Idag fyller Lilla Mamma 79 år. Och vi kunde av förklarliga skäl inte vara med och fira. Att åka dit och lämna två små paket och inte få krama henne eller vara med när hon öppnade, känns så ledsamt. Min enda och något klena tröst är att hon inte saknar oss lika mycket som vi saknar henne.

Jag konstaterade idag att det är 4 månader sedan jag träffade Lilla Mamma senast. Det känns (är) som en evighet. Mamma själv har dock ingen uppfattning om tiden i sig, men sjukdomstiden som passerar förändrar henne. Och så klart inte till det bättre. Alzheimers fungerar inte så. När väl Mr Alzheimers tagit greppet släpper han aldrig taget. Den vetskapen är jobbig. Vi kan inte vara där och ta del av den tiden som aldrig kommer tillbaka.

På mammas boende har de allra flesta aktiviteter så klart ställts in. Att uteblivna sångstunder, gymnastik, promenader, musikquiz och gemensamma fikastunder på sikt bidrar till ett sämre hälsotillstånd (både psykiskt och fysiskt) är nog inte så svårt att räkna ut. Och det är nog lika för alla. Vi behöver fysisk närhet, bli sedda och bli stimulerade för att må bra. Men verkligheten är vad den är och vi kan inte eliminera den pågående pandemin hur gärna vi än vill. 

Rent krasst tror jag tyvärr inte att vi kan släppa på några restriktioner än. Framför allt inte besöksförbuden inom äldreomsorgen. Inte så länge det finns viss smittspridning och att folk inte tar restriktionerna på allvar. Således måste vi alla bli medvetna om vilka långtgående negativa konsekvenser dessa besöksförbud kan få för personalen, inneboende och anhöriga. Erbjudande om att kunna träffas bakom en plastskärm tycker jag är jätte bra. Tyvärr funkar dock inte denna typ av besök för oss som har anhöriga med en demenssjukdom. När man inte kan mötas med orden utan enbart med kroppslig kontakt, blir möten bakom en skärm tyvärr omöjligt. Ett sånt möte skulle bara skapa ännu mer förvirring och ledsamhet. Således är de aktiviteter på äldreboende som avviker från vardagens tunga och rutin-krävande arbetsuppgifter extremt viktiga att få igång igen. De behövs för att tillföra energi och skapa gemenskap hos de boende. Och för personalen. De är nödvändiga därför att de på sikt påverkar den allmänna trivseln och således hälsan. Jag hoppas verkligen att det förs samtal kring detta ute på arbetsplatserna. Att det tas fram strategier och planer för hur man kan återuppta aktiviteter, och hur man ger ökat stöd och uppmuntran till personalen. Personalen är trots allt den allra viktigaste länken till hur våra anhöriga har det, inte minst under denna pandemi. 

Jag blir så oerhört glad när jag får en bild skickad till mig från mammas boende. En bild där Lilla Mamma sitter på sin födelsedag framför en stor tårta. Fast jag vet att personalen är stressad har de tagit sig tid att fixa en sån fin tårta för hennes skull. Jag känner mig så otrolig tacksam och det är ännu ett bevis på att det finns äldreboende där personalen är engagerad och gör så gott de kan. Och faktiskt lite till. /Filosoftanten