Att vara mamma är det absolut bästa som finns men det är också otroligt svårt och i vissa perioder faktiskt väldigt jobbigt. Jag är otroligt stolt och glad över mina två tonårsdöttrar. De är så kloka, smarta, ömsinta, underbara och insiktsfulla fantastiska små människor.

När man får sitt första barn vet man i princip ingenting om hur det är att vara förälder på riktigt. Det är lätt att tycka och tänka om hur andra föräldrar fostrar sin barn. Jag tror att många icke föräldrar sagt eller tänkt ”sådär ska jag aldrig göra när vi får barn”. Jag har garanterat gjort det. Som mamma och pappa ställs man ständigt inför nya utmaningar och det är väldigt lätt att döma och kritisera andra föräldrars agerande och uppfostran.

Jag minns fortfarande när vi skulle åka hem med vår förstfödda. Allt var packat, babyn påklädd och satt i bilstolen på sjukhussängen och väntade. Jovisst har man haft nio månader att vänja sig, men det är en stor skillnad på att ha bebisen i magen och utanför. Känslan av total hjälplöshet infinner sig när man inser att knytet ska med hem. Och där början resan. En resa och ett myller av vägar som kantas av total villkorslös kärlek, hjälplöshet, rädsla, oerhörd glädje, ständig oro och tacksamhet.

Allt man gör med första barnet är ju första gången man gör det. Det finns liksom ingen bra navigator. Det är lätt att köra vilse. Jag är glad och tacksam att vi lyckats hitta rätt i vår familj. Det finns föräldrar som ställs mot otroligt mycket större utmaningar än vad vi gjort och det är kanske inte så konstigt att de kör fel ibland. Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar men där det inte räcker, ska det finns hjälp för barnet. Men också för föräldern.

Jag tycker barn nummer två borde varit lättare eftersom man redan har en någorlunda karta på vad som väntar. Problemet är att det inte går navigera helt efter samma karta. Nytt myller av vägar och vägskäl som man inte har en aning om dyker upp. Som tvåbarnsmamma blir man dock efter ett tag en hyfsat bra kartläsare och kan hålla någorlunda koll på både nya och gamla vägar. Med åren har jag också lärt mig att stanna upp och fundera på om det är rätt vägval eller om det är dags att prova något annat.
Ju större tjejerna blir desto mer måste de få lära sig hitta själva. Förhoppningsvis har de fått en bra grundkunskap i navigering och vilka vägar man helst ska undvika. Skulle de ändå köra vilse någonstans kommer jag göra allt jag kan för att de ska hitta rätt igen.//Filosoftanten