Det där man säger om att åldras med elegans och värdighet är kanske inte så lätt, eller?

Jag fyller snart 48 och är helt klart tacksam att jag fortfarande får chansen att åldras. Alternativet är ju faktiskt inget vidare. Således tycker jag egentligen inte att man ska bry så mycket om sin ålder. Det är ju trots allt bara en siffra. Men emellanåt har jag lite svårt att greppa att jag är närmre 50 än 25. Det känns helt enkelt lite orealistiskt. Nästan ett kvarts århundrade har passerat sedan jag hade min senaste ålderskris. Då var jag 25.

Jag anser mig själv vara väldigt realistiskt och att få en 50-års kris finns inte på kartan. I alla fall inte en kroppslig sådan. Det är i alla fall vad jag trott. Men helt ärligt så känner jag att min kropp börjar ”säcka” till sig.  De grå skuggorna under ögonen är inte rester från gårdagens mascara. Mina ytliga blodkärl är extremt visuella inslag på mina kritvita ben och förstärker känslan av inte vara 25 längre. Jag vet att jag inte är tjock men mitt fluff runt mage och lår känns lite väl fluffigt. Allt detta bidrar tyvärr till att min egna självbild blir lite rubbad och jag känner mig äldre än vad jag behöver. Men det allra allra värsta är att min kondition är urusel. Jag kan helt enkelt inte förtränga fakta längre. Det är dags att utmana min väg mot 50, hämta ny energi och bygga upp en bättre självbild.

Nytt träningskort och nya träningstights är därför införskaffat. Nu finns det inga ursäkter utan det är bara att dra igång. För säkerhets skull köpte jag tights med fjädrar på. Kanske inte den enda hjälp jag behöver för att på ett fjäderlätt sätt kunna flyga mot 50-års strecket, men snygga är dem (och dessutom väldigt snälla mot figuren). Förhoppningsvis kommer jag inse att det trots allt inte är så krisigt att bli 50, så länge kroppen är i hyfsat god fysisk form. Jag vill tro att det där med ålder och värdighet nog egentligen är hur man ser på sig själv. För visst är det väl så att det jag själv förmedlar utåt är också det som andra uppfattar? //Filosoftanten