Jag har funderat mycket på vad som hände i Helsingborg igår. Det är helt otroligt att något så här tragiskt kan hända en alldeles vanlig solig söndageftermiddag. Nu plötsligt är ingenting som vanligt längre.

Oavsett vilken nivå fotboll spelas på innebär det för mig spänning, engagemang, glädje och gemenskap. Sport är och ska vara fostrande och roligt. Att tidigt lära sig ta hänsyn och att alla har en plats i laget ska vara självklart. Barnen måste förstå att vara bäst inte innebär att man har rätt att trycka ner sina lagkamrater som kanske inte hunnit lika långt i sin utveckling. De tränare som har hand om våra barn och ungdomar måste förmedla detta på ett klart och tydligt sätt. Det är otroligt viktigt att barnen lär sig nolltolerans och vad det betyder. Det svåra är att våra barn lär av oss vuxna. Nolltolerans utanför planen måste således vara lika viktigt och angeläget för att skapa en bra och trygg atmosfär för alla, oavsett vilket lag man spelar i eller hejar på.

Det som hände i Helsingborg igår gör mig rädd. Att använda fotbollen som en ursäkt till bråk är skrämmande. De människor som gör så har tappat hela konceptet. Var är nolltoleransen utanför planen?

En alldeles vanlig pappa som älskade fotboll drabbades av ett våld som är absolut oacceptabelt. Glädjen att gå på fotboll är alldeles bortblåst och kvar finns bara en rädsla för vad som ska komma härnäst. Ska jag inte kunna släppa iväg min man och mina 2 tjejer för att få uppleva en spännande och rolig fotbollsmatch utan att jag måste sitta hemma och känna oro? Oro för vad som kan hända för att någon annan människa inte lärt sig vad nolltolerans är och hur viktigt det är att ta hänsyn till varandras olikheter.

Mitt i tragedin hoppas jag att det kan uppstå en ny gemenskap mellan klubbarna, lagen och publiken. Något som förenar. Något som kan vara en bra förebild av hur man ska vara mot varandra. Något som skapar trygghet för alla fotbollsälskare. Något som stänger ute det som inte är ok. Något som gör det bättre. Något som kan återskapa kärlek till fotbollen.

Något som den nya gemenskapen dock aldrig kan göra är att ge barnen sin pappa tillbaka och mamman sin man. För mig kommer en vanlig allsvensk fotbollsmatch förmodligen aldrig bli detsamma igen.//Filosoftanten

Ligger och funderar på 2013. Det har varit ett annorlunda år på många sätt. Stress, oro, smärta och känslan av att inte räcka till har tagit lite för mycket plats i mitt liv. Även många av mina vänner känner likadant. Jag upplever att det är fler som haft det tuffare än det brukar vara.

Vi människor påverkas av varandra. Glädje smittar men det gör också stress och oro. Är det någon i familjen eller på arbetsplastsen som inte mår riktigt bra, påverkas vi alla.

Vi måste ta hänsyn och bry oss om de som är sjuka och inte mår så bra, det är jätte viktigt. Men det är minst lika viktigt att de dagar jag inte är på topp, tar hänsyn på andra hållet. Genom att vara negativ och gnällig skapar det en atmosfär som är svår att bli av med. Negativitet smittar. Jag vet med mig själv att jag inte varit på topp det senaste halvåret. Har känt av mycket stress och haft tankar om reumatismen som härjar i min kropp. Jag har dock försökt att inte låta för många i min omgivning påverkas. De som är nära mig vet, men jag undviker att diskutera det öppet på fikat. Jag drar mig hellre undan och dricker mitt te vid skrivbordet. Det är enklare.

Jag menar så klart inte att alla ska gå runt och låtsas att de mår bra och inte är stressade. Det är fel för vi lever inte på en teaterscen. Det som händer är på riktigt. Det jag menar är att om jag eller någon annan känner sig stressad, orolig eller inte mår bra, hjälper det inte att gnälla. Framför allt hjälper det inte att älta problemen eller behandla någon annan illa. Alla måste ta ansvar för sitt eget mående och försöka förändra det som inte fungerar. Sjukdomar är så klart svårt att förändra, de bara finns där plötsligt.

Själv försöker jag lära mig stressreducera och inte älta problem. Är fullt medveten om att jag vill för mycket och kan ibland vända och vrida på saker hundra gånger. Vill gärna vara den där duktiga mamman/kollegan/kvinnan som kan, vet och fixar allt. Börjar dock äntligen inse att lagom är ok, behöver inte stressa för att hinna ”allt” på en gång. Det är faktiskt också ok att låta mina onda leder få märkas ibland. Så länge jag lär mig att lyssna på vad de säger men inte låter de påverka mitt agerande mot min omgivning.

Själv ska jag även fortsättningsvis tänka på att inte älta, gnälla eller vara negativ. Det är nog bra att ifrågasätta om beteendet eller reaktionen verkligen är relevant för situationen. I de flesta fall tror jag att vi människor stressar upp och oroa oss i onödan och vårt beteendet blir därefter.
De dagar reaktionen och beteende är relevant får jag konfrontera orsaken eller helt enkelt dricka mitt te ensam. Det är jag själv som väljer hur 2014 ska bli. //Filosoftanten

Idag för elva år sedan lämnade min älskade Pappa oss. Just då var det som att hela världen rasade och ett stort svart hål öppnade sig. Allt kändes så tomt. Jag trodde aldrig att livet skulle bli som ”vanligt” igen. Men på något sätt har jag lärt mig att hantera sorgen och nu minns jag honom med glädje och stolthet. Han var och är min idol.

En av hans viktigaste värderingar var alla människors lika värde. Han bemötte alla i sin omgivning med ett leende och stor respekt. Det beundrar jag och jag försöker att följa i hans fotspår.

Han finns i mina tankar varje dag. Det är skönt att få tänka på honom och låtsas att han finns där någonstans och har koll på oss.

Denna dikt skrev jag till honom och den betyder fortfarande jätte mycket för mig.

———-

Hur kan fågeln sjunga när tiden stannat?

Hur kan solen värma så skönt?

Hur kan månen lysa så klart?

Hur skall vi kunna le igen?

Själen finns i fågelsången, i solens varma strålar, i månens klara sken.

Därför kommer vi att le igen.

———–

//Filosoftanten

Många gånger är vi för snabba på att göra egna tolkningar och skylla på andra då någonting har blivit fel. Det kan lätt uppstå diskussioner om vem som gjort eller snarare inte gjort. Ofta är sådana här situationer helt onödiga och slutar med att någon blir ledsen eller sårad.

Jag tror faktiskt att de flesta människor inte gör medvetna fel eller struntar i saker. Det är nog snarare så att olika händelse i en lång kedja, där kanske flera olika personer är involverade, avgör hur resultatet blir. Olika tolkningar och prioriteringar hos varje individ gör att resultatet kanske inte blir som alla förväntat.
Det är viktigt att komma ihåg att ett val eller en prioritering görs utifrån de fakta och den kunskap man har just i det ögonblicket man gör det. Vad som händer sedan kan ingen förutspå. Tack och lov.
Visst hade det ibland kunnat vara en fördel att veta vad som händer. Men tänk ändå vad tråkigt att ha hela livet utstakat och klart.

Jag vill fortsätta fylla mitt liv med bra saker men mindre bra saker kommer också på köpet. Förhoppningsvis utvecklas jag till en person som vågar stå för mina åsikter, mina val och mina egna prioriteringar. Men också en person som kan erkänna de fel jag gör och vara ödmjuk inför andra människors beslut och prioriteringar.
Att prova sig fram, utvecklas, fatta beslut och göra fel är allas rätt. Det viktiga är att lära sig och inte medvetet gör andra människor illa.//Filosoftanten