Träffade en kvinna häromdagen. Hon sa; ”Jag vet vad det innebär att vara barn och växa upp i krig. Jag och min familj lyckades fly, men minnena och spåren finns kvar. Jag är så orolig för mina barns framtid.”

Jag lyssnar på vad hon säger och ser tydligt i hennes ögon ovanför munskyddet hur smärtsamt det är för henne. Minnen, ångest och oro som nu förstärks och kommer tillbaka. Jag har ingen aning om hur det är att växa upp mitt i ett krig eller att fly. Jag har haft tur att få bo i ett land utan konflikter. Haft tur att få bli vuxen, gifta mig och få egna barn som kunnat växa upp i trygghet. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns för jag har ingen aning. All smärta, oro och ångest hon bär med sig har jag aldrig varit i närheten av. Inte än i alla fall. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig heller kommer i närheten av det.

För två månader sedan fanns det inte i min värld att löpsedlarna skulle fyllas av bilder från ännu ett krig. Ett krig lika långt bort, eller borde nog säga lika nära, som det är härifrån till Florens. 160 mil. Det är overkligt och ofattbart. Jag ser bilder på familjer som splittras, söndersprängda hus, pansarvagnar, döda och skadade människor. Och min oro växer. Detta är verkligheten. Denna oro är helt annorlunda mot den jag kände under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet. Det skedde precis lika nära, men kändes ändå så avlägset. Vilket förmodligen beror på att rapporteringen inte var lika snabb och att jag då inte upplevde samma allvarliga hot mot Sverige. Samt att jag levde ett annat liv som ung och mindre oroligt lagd.

Att Sverige varit av stort intresse för Öst-sidan är inget nytt. Vi alla minns väl U137 som gick på grund utanför Karlskrona 1981. Vi har under decennier hört uttrycket ”tänk om ryssen kommer”. Vi har läst om kränkningar av vårat luftrum och farvatten. Men nu känns det mer på riktigt än någonsin förut. Sedan 2018 har tydligen Rysslands lilla enskilda del, Kaliningrad, rustat upp sin militära bas. Vad det har för betydelse nu efter invasionen av Ukraina, vet nog ingen. Men just nu pågår en EN-mans show på bekostnad av andra människor lidande och död. Enbart för att vårt levnadssätt inte passar en narcissists enorma ego.

Ingen vet vad nästa steg blir. Spekulationer och analyser från alla är förvirrande och stressande. Ju mer jag läser och försöker förstå, desto mer uppgiven och arg blir jag. Världen befinner sig i moment 22. Så länge giriga, egoistiska narcissistiska män sitter på så stor makt och agerar envåldshärskare (osannolikt kvinnor, för det har aldrig ännu hänt), kommer det alltid finnas ett hot mot det demokratiska och öppna samhället. Och ett hot mot oss medborgare. Det har blivit extremt tydliggjort ännu en gång under senaste veckan. Agerandet mot Ukraina är ett öppet hot mot omvärlden. Hela världen ser kallblodiga attacker mot befolkningen och grymma krigsbrott begås i ett land som är på väg in i Europeiska Unionen. Det är ett enormt övertramp och fördöms av världens ledare. Det otroliga mitt i detta kaos är att se hur världen går samman och enas. Snabba överenskommelse och insatser för att kunna bistå på bästa möjliga sätt utan att aktivera militära resurser. Det är en extremt svår balanskonst de måste utöva.

På grund av att EN man nu väljer att oprovocerat invadera sitt grannland för att han känner sig hotad av demokratin, håller en hel värld andan. Inte minst Europa. Den 11 juli 2017 antog Europeiska rådet ett beslut om att ingå ett associeringsavtal med Ukraina på EU:s vägnar. Det är sista steget i den ratificeringsprocess* som gör det möjligt att tillämpa avtalet fullt ut. I och med detta har Ukraina tagit ett stort steg mot att bli en del av EU.

För två år sedan under Coronas invasion och små mikroskopiska viruspartiklar började fara som små osynliga armador genom världen, kunde jag själv begränsa min utsatthet och därmed också risken. Jag kunde påverka min egen situation och således känna att jag hade någon form av kontroll. Idag är detta omöjligt. Det går så klart inte jämföra dessa helt olika typer av invasioner. Men det jag menar är att när man själv kan ta lite kontroll över en väldigt jobbig situation, känns det på något sätt lite mer känslomässigt hanterbart. Nu går det inte. Det enda jag kan göra är att försöka leva som vanligt. Och hoppas. Jag ser kvinnans uppgivna ögon framför mig. Och jag hoppas att vi inte får uppleva samma sak som hon och många med henne. Jag hoppas att världens ledare har blivit smartare och lärt sig något från historien. Framförallt hoppas jag att egot få stå tillbaka för förnuftet och insikten att en fortsatt invasion inte är lösningen.

Mina tankar är hos de drabbade på båda sidor om gränsen. Vi måste komma ihåg att många ryska medborgare inte stödjer invasionen av Ukraina. Det är EN Rysk man som bär hela ansvaret för invasionen.//Filosoftanten

* ratificering, är den process varigenom en stat binder sig rättsligt till en internationell överenskommelse, till exempel ett avtal eller ett fördrag.