Jag känner mig väldigt ledsen och uppgiven idag. Jag försöker oftast att vara positiv, men inte idag. Jag vet ju innerst inne att klumpkänslan jag har i bröstet beror på mamma. Inte för att det är hennes fel, men på grund av det som händer henne. 

Ibland känner jag mig låst. Det har gått så långt att jag har svårt att njuta av trevligheter om jag vet att mamma sitter själv hemma. Det är så dumt av mig. Jag måste ju också få andrum och hämta in nytt friskt syre för att orka. Jag tror att det är typiskt oss döttrar att ta på oss ett större ansvar än vad vi definitivt behöver. 

När jag inom loppet av någon timme fått fem samtal som gäller samma sak, har jag faktiskt lust att inte svara den sjätte gången det ringer. Men jag kan oftast inte. Jag vill kunna låta bli att svara utan dåligt samvete. Visst har jag tryckt bort samtalen några gånger, svårt att jobba annars. Men tankar om att det kanske hänt något finns där varje gång. Jag önskar faktiskt att jag kunde vara lite mer känslokall. Det  låter jätte hemskt och egoistiskt, jag vet. Men förmodligen är det de enda sättet för att inte låta mammas sjukdom ta över hela mitt liv och min familjs också. 

Förnuftet säger att jag gör mer än tillräckligt. Känslorna säger att jag kan göra mycket mer. En inre kamp pågår.

Jag vet att det finns hjälp om jag ber om den. Jag måste bara bli bättre på att be. Först då kommer klumpkänslan i bröstet att minska betydligt. //Filosoftanten