Jag har levt mer än halva mitt liv och har många gånger insett att man inte kan säga att ”något” bara är svart eller vitt. Allting har nyanser. Vilka dessa är, beror på hur det där ”något” definieras och framför allt vem som definiera det. Vi människor är olika. Extremt olika. Vi har rätten att själv välja vårt sätt att förhålla oss och göra våra val. Egna val för vad som är rätt eller fel. Vad man tycker om eller inte tycker om. Vad man vill göra eller vad man inte vill göra. Jag måste acceptera det hos andra och andra måste acceptera det hos mig.

När vi möts mellan dessa oändliga nyanser, blir det ibland svårt. Speciellt när dessa skiljer sig avsevärt. Det är lätt att ta på sig en form av skuld för de val man gjort eller för de val man inte gjort. Jag känner mig påhoppad och anklagad. Men mitt sätt att se nyanserna är inte mer fel eller mer rätt än någon annans sätt att se sina.

Att diskutera olikheter gör att vi lär och utvecklas. Men bara om vi inte tar på oss skuld för det vi tycker eller känner. För om vi gör det, hamnar vi i försvarsposition och läget blir låst. Ingen kan längre se utanför sina egna nyanser. Fokus försvinner och det går inte längre se vad ”något” egentligen handlar om.

Öppenhet, ett nyanserat synsätt och ömsesidig förståelse är nyckeln till framgång i en diskussion. Det borde vi alla ha med oss. När det försvinner, är det bättre att bryta och helt enkelt låta nyanserna vara nyanser.//Filosoftanten