Ingenting är bra. Ibland känns det tröstlöst och det kvittar hur mycket jag och alla andra gör. Hon känner så klart tacksamhet på sitt sätt. Hon visar det bara inte tillräckligt ofta. Men när hon gör det, betyder det jätte mycket för mig. För just i den stunden känns allt som vanligt. Precis som det var innan hon fick Alzheimers. 

Det som gör mig så frustrerad och som sannolikt är orsaken till mina irriterande svårdefinierade känslor, är att jag känner mig så låst. Sa ju att det inte krävs en Einstein.  Det är som att sitta i ett skruvstäd och inte komma loss. Inte för att jag rent fysiskt har suttit i ett, men det är en bra metafor att använda. 

Jag vill inte behöva förklara mig då jag ska göra något där mamma inte kan följa med. Eller de gånger jag faktiskt inte vill att hon ska följa med. Jag vill inte heller ordna ”passning” då vi inte är hemma. Hon kan, trots sviktande minne, klara de mesta vardagliga sysslorna själv. Hon klarar ”bara” inte av att vara ensam. 

Jag vet att jag inte ska dåligt samvete för att hon får vara ensam ibland. Hon är väldigt ofta hos eller med oss, vilket jag så klart också vill. Måste bara hitta det där att-umgås-lagom-tillståndet. Men med tankar som Payback time i huvudet är det faktiskt väldigt svårt. 

För att lätta på skruvstädskänslan måste jag nog bli lite snällare mot mig själv och ge mig själv mer tid. Måste också tänka på att inte ställa alltför stora krav. Det är naturligtvis inte lätt. Det är trots allt min egen mamma som allting handlar om. Min mamma som jag älskar. Som jag alltid kommer älska. Oavsett.  //Filosoftanten 

  
Jag känner mig väldigt ledsen och uppgiven idag. Jag försöker oftast att vara positiv, men inte idag. Jag vet ju innerst inne att klumpkänslan jag har i bröstet beror på mamma. Inte för att det är hennes fel, men på grund av det som händer henne. 

Ibland känner jag mig låst. Det har gått så långt att jag har svårt att njuta av trevligheter om jag vet att mamma sitter själv hemma. Det är så dumt av mig. Jag måste ju också få andrum och hämta in nytt friskt syre för att orka. Jag tror att det är typiskt oss döttrar att ta på oss ett större ansvar än vad vi definitivt behöver. 

När jag inom loppet av någon timme fått fem samtal som gäller samma sak, har jag faktiskt lust att inte svara den sjätte gången det ringer. Men jag kan oftast inte. Jag vill kunna låta bli att svara utan dåligt samvete. Visst har jag tryckt bort samtalen några gånger, svårt att jobba annars. Men tankar om att det kanske hänt något finns där varje gång. Jag önskar faktiskt att jag kunde vara lite mer känslokall. Det  låter jätte hemskt och egoistiskt, jag vet. Men förmodligen är det de enda sättet för att inte låta mammas sjukdom ta över hela mitt liv och min familjs också. 

Förnuftet säger att jag gör mer än tillräckligt. Känslorna säger att jag kan göra mycket mer. En inre kamp pågår.

Jag vet att det finns hjälp om jag ber om den. Jag måste bara bli bättre på att be. Först då kommer klumpkänslan i bröstet att minska betydligt. //Filosoftanten