Hela hösten har jag längtat efter den dagen då Agnes ska komma  hem. Men ändå inte. Jag har ju hela tiden också önskat att hon ska vara i Paris och uppleva en massa spännande saker. Träffa nya vänner och lära sig ett nytt språk. På något sätt hade det kanske varit bättre om hon även läst vårterminen där nere  för att få bättre kontinuitet. Eller kanske inte.

Det låter kanske knäppt men det är så svårt när det logiska sinnet och känslorna inte är i riktig balans, vilket så klart händer ganska ofta. I alla fall i min värld.

När jag tittar tillbaka på min egen gymnasietid hade jag aldrig modet att åka iväg till ett annat land med ett nytt språk för att studera, eller jobba. Kanske det fanns någonstans långt inne en dröm att få göra det men steget vidare var oändligt. Så här i efterhand kan jag önska att min mamma och pappa skulle pushat mig att våga lite mer. Visserligen tog jag steget att flytta till malmö när jag fyllt 19, som för mig var ett jätte kliv då, men det är långtifrån samma sak som att åka utomlands.

Som mamma till tonårstjejer vill jag så klart att de ska våga utmana sig själva för att utvecklas. Att jobba eller plugga utomlands tror jag är väldigt bra. Samtidigt så kommer jag nog inte bli eld och lågor om de kommer hem och säger att de ska resa till ett land väldigt långt härifrån och vara borta i ett år eller två för att jobba. Hade så klart varit jätte glad för deras skull och kännt stor glädje och spänning. Men rent egoistiskt hade jag tyckt det var superjobbigt.  Som sagt, kluvet värre.//Filosoftanten