Ja, vad ska man säga om denna gigantiska folkfest. Tror det är svårt för oss att fatta hur stor festen egentligen är. Och hur viktig den är för människorna som kommer från München, eller egentligen hela Bayern. Mycket av de gamla ursprungstraditionerna har försvunnit, men många, både gamla och unga, klär sig i de traditionella kläderna. Det är jätte roligt att se alla finklädda kvinnor i dirndlar och herrar i lederhosen.

Den ursprungliga traditionen kommer från bröllopet mellan den Bayerske tronföljaren Ludvig och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen. Vigseln hölls den 12 oktober 1810. Fem dagar senare, 17 oktober, ordnades en stor offentlig hästkapplöpning. Arrangemanget återkom årligen och övertogs av staden 1819. Först 1880 tillät man ölutskänkning i samband med festen. Idag är området som ett stort nöjesfält med tivoli, försäljning av mat, souvenirer och öl förstås. Varje år serveras det runt sex miljoner liter öl i tälten. Den totala omsättningen är runt nio miljarder kronor. Helt galet.

Men vi har inte bara varit på Oktoberfest. Efter ett antal timmar med umpa-bumpa musik och tusentals skrålande besökare, är man rätt trött i skallen. Då är det extra gott med ett glas rött vin och mat på Eataly.

Det har verkligen varit intressanta och roliga dagar. En minst sagt häftig upplevelse. Det är dock inget jag känner att jag måste göra igen. För mig är det lite för mycket stoj och stim. Dessutom är jag tyvärr ingen riktig ölälskare.

München i sig är en trevlig stad. Vill man shoppa finns det massor med möjligheter. Förutom Oktoberfesten har vi hunnit med lite annat trevligt också. Olympia Stadion, Olympia Tornet, Spritz och BMW-Welt Museum.

Vart nästa resa blir med detta gäng, vet jag inte än. Men hoppas nya planer börjar ta form snart.//Filosoftanten

Både jag och Jonas har länge velat se Andrea Bocelli. Varje år arrangeras det konsert i hans hemby Lajatico på Teatro del Silenzio. När vi fick höra att våra vänner skulle åka dit var det självklart att vi skulle hänga med.

Mitt bland de Toscanska kullarna skulle vi nu äntligen få uppleva några magiska timmar med Mr Bocelli. Mer italienskt kan det ju knappast bli. Och det var en magisk musik-upplevelse. Och väldigt långt ifrån det vi hade förväntat.

Årets framträdande var inte bara hans. Det var opera-uppsättning av Umberto Giordano. En ganska tunn historia som utspelar sig under franska revolutionen och handlar om otillåten kärlek och frigörelse. En uppsättning med bra operasångare och väldigt fina kostymer. Dock inga inslag av de underbara låtar som jag, och jag tror alla, förknippar med Mr Bocelli. Trots att det var vackert kunde jag inte hålla besvikelsen helt borta. Givetvis beror känslan av besvikelse på de förväntningar jag själv byggt upp, inte på att något var dåligt. För det var det verkligen inte. Och är det någonstans man ska se en italiensk opera så är det ju precis där på Teatro del Silenzio.

När det gäller allt annat så har det varit så härligt som det alltid är i Italien. Poolbad har varvats med mat och vin. Vi hade dessutom turen att kunna slinka med på en otroligt trevlig vinprovning arrangerad av Emotion Italia. En riktig italiensk mat- och vinupplevelse.

Trots att vi ”bara” varit iväg fyra dagar känns det som vi hunnit med jätte mycket. Fyra dagar som gett mycket inspiration och glädje på alla möjliga sätt. Känner mig priviligerad.//Filosoftanten

Madrid är en av Europas största städer, men konstigt nog så hör man inte så mycket om den. Nu när jag varit där kan jag verkligen inte förstå varför. Min teori är att det inte är en typisk semesterstad med sandstränder och strandpromenader. Samt att Madrid generellt inte är en antik stad med historiska byggnader.

Helt sant är att Madrid inte har varken strand eller strandpromenad, och inte så många gamla byggnader heller. Likväl grundades Madrid redan på 800-talet av morerna. Staden blev Katalansk i slutet på 1000-talet. Så visst har staden en lång historia bakom sig. Stadens hjärta sägs vara det berömda torget, Plaza Mayor, som Filip II planerat, men han dog 1598 och fick aldrig se det färdigt. Torget invigdes drygt 15 år senare, 1619. Tre år efter att Cervantes avslutat Don Quijote (och dog). Över 450 balkonger blickar ner över torget som idag är fullt av caféer och restauranger. Butikerna under valvbågarna är fortfarande aktiva. Under söndagen när vi var där var det Basar. Framför allt gamla mynt och frimärken bytte ägare. Häftig upplevelse att få se alla dessa äldre herrar diskutera och förhandla. Det kändes så genuint att gå igenom de gamla valvbågarna och bara njut av atmosfären.

Det sägs att på grund av Spaniens konstgalna kungar så har Madrid blivit en av världens mest konstrikaste städer. När Filip den II dog hade han samlat på sig över tusen målningar. Många av dem från stora mästare, Tizian, Weyden, Bosch och Durer. Och det var framför allt därför jag och Eva åkte just till Madrid. Att få möjlighet att uppleva några av dessa fantastiska verk på nära håll.

Prado-museet på promenadstråket, Paseo del Prado, innhåller en av världens mest främsta konstsamlingar. Det byggdes 1875 och innehåller mer än 2 200 tavlor. Efter drygt 4 timmars vandrande har man hunnit med en hel del, men ändå långt ifrån allt. En av konstnärerna som vi absolut inte hade fokus på från början var nog den som vi båda ändå blev mest fascinerad av.  Hieronymus Bosch. Jag hade sjukt svårt att slita mig från hans tavla ”Lustarnas trädgård (ca 1510). Just det motivet, en tryptik, känns modern men ändå inte. Ett riktigt konstigt konstverk. Även verken ”Adam och Eva” som Tiziano (original) och Rubens (kopia) målat är intressanta att titta på. Efter en skön promenad i El Retiro-parken, lite Cava och kaffe var vi redo för ännu ett konstmuseum, Thyssen-Bornemisza. Ett museum som flyttar oss till mer modern konst. Picasso, Dali, Kandinsky,, Chagall, Monet, Renoir men också så klart några gamla klassiker som Caravaggio, Rembrandt och Rubens.

Är man inte intresserad av konst, finns så klart en massa annat att göra. Parken El Retiro är helt fantastisk. Eftersom våren var ovanligt sen även i Madrid, hade inget slagit ut. Kan dock tänka mig hur vackert det måste vara där nu en månad senare.

Min upplevelse av Madrid blev verkligen långt över förväntan. Vill man bara åka hit för att shoppa och äta gott är staden perfekt. Det känns som att den aldrig sover. Vi bodde mitt i stan, precis på Puerta del Sol. En otroligt viktig och central plats för Madridborna. Här händer precis allt. Visst är det bra att bo mitt i allt, problemet är bara att det också kan inverka på skönhetssömnen. Men viss uppoffring måste man ju göra.

Tack mitt fantastiska resesällskap för alla upplevelser, strapatser, pratstunder, tysta läs och rose’-pauser i solen,  och goda drinkar. Detta måste vi göra igen.//Filosoftanten

För andra gången har jag varit i Indien på besök. Resan har inte varit på grund av semester utan på grund av jobbet. Vilket innebär att tiden för egna aktiviteter är obefintlig. Likväl får jag visuellt uppleva så mycket att det knappt går att ta in. Under hela tiden jag är där känns det som jag lever i ett parallellt universum. Allt är så annorlunda. Allt. Har man inte varit i Indien är det förmodligen omöjligt att förstå. 

Jag vet att det finns många vackra platser i Indien och att det är ett alldeles fantastiskt land på många sätt, men inte just här. Eller, jag kan i alla fall inte se det. Hur gärna jag än skulle vilja. Vi tillbringar vår tid i utkanten av Delhi. I en förort där det finns många inhemska industrier, men också utländska. Eftersom tiden är knapp är det på resorna till och från jobbet som jag får alla visuella intryck. Och för att vara ärlig blir jag helt uppgiven av det jag ser. På jobbet och hotellet är det som jag förväntar mig, rent och snyggt. Därför blir skillnaderna så uppenbara. För att inte tala om vilka extrema kontraster det är mot här hemma. För tre år sedan då jag var i Indien senast, upplevde jag det inte lika jobbigt. Kanske ville jag inte se, eller så har det blivit värre. Jag kan inte minnas att det var så mycket sopor, och så många barn som satt och lekte i dem. Jag kan inte heller minnas att det fanns så många uteliggare. I högarna med sopor går kor, grisar och hundar och letar rester. Det eldas allt möjligt bråte och tjock rök stiger upp mot himmeln. Jag vill inte ens tänka på vad röken innehåller för farligheter. Svårast att förstå är dock att så många människor tvingas bo och leva mitt i allt detta. Men på något sätt verkar det som att de faktiskt inte bryr sig. Fast å andra sidan vet de inget annat. Växer man upp i en så pass tuff miljö gäller det att lära sig överleva och vara väldigt egoistiskt. Man måste nog blunda för det som är uppenbart. Sopor och annat avfall. Om sopbergen fortsätter växa måste det ju till slut dränka allt. Inget försvinner ju av sig själv. Enligt mig är det ett myndighetsproblem som behöver en akut lösning. Och givetvis en attitydförändring, men den lär med största sannolikhet inte komma av sig själv. Efter två dagars intensivt jobb, långa flygresor (varför kan inte jag sova på flygplan?) och alla intryck är jag helt slut i huvudet. När vi åker mot flygplatsen i Delhi, börjar jag få ordentlig hemlängtan. Eftersom vi är i god tid stannar vi till på ett ”lyxhotell” i närheten av flygplatsen för att äta. När jag stiger in i entrén är det verkligen som att stiga in i ett helt annat universum. Det är så överdådigt och jag slås av dåligt samvete när jag sitter med vinglaset i baren (som egentligen bara smakar kork, vilket just då känns helt oväsentligt). Men jag känner mig också extremt tacksam. Tacksam för att jag har det så bra och tacksam för att jag fått ännu ett nytt perspektiv på livet. Jag är också otroligt tacksam för att jag fått göra resan tillsammans med två Indien-erfarna resenärer och för deras trevliga sällskap. Jag har mer att berätta men det få komma senare. Just nu är jag glad att vi utfört vårt uppdrag precis som det var tänkt. Och för att vara hemma igen.//Filosoftanten 

När vi kör från flygplatsen i Milano mot Piemonte och lilla staden Alba, känns det så skönt. Den efterlängtade värmen och semesterkänslan. Tyvärr hade vi inte hunnit med att planera och förbereda så mycket eftersom vi jobbat in i det sista. Dessutom hade vi en 20-års och välkommen hem-fest för dottern dagen innan avresa. Det kändes verkligen att kroppen och sinnet var slut innan vi äntligen kom iväg.

Egentligen hade vi bestämt att vi absolut inte skulle åka utomlands på semestern. Vi skulle bara vara hemma. Men det finns ju inget som säger att man inte kan tänka om. Vi lyckades till och med övertala Ingela och Joakim att hänga på (det var ingen jätte svår uppgift). Och så bra det blev. Och välbehövligt. Tack mitt fina resesällskap för allt!

Lilla staden Alba ligger i Piemonte och är känt för sin tryffel, sina hasselnötter och sitt vin förstås. Ett fantastisk område som påminner om Toscana, men ändå inte. Landskapet är böljande mjukt men också lite bergigt och dramatiskt, vilket känns på de smala vinglande vägarna. Området upplevs betydligt mindre exploaterat, vilket säkert kommer att förändras i framtiden. Tack vare den unika miljön och vin-distrikten är vissa delar av Piemonte (sedan 2014) med på Unescos världsarvslista. 

Vi har åkt runt en del kring både Alba och Asti. Helt klart gillar jag området söder om Alba bäst. Kanske inte så konstigt. Det är där hjärtat för framställning av de röda Barolo-vinerna är, men också för Barbera och Barbarescco. Det är så otroligt vackert. Jag kan inte se mig mätt på vinrankorna som växer längs de böljande sluttningarna.

Under veckan har vi provsmakat vin i alla prisklasser, från en euro till åttionio euro per flaska. Och den mest exklusiva provningen blev faktiskt en stor besvikelse. Vinet var bara dyrt och allt kändes väldigt stelt och kommersiellt. Fast jag måste dock ge ett plus för de väldesignade etiketterna.

Efter den gångna veckan kan jag lugnt konstatera att dyrast är långt ifrån godast. Det personliga mötet med dem som producerar vinet och som lägger sin själ och sitt hjärta i arbetet, har stor inverkan på hela smakupplevelsen. För mig sitter helt enkelt inte exklusiviteten i priset eller i märket. Det är känslan av vad det betyder för mig personligen. Och det gäller inte bara viner utan annat också.

Jag hoppas det kan bli fler turer till samma område för det finns många byar kvar att se och många viner att provsmaka. Vårt boende var helt perfekt. Precis så som vi vill att det ska vara. Jag älskar att sitta på pool-kanten och njuta av omgivningarna och allt runtomkring är tyst. Bättre återhämtning finns inte.//Filosoftanten