Att genomföra 2 stora fysiska stresspåverkande projekt samtidigt är inte optimalt. Att dessutom tro att man ska kunna göra det perfekt är korkat.

Mammas flytt från huset har ju pågått ett tag. Men nu har har allt, nästan i alla fall, flyttats in i lägenheten. Oj, vad mycket det blir. Som vanligt har jag svårt att ta det lite lugnare utan kör på som alla andra flyttmedhjälpare trots att jag inte borde. Min leder mår nämligen inte så bra efteråt.

Samtidigt som flytten pågår håller jag på att avsluta mitt jobb. Att få sina egna arbetsuppgifter hyfsat i hamn och lämna efter sig ordning och reda är ju inte så svårt.
Men min avdelning haltar och är tillfälligt underbemannad. Således är det ytterligare 2 kollegors uppgifter som måste hanteras innan jag slutar. Jag vill lämna arbetsplatsen med en tillfredställelse och känsla av att ha gjort ett bra avslut. Det är jätte viktigt för mig och därför att det lätt att ta på sig för mycket och börja stressa. Jag har dock fått ett otroligt bra stöd genom mina efterträdare vilket känns fantastiskt. Samarbete löser faktiskt det mesta och plötsligt trillar pusselbitarna på plats en efter en.

På plats är det mesta i mammas nya lägenhet. Det har blivit så fint. Jag hoppas att hon kommer att trivas.
Motviljan har definitivt övergått till att ge det en chans. Det känns verkligen toppen.

Båda projekten har nu nästan avslutats. Och visst, det blev kanske inte helt perfekt. Men vad är perfekt egentligen? Inte ens jag själv vet. Jag vet dock att jag inte är korkad.//Filosoftanten