Det känns som lilla mamma blir mindre och mindre. Kroppen förbrukar allt hon äter och lite till, vilket gör att hon är väldigt smal. Några fettreserver finns det definitivt inte kvar. Vi handlar tillsammans och lunchen lagar hon hemma i lägenheten. På kvällen blir det ofta mat hos oss eller hos brorsan. Allihop försöker se till så att hon får vara med så mycket som möjligt. Mer kan vi knappast göra just nu.

Mamma och tjejernas lillkusin.

Mina underbara tjejer med svärmor och mamma.

Häromdagen när jag kom hem från golfen hade stora dottern lagat mat till sig själv och till sin mormor. Efteråt åt de hembakad rabarberkaka med vaniljsås. Mysigt.

Det är skönt att tjejerna (både mina och brorsans) är så stora så att de kan stötta och hjälpa till och ta hand om henne. Det blir shoppingturer till stan, café besök, hundpromenader och lite städning förstås.
Dock ska jag ärligt säga att de borde inte behöva ta något ansvar alls. Att på nära håll se den personlighetsförändring som pågår är minsann inte roligt för någon, allra minst för tjejerna. Precis som jag, har de så klart svårt acceptera det som händer. Den underliggande irritationen som tränger igenom är egentligen tecken på frustration och sorg. Ingen ska behöva se sin anhörigs personlighet förändras så drastiskt. Framför allt märker jag på min lilla dotter att hon inte riktigt kan hantera situationen. Hon har alltid stått sin mormor väldigt nära och nu är det ju inte samma mormor längre. Inte konstigt att det blir jobbigt att hantera.

Jag vet att demens kan vara ärftligt, precis som flertalet andra vanliga sjukdomar som finns, men det är inget jag går och tänker på. Jag får inte heller tänka på hur eller vad min reumatiska sjukdom kan ha för inverkan på mina barn och på mig själv framöver. Skulle jag låta de tankarna ta överhand skulle jag bli tokig. Ingen av oss vet ändå inte vad som väntar oss imorgon eller nästa dag.

Att oroa sig för något som jag inte vet något om, är ju att oroa sig i onödan. Ganska logiskt.

Skulle jag mot förmodan bli dement eller mindre orörlig på grund av min reumatism, finns det bara en lösning. Ett naturnära, tryggt och bra boende där man får dricka gott vin till kvällsmaten och vara uppe längre än till 22.
Kanske Ättestupa kan vara en annan lösning. Det känns dock lite väl drastiskt. Fast å andra sidan är det kanske ditåt vi är på väg.
Med största sannolikhet  kommer det ju inte finnas några pengar kvar i statskassan då det är min tur att bli gammal och sjuk på riktigt.
//Filosoftanten

Alzheimers är fortfarande en ganska dold sjukdom man inte gärna pratar om. Den kommer smygande. Oftast är det svårt för både anhöriga och den drabbade att förstå vad det egentligen handlar om. Symptomen är så diffusa i början av sjukdomsförloppet och tas inte på allvar. Även om man söker hjälp har sjukvården, oftast vårdcentralen som är första kontakten, inte så mycket erfarenhet och utredning påbörjas alldeles för sent.

Trots att de klassiska symtom finns precis framför näsan,  har jag jätte svårt att förhålla mig till verkligheten. Jag vill helst göra som strutsen och bara sticka huvudet i sanden.

Det sägs att Alzheimers är de anhörigas sjukdom. Jag förstår nu verkligen varför.
Fast jag vet att personlighetsförändringen och det förändrade beteendet orsakas av en underliggande hjärnskada, som står helt utanför mammas kontroll, är det så otroligt svårt att inte ta saker personligt. Vi hamnar då och då i onödiga diskussioner gällande vardagliga saker. Bara för att jag så gärna vill att hon ska förstå . Jag vet ju att det är dumt och onödigt. Jag är fullt medveten  om att jag måste bli bättre på att hantera mina känslor och inte lägga så mycket värderingar i vem som har rätt eller fel. I slutändan kommer det ändå inte att betyda någonting.

Ibland ser jag tydligt hur medveten hon är om den pågående förändringen men vet inte hur hon ska hantera det. Känslan och ångesten av att tappa kontrollen måste vara jätte jobbig. Det bidrar  så klart till att hon blir ledsen och sluter sig som en mussla. Tur att hon bor nära så vi kan hjälpa henne med det som behövs.

Jag har varit inne på www.omalzheimer.se och försökt att få mer kunskap. Problemet är att ju mer jag läser desto mer ångest får jag. Jag vill inte att det ska bli värre. Jag vill stanna tiden. Jag är rädd för att förlora henne helt.
Det jag läser är att det inte finns någon återvändo. Jag fasar och är livrädd för den dagen när hon inte kommer ihåg vem jag är. Och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.//Filosoftanten