När vi sitter på planet som är på väg att landa på Corte D’azur Airport i Nice, blir det plötsligt väldigt uppenbart att min lilla Agnes bor här. Bland palmer, långa stränder, bergen och mysiga restauranger har hon sin vardag. Familjen hon bor hos är super. Dessutom får jag en känsla av att kraven på perfektion och på det yttre är annorlunda. Fransmännen upplevs mer prestigelösa och avslappnade än oss svenskar. Jag kan verkligen förstå att hon trivs som fisken i vattnet.
Det finns också annat som skiljer men som inte är lika positivt. Den ständiga närvaron av militärer och poliser som patrullerar med skarpladdade vapen överallt dygnet runt, gör mig lite illa till mods. För att komma in på julmarknaden i Nice måste våra väskor och vi själva gå igenom en metalldetektor. En vardag för fransmännen men inte för oss. Inte än i alla fall. När vi passerar platsen där attentatet skedde i somras, får jag en klump i magen och tänker på alla familjer som drabbades. Jag känner samtidigt en stor tacksamhet för min familj och för vad vi har och vad vi kan göra tillsammans. Något som faktiskt inte kan tas för givet.
Det har varit så härligt att träffa Agnes i helgen. Som jag har längtat. Utan planer har vi bara strosat runt och haft kvalitetstid tillsammans. Palmer, Tomtar, julgranar och 15 grader i strålande sol, hör ju inte precis till vanligheterna en vanlig lördag i december. Vi har ätit pizza bland stenarna på stranden, fikat, shoppat och varit på konstmuseum. Vi har också varit hemma hos Agnes familj och ätit en fantastiskt middag. Jag har njutit fullt ut för jag vet att tjejerna på olika sätt formar sina egna liv. På grund av studier, resor och nya intressen kommer det bli svårare och svårare att få den här typen av tid tillsammans.
I planet på väg hem, till skillnad från när vi besökt Agnes i Paris, känns det inte som att jag har glömt kvar något värdefullt i Frankrike. Jag kommer alltid att längta efter tjejerna och oroa mig, oavsett om de befinner sig i Skåne eller i någon annan del av världen. Tjejerna är de mest värdefulla vi har och att släppa taget och låta dem få skapa sina egna minnen för livet, är en del av föräldrauppdraget. Det är enormt känslosamt och svårt, men att se tjejerna lyckliga gör mig lyckligare än allt annat.//Filosoftanten
