När det gäller familjelivet tycker jag att vi kvinnor inte alltid är så snälla mot oss själva. Vi tror att vi är oumbärliga och således de enda som kan ha koll på familjens alla göromål.

Givetvis kan jag inte generalisera då det faktiskt finns de som kommit till insikt och fattar att det inte fungerar att vara ensam projektledare när man inte behöver.
Är man ensamstående har man inget val. Men i de familjer där det finns två vuxna är det självklart att man ska dela lika. Men det sker bara om mamman tillåter det.

Tyvärr tror många av oss att det bara är vi kvinnor/mammor som ”kan” sköta allt. Just därför styr vi och ställer så till den milda grad att vi till slut äts upp av våra egna krav och förväntningar. Otroligt dumt.

Det är framför allt när det handlar om barnen som det blir extra tydligt.
Är det exempelvis matning/nattning så anser mamman att de ska ske när hon säger. För som familjens projektledare vet hon ju bäst.
Är det välling kvart i sju, så är det. För pappan är det lite mer svävande. Han tycker kanske inte att de spelar så stor roll om barnet får vänta på sin välling till klockan sju och fortsätter således lugnt med det han pysslar med just då. När klockan sedan blir sju och han är på väg att göra vällingen är det så klart för sent. Mamman har redan gett välling, nattat barnet och plockat undan efter maten (förmodligen oxå satt på ytterligare en tvättmaskin).

Varför gör vi så? Om barnet inte gråter och håller på att svälta ihjäl kan vi väl låta pappan få ta sitt ansvar. Det blir inte som vi tänkt men det blir bra ändå. Barnet tar ju ingen skada av att få vänta lite. Nä, istället blir vi kvinnor martyrer och klagar på att vi får göra allt.

Själv har jag sedan länge försökt sluta vara projektledare hemma. Visst har jag stora barn så det är lättare att släppa taget. Jag har börjat inse att det inte är som projektledare jag är oumbärlig, utan som mamma! Orkar jag inte vara mamma på grund av alla mina för högt ställda krav, är något fel. Tyvärr tar det oftast ett tag att inse det och ibland är det försent.  Energin räcker inte till för det som är viktigast, en själv. Har jag ingen energi till mig själv har jag inte heller någon att ge till mina nära och kära. Jag önskar jag haft den insikten för 10 år sedan.

Så ekvationen är enkel. Delat vuxenansvar för familjeprojektet skapar större flexibilitet och ett inre lugn. Det är i alla fall vad jag tror på och som jag vill stäva att leva efter.

Jag tro också att mannen i familjen vill dela ansvaret men han får inte chansen att göra saker på sitt sätt. //Filosoftanten