Har under semestern varit i underbara Italien. Vi har bland annat vandrat på “Via dell’Amore”. En mycket suggestiv promenadväg från Riomaggiore till Manarola. Otroligt vackert. Ljudet av vågor som slår mot klipporna och man kan riktigt känna den aura som platsen utstrålar. Här har förmodligen många unga och gamla par, med havet och klipporna som vittne, lovat att älska varandra i nöd och lust. Det var till och med så att jag själv kände mig nyförälskad.

Jag gillar verkligen Italien. Växlande landskap, god mat och faktiskt väldigt mångkulturellt. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit igen.

En sak som jag märkte är att oavsett kultur, ålder och ekonomi så har de flesta kvinnor, damer, tjejer och tanter i Italien extremt fina och dyra handväskor. Då menar jag verkligen märkesväskor från de absolut dyraste modehusen i Italien. De flesta Italienska kvinnorna är väldigt enkla men förmodligen prioriterar de just sin handväska väldigt högt och avstår därför förmodligen en del annat.

För mig är märket inte viktigt. Det är känslan och väskan ska vara snygg och praktisk. För några månader sedan hittade jag exakt en sådan handväska som jag verkligen ville ha. Jag hade tur som kunde införskaffa denna i Italien. Den är absolut inte superexklusiv utan egentligen en väldigt vanlig väska dock i äkta skinn. Känner mig nöjd med min investering. Men vad är det egentligen äkta märkesväskor, ja kläder och annat också för den delen, gör med oss kvinnor (och så klart män)? Varför är det ibland så extremt viktigt vilket märke det är? Jag kan förstå att man betalar dyrt om det är en sak man verkligen gått och längtat och suktat efter. Kanske har man sparat extra mycket i några månader för att ha råd. Då kan man faktiskt känna sig nöjd, trots att det svidit rejält i plånboken. Men för vissa människor stannar det inte där. Plötsligt måste allt de äger vara beklätt med exklusiva märken. Risken att tappa bort sig själv mitt i alla ”måste ha” lyxprylar är nog ganska stor. Bara för att man äger kläder, väskor och skor med fina äkta märke betyder ju inte det att man som person är äkta. Den äktheten måste man trots allt bevisa på annat sätt.

Med risk för att låta extremt prosaisk så kommer jag fortsättningsvis hålla mig till min nyinköpta ganska enkla skinnväska. Med en känsla av lyx och med pengar kvar i plånboken vet jag instinktivt att jag gjort rätt val denna gång också. Och nästa gång när jag åker till i Italien måste jag ta med äkta svenskt knäckebröd. // Filosoftanten

Har i mina senaste inlägg pratat om diverse resor, både vanliga och ovanliga. Idag skulle jag göra en helt vanlig resa till stan, men otroligt nog lyckades jag hamna på fel buss.

Alla bussar som passerar ”min” hållplats fortsätter direkt mot Malmö utan omvägar. Det var i alla fall vad jag trodde när jag hoppade på utan att läsa numret på bussen. Min magkänsla när jag satt på plats var att det inte kändes helt rätt. Kunde just då inte säga vad som var fel, men det visade sig ganska snart. Bussen svängde av vid, för mig, fel avfart.

Om allt hade varit som vanligt hade jag med stor sannolikhet blivit ganska irriterad och stressat upp mig. Men vis av erfarenhet, satt jag lugnt kvar och åkte med ända till slutstationen. Nästa uppdrag var så klart att hitta rätt buss som kunde ta mig dit jag skulle från början.
Efter att ha letat och väntat, faktiskt i bara 5 minuter, är jag till slut på väg mot den rätta destinationen.
Jag åker igenom delar av Malmö som jag knappt aldrig varit i. Det ser inte alls ut som hemma och skolgårdar, lekplatser och trafik är helt annorlunda mot var man själv är van vid. Mina barn tar sig lätt till och från skolan utan svårigheter med trafik och annat. Att ha det så är för mig självklart och jag tar det för givet och reflekterar inte ens. Inte förrän idag. Vad nyttigt och positivt det är att vigda sina vyer. Någonstans var det meningen att jag skulle hamna på fel buss för att inse detta.
Vidgat mina vyer gjorde jag även på semestern i Österrike. Efter en vecka i alperna upplever jag Skåne som mer platt än någonsin. Känslan att stå på alptoppen och titta ut är så hisnande och det är verkligen med skräckblandad förtjusning som man överhuvudtaget vistas där uppe. Landskapet är otroligt vackert. Det ser hårt och kallt ut men samtidigt så böljande och varmt. Bättre terapi för själen finns inte.
Hade från början egentligen inte tänkt åka skidor utan bara njuta av naturen och vila. Väl på plats och taggad av familjen, miljön och vännerna runt omkring var jag bara tvungen att utmana mig själv. Om det gick bra? Det råder nog ganska delade meningar om det. Själv känner jag mig nöjd men familjens upplevelse av en frustrerad mamma som kastar stavar kan nog tolkas på annat sätt. Ordspråket ”ett gott skratt förlänger livet”, stämmer säkert.
Vägen mot målet behöver inte alltid vara spikrak. Lite omvägar och stopp på platser man aldrig besökt kan skapa ny inspiration. Att våga ändra på beslut och testa sina gränser är lärorikt. Ibland blir det kanske inte som man tänkt men i de flesta fall blir resultatet över förväntan. //Filosoftanten