Än en gång har vi åkt upp till Växjö för att få ihop saker inför mammas flytt. Det närmar sig och fast man tycker att det inte är så mycket kvar, är det en hel del saker till som ska packas.

Denna gång var det bara jag och mannen som körde upp. Flickorna ville ta det lugnt hemma med pizza och tv. Inte alls dumt och jag hade gärna gjort dem sällskap.

Det tar sin lilla stund att köra med släp så det gäller att passa på och diskutera familjeangelägenheter när man får tillbringa flera timmar med mannen på tu man hand. Det händer verkligen inte så ofta.
Nu har vi lite koll på vad som kommer och vilka projekt som måste prioriteras. Skönt.
Problemet är bara att den där projektplanen med största sannolikhet måste revideras innan vi ens hunnit hem igen.

Likadant är det hemma hos mamma just nu. Det som redan är planerat och organiserat måste planeras om. Mamma har nämligen en otrolig förmåga att strukturera om det som en gång strukturerats.
Visst är det bra med engagemang. Ibland är det dock bättre att låta saker och ting vara och bara avvakta i lugn och ro. Detta är dock otroligt svårt för en envis och handlingskraftig mamma.

Det gäller dock att se framåt. Oavsett reviderade projektplaner eller ofrivilliga omstruktureringar så kommer projekten att bli klara och mammas flytt avslutad. Det blir bara inte exakt så som man tänkte från början.//Filosoftanten

När det gäller familjelivet tycker jag att vi kvinnor inte alltid är så snälla mot oss själva. Vi tror att vi är oumbärliga och således de enda som kan ha koll på familjens alla göromål.

Givetvis kan jag inte generalisera då det faktiskt finns de som kommit till insikt och fattar att det inte fungerar att vara ensam projektledare när man inte behöver.
Är man ensamstående har man inget val. Men i de familjer där det finns två vuxna är det självklart att man ska dela lika. Men det sker bara om mamman tillåter det.

Tyvärr tror många av oss att det bara är vi kvinnor/mammor som ”kan” sköta allt. Just därför styr vi och ställer så till den milda grad att vi till slut äts upp av våra egna krav och förväntningar. Otroligt dumt.

Det är framför allt när det handlar om barnen som det blir extra tydligt.
Är det exempelvis matning/nattning så anser mamman att de ska ske när hon säger. För som familjens projektledare vet hon ju bäst.
Är det välling kvart i sju, så är det. För pappan är det lite mer svävande. Han tycker kanske inte att de spelar så stor roll om barnet får vänta på sin välling till klockan sju och fortsätter således lugnt med det han pysslar med just då. När klockan sedan blir sju och han är på väg att göra vällingen är det så klart för sent. Mamman har redan gett välling, nattat barnet och plockat undan efter maten (förmodligen oxå satt på ytterligare en tvättmaskin).

Varför gör vi så? Om barnet inte gråter och håller på att svälta ihjäl kan vi väl låta pappan få ta sitt ansvar. Det blir inte som vi tänkt men det blir bra ändå. Barnet tar ju ingen skada av att få vänta lite. Nä, istället blir vi kvinnor martyrer och klagar på att vi får göra allt.

Själv har jag sedan länge försökt sluta vara projektledare hemma. Visst har jag stora barn så det är lättare att släppa taget. Jag har börjat inse att det inte är som projektledare jag är oumbärlig, utan som mamma! Orkar jag inte vara mamma på grund av alla mina för högt ställda krav, är något fel. Tyvärr tar det oftast ett tag att inse det och ibland är det försent.  Energin räcker inte till för det som är viktigast, en själv. Har jag ingen energi till mig själv har jag inte heller någon att ge till mina nära och kära. Jag önskar jag haft den insikten för 10 år sedan.

Så ekvationen är enkel. Delat vuxenansvar för familjeprojektet skapar större flexibilitet och ett inre lugn. Det är i alla fall vad jag tror på och som jag vill stäva att leva efter.

Jag tro också att mannen i familjen vill dela ansvaret men han får inte chansen att göra saker på sitt sätt. //Filosoftanten

Tre tjejer och tre dagar i Stockholm är verkligen en energi boost. Vilken lyx att bara få vara och prata om allt mellan himmel och jord. På dessa tre dagar har vi nog löst de flesta stora samhällsproblem (åtminstone teoretiskt), gått på teater, ätit god mat, fikat, promenerat, shoppat, druckit gott vin och även haft lite kändisspotting.

Man ska verkligen vara mån om de väninnor man har. Att verkligen försöka att hålla kontakt när det stressig familjelivet tränger sig på är viktigt, i alla fall för mig. Jag är lyckligt lottad som är omgiven av flera fantastiska kvinnor som jag vet finns där för mig och som jag kan ringa mitt i natten om det skulle behövas. Och jag hoppas att de känner likadant för mig.

Vänner är inte helt lätt och ingen självklarhet. Man kan inte ta sina vänner för givet. Ju yngre man är desto svårare är det, helst umgås man två och två. Så var det för mig när jag växte upp. Med åren lär man sig vikten av att ha många vänner och från flera olika sammanhang. Det skapar en balans som jag tror är viktig.

Häromkvällen hade äldsta dottern en liten filmkväll för några tjejkompisar och de satt på vår ovanvåning. Det värmer i mammahjärtat när man hör hur roligt de har tillsammans och hur deras härliga skratt sprider sig genom bjälklagen i huset. Ja, det är otroligt lyhört och att sova för att vara pigg på jobbet dagen efter, är i princip omöjligt. Men det gör absolut ingenting. Sova kan man göra en annan dag och jag är så tacksam att barnen hittat vänner som de kan umgås med helt förutsättningslöst och enkelt.//Filosoftanten

Hur många gånger har man inte hört dessa tre ord, klara färdiga gå.

Att stå på bryggan och vänta på modet för att hoppa ner i det kalla vattnet eller på skoltävlingen när man skall springa 100 m. Tänk att tre små ord kan vara laddade med så mycket känslor.

Nu är jag inte åtta år och står och väntar på startlinjen utan fyrtiotvå och håller på att ta mina första kliv ut i blogg-världen. Jag känner mig livrädd, upprymd, nyfiken och fruktansvärt okunnig. Det är en helt ny vetenskap och jag inser att jag har otroligt mycket att lära mig.

Denna bloggen ska därför bli mitt sätt att lära nytt och fortsätta att utvecklas.

Tankar om misslyckande hör inte hemma. För vad är egentligen det värsta som kan hända om det inte fungerar? Faktiskt ingenting.

Vågar jag däremot inte försöka, då kommer jag förmodligen att ångra mig när jag bli gammal.

Följ gärna med på min resa // Filosoftanten