Att leva i en relation innebär att man tar hand om varandra, att älska, stötta och finnas där i vått och torrt. Det är ju det vi lovar när vi svara ja på att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt . Och det känns så självklart. Men är det egentligen så självklart som det låter?

Jag har reflekterat mycket över just detta och vill nog påstå att det inte är det. Det är faktiskt inte självklart att man ska försaka sitt eget liv för att på heltid ta hand om och vårda en väldigt sjuk anhörig. Oavsett hur mycket man älskar varandra. Jag tycker vårt samhälle, så som det är uppbyggt idag, lägger ett extremt tungt ansvar på den friska partnern i relationen. Man kan inte säga till en man, vars fru har fått en allvarlig stroke, att hon ska bo hemma. En fru som har väldigt svårt att klara sig på egen hand och som behöver hjälp med att äta, gå på toaletten, tvätta och klä på sig. Eller kräva av frun till en man som har långt framskriden Alzheimers att hon ska se till att han har tillsyn 24 timmar om dygnet. I båda dessa fall kommer de friska parterna göra allt de kan, och lite till, för att ta sig an detta tunga fysiska och känslomässigt omöjliga uppdrag.

Men hur ska man då tänka? Och när är det egentligen ok som anhörig att säga stopp? Och är ett stopp verkligen detsamma som att ge upp? Och är det rimligt att enbart lägga ansvaret på den friska partnern att säga stopp?

När en relation förändras fatalt på grund av ens partners oåterkalleliga sjukdom, kommer relationen aldrig kunna bli som innan. Det spelar således ingen roll hur mycket den friska partnern kämpar, det ömsesidiga fysiska och psykiska utbytet som funnits hamnar i total obalans. Livet som de drabbade hade tillsammans, kommer aldrig tillbaka. Det är en fruktansvärd insikt och erfarenhet. Och just därför är det så viktigt att som partner och anhörig tillåta sig själv att sätta en gräns och säga stopp när situationen blir ohållbar. Att säga stopp är inte att ge upp relationen och kärleken, det är att se andra vägar och möjligheter till ett bättre liv tillsammans. Ett liv som faktiskt inte präglas av ständig oro över att vara otillräcklig. Och där vardagens tunga vårdande sysslor inte tar all energi från det som ska vara roligt att göra tillsammans.

Jag vill inte ens tänka tanken på att befinna mig i den situationen. Men jag vet att om jag drabbas av något som är oåterkalleligt och gör mig väldigt sjuk, så måste min man och mina barn säga stopp och be om hjälp. Om situationen är omvänd och J eller våra tjejer drabbas skulle jag har otroligt svårt att säga stopp. Och det är förmodligen precis så det känns för de flesta. Därför tycker jag det är viktigt att samhället också tar ansvar och hjälper de anhöriga till att fatta de beslut som är bäst just där och då. Jag tror de skulle underlätta för många anhöriga att be om hjälp om de fick mer stöd från ansvarig läkare. När anhöriga och partner blir utbrända på grund av det egna ansvaret och förväntningarna från omgivningen, har alla inblandade förlorat. Inte minst den som är sjuk.//Filosoftanten