Jag somnar sent efter att ha läst om fredagens händelse i Paris. Den staden som jag själv besökt några gånger. Den stad som min äldsta dotter bodde och studerade i under hela förra hösten. Den stad som är så fantastisk på många sätt. Det som hänt vill jag ska kännas långt borta, men det är det inte. Inte alls.

Ännu en gång händer det som inte får hända och det känns helt ofattbart.

Det som hänt i Paris är ett hot mot hela vårt öppna samhälle. Det visar tydligt hur sårbara vi är och hur lätt  det är att slå sönder och sätta skräck i ett helt land. I en hel värld. Idag har vi fått ännu ett bevis på att det finns en agenda någonstans som inte verkar för trygghet, öppenhet och allas lika värde. En agenda som vill förändra det demokratiska samhälle som vi tar för givet. Vem som står för denna agenda vet jag inte och det är heller inget som jag spekulera i. Jag kan bara konstatera att de som gjort detta har haft avsikt att döda oskyldiga män, kvinnor och barn. De har haft avsikt att hota, att skapa rädsla och att skapa panik. Och de lyckades.

När jag går ut med hundarna på morgonen känns allt bara grått och sorgset. Nattens händelse har påverkat mig och jag känner mig plötsligt otrygg och rädd. Jag tänker på alla familjer och anhöriga till de offer som drabbats. Det är många. Alldeles för många.

Jag kan inte längre tänka att denna typ av händelse bara kan ske någon annanstans. Så är det inte. Det som hänt i Paris är bevis på det. //Filosoftanten

Jag kan inte säga exakt när det började utan allt har kommit smygande och blir mer och mer uppenbart. När man dessutom bott på längre avstånd är det svårt att se hur det verkligen ligger till. OM det beror på förnekelse eller okunskap, vet jag inte. Jag tror förnekelse ligger närmast till hands. De flesta av oss vill inte gärna se det som är lite obekvämt.

Efter flytten från sitt älskade hus blev förvirringen så klart något värre. Det har tagit ett tag för mamma att vänja sig och förstå vad som hänt. Att känna igen sig i nya miljöer är så klart inte helt lätt. Har det varit svårt i den gamla invanda miljön blir det ju inte enklare av att flytta. Men att mamma skulle bo kvar i det stora huset i Växjö, så långt från oss, var så klart ohållbart.

Min fina Mamma i Paris

Nu har hon snart bott i sin lägenhet i ett halvår. Vi har alla tillsammans rensat och sett till att lägenheten är fin och möblerad så som mamma önskar. Hon verkar nöjd med ändå vilsen.

Det är jätte svårt att se sin mamma bli så vilsen och hjälplös i olika situationer. Hon har ju alltid tagit hand om mig, nu är det plötsligt tvärtom. Saker som hon klarat utan konstigheter blir plötsligt otroligt omständigt och svårt. Att glömma bort hur de mest vardagligaste saker fungerar sätter saker på sin spets och det blir så uppenbart att något inte står rätt till.

Så ofta vi kan får hon komma hem till oss. Då vet jag med säkerhet att hon får riktig mat och sällskap. Jag vet att min brors familj gör likadant. Det är skönt att hon oftast slipper vara ensam en hel dag. Att göra detta hade varit helt omöjligt om hon bott kvar i Växjö.

Trots att vi alla gör så gott vi kan upplever mamma ändå att hon sitter mest ensam i lägenheten. Vilket jag också ofta får höra. Detta gör så klart att jag får dåligt samvete samtidigt som jag blir ledsen och frustrerad. Det känns lite otacksamt att det mamma ändå känner och förmedlar, inte stämmer överens med verkligheten. Jag vet så klart att det inte är medvetet eller illa menat utan en del av den person hon blivit. När man är mentalt där mamma är just nu är ensamheten inte fysisk. Det är en tung kvävande känsla som sitter djupt i själen och som speglar hur mamma upplever det. I detta läge kvittar det nog vad vi som anhöriga gör.

Vi har således kommit till det stadiet att vi och mamma behöver hjälp. En läkare som kan se de verkliga problemen och vad det är mamma egentligen behöver. Trots att hennes minne sviktat mer och mer de senaste två åren har vi inte fått någon riktig utredning eller hälsokontroll. Det beror så klart på flera orsaker. Främst att mamma inte velat gå till doktorn samt att hennes före detta husläkare inte sett genom fasaden och lyssnat på oss. Läkaren har känt mamma sedan många år och borde vi hennes fysiska kontroller på hjärtat i våras, anat vad som är på gång att hända. En viktnedgång på 20 kilo är ett väldigt tydligt tecken på att något inte står rätt till. De gånger jag varit med på besöken har jag fått övertyga honom att ta prover som egentligen borde varit självklara att ordinera.

Nu återstår att se hur vi kommer vidare med detta. Det är dags att på riktigt övertyga mamma om att gå till doktorn. Situationen är ohållbar just nu och det måste finnas bra hjälp att få. Det gäller bara att hamna rätt i vårdkedjan. Samtidigt behöver jag själv börja hantera sorgen över att mamma inte är mamma och att sluta gå runt med konstant dåligt samvete. Jag behöver definitivt tillåta mig själv att släppa lite kontroll för att lättare kunna skingra den oro som hänger som ett moln över mig.//Filosoftanten

Jag läser tidningar och lyssnar på nyheterna för att hålla mig au jour med omvärlden. På något sätt tillhör det väl en del av allmänbildningen att veta vad som händer runtomkring, både i stort och smått. Tyvärr börjar jag tycka att de är väldigt jobbigt att läsa om politik, konflikter, demonstrationer, fullskaliga krig och olyckor. Det tär.

I Sverige har vi förmånen att ha demokrati och därför rätt att ha olika åsikter och att uttrycka dessa. Det är så vi vill att de ska vara och något vi måste vara rädda om. Mina medmänniskor måste respektera mina åsikter och jag måste respektera deras. Jag kan/får inte tvinga någon att tycka likadant. Den demokrati som vi tar för givet, finns inte alls på flera håll i världen.

Jag läser om pågående konflikter där personer är så starka i sin ideologi, att de använder grovt våld mot oskyldiga människor för att stärka sin egen position.
Det finns berättelser från mammor som får se sina oskyldiga barn utsättas för fasansfulla övergrepp. Barn som inte ens är gamla nog att ha egna åsikter eller möjlighet att uttrycka dessa. Jag undrar hur människor kan klara av att genomföra de handlingar som det berättas om. Enligt mig föds inga människor onda. Det måste vara en serier av händelser, upplevelser och påverkan från omgivningen som avgör hur man blir och agerar som vuxen.

Jag läser om katastrofer i världen som vi alla måste utkämpa. Det finns sjukdomar som slår hårt och där alla är i samma riskgrupp oavsett kultur, var vi bor eller vilka åsikter vi har. Forskare kämpar febrilt med att hitta effektiva behandlingar mot exempelvis Cancer, Ebola och Hiv men det saknas tillräckligt med resurser.
Jag läser om naturkastrofer som slår till plötsligt och helt skoningslöst i många delar av världen.

Medan jag läser bygger jag upp min egen utopi. Ett samhälle med demokrati, rättvisa, jämställdhet och alla människors lika värde.
Ett samhälle där det bara finns olikheter och inga extrema ideologier som inte tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle där vi alla är medmänniskor och agerar respektfullt mot varandra. Ett samhälle där vi tillsammans hjälper de som redan är drabbade istället för att starta nya konflikter som enbart orsakar mer lidande. Ett samhälle där vi inte tappar respekten för rättvisan. En utopi som är helt orealistisk, både nu och i framtiden.//Filosoftanten

.

Jag har nu förmodligen levt mer än halva mitt liv och kan lugnt konstatera att med stigande ålder kommer också vishet. Jag har fått värderingar och en syn på livet som jag inte hade för 20 år sedan. Jag kan känna tacksamhet på ett helt annat sätt och har lärt mig att var ärlig både mot mig själv och alla runtomkring. Grunden kommer givetvis från min uppväxt och hur jag fostrats. Jag har tidigt fått lära mig att det inte lönar sig att ljuga eller spela ett spel. Förr eller senare genomskådas det och då kan raset bli väldigt förödande för alla inblandade.

Givetvis har jag också i min ungdom ljugit någon gång. Jag tror de flesta människor gjort det. Tack och lov har många av oss ett samvete och vet när gränsen är överskriden. Men det finns också människor som inte har det och som skapar ett liv baserat på lögner och som bara passar deras egna syften.

Som vuxen och förälder har jag ett stort ansvar för att mina barn är ärliga och växer upp med rätt värderingar och att de blir starka självständiga individer. De ska känna tillit till människor och de ska veta vad som är rätt och fel. Föräldrar som lever sitt liv baserat på lögner, kan inte rusta sina barn för en framtid där de ska känna trygghet. Barn är inte dumma. De genomskåda sanningen. Kanske inte här och nu men i framtiden och då är skadan redan skedd.

Jag tror på ömsesidig ärlighet, tillit och respekt oavsett vilken typ av relation man har. När jag möter människor måste jag tro och förutsätta att de är genuina. Det kan så klart innebära en risk men den måste jag ta. I de allra flesta fall vinner jag mer än jag förlorar. I de fall där det visar sig att det genuina inte finns är jag tacksam när det genomskådas. Då kan jag agera och bemöta det som jag själv inte tror på, oärlighet. //Filosoftanten