Igår ringde mamma 23 gånger till mig och 32 gånger till brorsan. När jag sitter på jobbet måste jag ibland tyvärr stänga av ljudet på telefonen. Det är helt omöjligt att svara varje gång. Men detta gör också att jag missar att svara på andra samtal, vilket inte alltid är så bra. Jag vet att mamma ringer till sina syskon och andra släktingar också. Hon känner sig ofta ensam och säger att hon inte träffar oss så ofta. 

Jag har full förståelse för att mammas dagar är väldigt långa och tråkiga. Det är många timmar som ska fördrivas utan att egentligen göra någonting. Men bilden av mammas upplevelse stämmer inte riktigt överens med det som är sanningen.Hon är inte alltid ensam och vi pratar flera gånger om dagen. Hon kan vara hos mig eller brorsan på fredag, lördag och söndag. Ha besök på måndag kväll, bli hämtad en stund på tisdag, ensam på onsdag och besök eller bli hämtad på torsdag. Enligt mig har mamma förhållandevis ganska ofta sällskap trots allt. Jag tror faktiskt inte att vi kan göra så mycket mer. Det är jätte sorgligt att hon inte kommer ihåg och kan redogöra för vad som har hänt eller för vad som ska hända.

För att få mamma att känna sig mindre ensam har vi flertalet gånger försökt få henne att acceptera utökad hemtjänst. Det finns stora möjligheter till fler aktiviteter på dagtid om hon vill. Tyvärr hamnar vi alltid i konflikt om detta då hon totalvägrar. Att försöka resonera och övertala henne är helt omöjligt och det slutar med att vi ger upp. Givetvis är det vårt ansvar att fixa men att tvinga henne är inte helt lätt. Vi befinner oss i moment 22.

Sjuksköterskan som är ansvarig för mamma rekommenderade oss att träffa kommunens handläggare och att diskutera annan boendeform. Det känns väldigt drastiskt och jag vet att mamma är totalmotståndare till att flytta. Men sjuksköterskan har förstås rätt. Det är så mycket som inte fungerar riktigt och det kommer inte att bli bättre. Dessutom tar det förmodligen lång tid innan något lämpligt boende finns att tillgå.

Det känns väldigt overkligt och det är svårt att acceptera fakta. Men en flytt till ett boende med människor runtomkring och mer liv och rörelse skulle vara väldigt positivt för mamma. Hennes ensamhet och känslorna hon har skulle bli mycket lättare att hantera. Det är deprimerande att inte kunna gå ut själv och att inte kunna utföra någon fritidssysselsättning. Tyvärr tror jag att det är extremt vanligt att många äldre människor, oavsett om de har Alzheimers eller inte, går och trampa i sin ensamhet. Många är förmodligen betydligt mer ensamma än vad mamma egentligen är. Hemmet blir som ett fängelse.

När jag blir gammal vill jag inte sitta i en tom lägenhet och känna hur ensamheten och ångesten tränger sig på. Jag vill bo tillsammans med likasinnade, dricka vin till kvällsmaten och ha tillgång till olika aktiviteter. Jag vill kunna spela kort och sitta ute i första vårsolen. Ja, drömma är i alla fall möjligt.//Filosoftanten