Min mamma är på väg att flytta från sitt älskade hus. Främst på grund av mig och min bror. Vi tycker det är för tungt för henne att bo ensam på 200 kvm och dessutom långt ifrån familjen. Ett beslut som inte varit självklart för någon av oss och definitivt inte för mamma.

Jag kan förstå hur svårt det måste vara att bryta upp från den plats där man bott i 40 år och där man känner sig trygg. Det är många minnen som ryms innanför husets väggar och så klart i omgivningarna runt omkring. För mamma är huset den plats där hon tillbringat hela sitt vuxna liv. Att hon känner oro inför vad som ska hända är inte konstigt.

Vi har börjat packa lite av de sakerna som finns i huset samt sorterat det som ska kastas. Även för mig är det känslosamt. Det är mycket minnen som ska gås igenom och sorteras i huvudet innan beslutet är taget för vad som ska göras. Att dessutom se mamma ledsen när vi rycker och sliter i hennes och pappas saker känns extra tungt i hjärtat. Jag vet ju att mamma egentligen inte vill detta. Hon vill stanna kvar bland de minnen hon har och på den plats som är hennes riktiga hem. Den plats som hon och pappa byggt upp tillsammans.

Jag känner mig egoistiskt för att jag tvingar henne att genomgå detta. Fast innerst inne vet jag att det inte finns något annat alternativ.

När man blir äldre är vardagen inte alltid helt lätt att hantera och ibland kan det behövas att någon annan tar ansvar och hjälper till. Det kommer att bli så skönt när jag på ett enkelt sätt kan hjälpa till med även de mest enkla och vardagliga sysslorna.

Vandringen kommer givetvis inte att vara enkel för min mamma och många tårar kommer att trilla på vägen. När allt är på plats hoppas jag att hon hittar sin trygghet och att hon kommer känna sig hemma i sin nya lägenhet som ligger på gångavstånd till mig//Filosoftanten