Det har gått drygt sju månader sedan regeringen tog ett nationellt beslut att stänga alla äldreboenden på grund av Covid-19. Införandet av förbudet tog i praktiken bort all insyn kring hur vår lilla mamma egentligen har det och hur hon under tiden påverkades av Mr Alzheimers fortsatta framfart i kroppen. Givetvis har vi haft möjlighet att prata med personalen och med lilla mamma i telefon. Men ett kort samtal med information, kan aldrig förmedla allt det subtila eller det finstilta. Blickarna, känslorna och rörelserna. Jag trodde jag var förberedd. Men verkligheten kom ifatt och blev mer smärtsam än jag kunnat föreställa mig.
Jag vet att mamma har förändrats under de månader som gått och att hon blivit sämre. Mitt rationella jag har full koll på det som berättats för mig. Jag känner mig därför ganska lugn när jag cyklar till henne med kaffe och bullar i cykelkorgen. Jag har verkligen saknat henne. När våra blickar möts första gången efter sju månader tycker jag mig kunna se någon form av igenkänning i hennes blick. Hon fattar att det är jag. Men det är så kortvarigt att jag så här i efterhand tänker att jag nog bara inbillade mig och såg det jag hoppades och ville se. Vi fikade i höstsolen och promenerade en runda, men för henne kunde jag varit precis vem som helst. Det gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig. Och det gör fortfarande ont . Jag inser att jag innerst inne hade förhoppningar om ett mamma-dotter ögonblick. Korkat, för jag vet ju egentligen bättre. Det är Mr Alzheimers som styr, inte mamma. Min tröst är att lilla mamma inte gråter lika många tårar som jag. Att hon inte känner en tärande längtan efter oss så som vi alla gör efter henne. Det är en klen tröst. Verkligheten har kommit ifatt mina förhoppningar och det enda jag kan göra är att minnas det som varit och förhålla mig till det som är nu. Tårarna rinner när jag cyklar hem. Men jag har klarat det förut och jag kommer klara det igen.
Beslutet att stänga våra äldreboende var så klart nödvändigt för att initialt skydda de boende och personalen. Men jag tror ingen kunde förutspå att förbudet skulle behöva vara kvar så länge. Jag tror faktiskt ingen heller på förhand kunde sätta sig in vilka de personliga konsekvenserna skulle bli. Jag har från dag ett tyckt att beslutet var rätt. Jag tror inte att någon annan lösning skulle varit lika effektiv. Dessutom blev jag befriad från att själv behöva ta beslut om mitt besök kunde innebära en potentiell risk eller inte. Då initialt kändes det oerhört befriande. Men nu sju månader senare känns det bara som att jag har förlorat värdefull tid. Tid som vi tillsammans aldrig kommer att få tillbaka. Efter fyra månaders karantän kunde jag förstå. Efter sju månader är jag inte lika säker och jag kan inte låta bli att undra om de sista månaderna verkligen var värt det. //Filosoftanten
”I may forgett, but never let me be forgotten”
