Vi har blivit med hund igen. En chokladbrun labrador tik på 8 månader. En social, charmig, jätte gosig, snäll, envis, och balanserad (oftast i alla fall) liten tjej. Men precis som alla tonåringar får hon sina spratt.

Hon är en liten smygare och vet nog egentligen ganska väl vad hon får och inte får göra. Men hon chansar. Är soffan ledig lägger hon sig gärna där, fast hon riskerar att bli tagen på bar gärning. Att inspektera om det finns spännande saker på diskbänken, gör hon snabbt och lätt. Jag ser henne genom fönstret, men då är det redan försent. Innan jag hunnit in, är hon färdig med inspektionen.

Plötsligt har hon fått för sig att man faktiskt kan tugga sönder saker som inte är hennes egna. Pandan är nämligen helig och den tuggar man inte onödigt hårt i.  När yngsta dottern kommer hem och hittar sitt trätåg i tusen flisor, känns det inte speciellt kul. Som tur är har vilddjuret (hunden alltså) inte gjort sig illa på flisorna. Det tog en stund för mig att komma på hur hon fått fatt i denna prydnad som stod på tredje hyllan i bokhyllan, där de två nedersta skyddas av ett kompostgaller. Tyckte att jag förberett allt för de två timmarna som hon skulle vara ensam. Uppenbarligen hade jag missat en sak, stolen bredvid bokhyllan. Är man en smart hund tar man helt enkelt hjälp av en stol för att komma åt det man vill ha. Inget konstigt alls.

Nu har jag gått igenom och säkrat de rum hon är i med kompostgaller och plockat undan allt som kan vara av intresse. Det är i alla fall vad jag tror. Kanske är vår lilla chokladbit smartare och mer intresserad av otillåtna saker, men jag är garnterat mest envis och ger inte upp i första taget. //Filosoftanten