Det här med golf är verkligen ett fenomen för mig. Jag förstår inte hur man kan göra (nästan) allt så rätt ena dagen och allt så fullständigt katastrofalt fel dagen efter. Men detta underliga triggar mig. Faktiskt så mycket att jag nästan skulle kunna kalla mig själv lite besatt. Vilket jag aldrig trodde skulle hända.

Befinner mig ganska så precis mitt i livet, ja förhoppningsvis i alla fall. Mina tjejer behöver mig inte så mycket utan de står för de mesta väldigt stadigt på sina egna ben. Det är skönt men också skrämmande och lite obehagligt. Jag kan känna en stor saknad efter det som varit och som jag vet aldrig kommer tillbaka.  Men jag känner och vet att det nu kommer något nytt, något annat och något annorlunda.

Efter 18 fantastiska år som mamma till små barn är det  inte alls konstigt att det uppstår en  identitetskris när man istället ska vara mamma till stora barn. Jag har många funderingar kring vad som händer nu och vad jag vill göra härnäst. Har ju trots allt fått mer egen tid att förfoga över och det gäller minsann att göra något bra av den.

Och det är här golfen kommer in i mitt liv. Detta fenomen som jag verkligen inte blir klok på, och ska jag vara ärlig kommer jag förmodligen aldrig att bli det heller. Fast på något sätt är det ändå det som gör spelet så  intressant. Golfen har gjort att jag och min man umgås mer, vilket faktiskt var en av mina önskningar. Att vi tillsammans kan skapa något annat. Något där vi två kan ha gemensamma mål och uppleva saker ihop.  Något nytt att faktiskt se fram emot och att längta efter.

För visst måste väl en golfrunda i Toscana varit något helt utöver det vanliga? Att para ihop den växande besattheten till golf och den besatthet  till Italien som redan finns, kan helt enkelt inte bli fel. Även om själva golfandet inte går som jag vill, viket det troligtvis inte gör då heller, så kan jag njuta av de gula solrosorna, olivträden, vinet, den italienska maten och framför allt min mans sällskap.

Jag lovar mig själv, att den dagen jag står på tee och ser ut över Toscanas golfkullar så ska jag tränga tillbaka min golfinstruktörs röst och bara njuta av stunden. För just då vill jag inte tänka på att höfterna måste vridas rätt, händerna vinklas, armen rak, titta på bollen, svinga inte med armarna och vrid överkroppen.
I den stunden vill jag bara fokusera på att vara och känna in lugnet. Fast med närmare eftertanke är det nog så det alltid ska vara, oavsett om jag spelar hemma eller någon annanstans. Det är kanske det som är fenomenet. //Filosoftanten