Jag har nu förmodligen levt mer än halva mitt liv och kan lugnt konstatera att med stigande ålder kommer också vishet. Jag har fått värderingar och en syn på livet som jag inte hade för 20 år sedan. Jag kan känna tacksamhet på ett helt annat sätt och har lärt mig att var ärlig både mot mig själv och alla runtomkring. Grunden kommer givetvis från min uppväxt och hur jag fostrats. Jag har tidigt fått lära mig att det inte lönar sig att ljuga eller spela ett spel. Förr eller senare genomskådas det och då kan raset bli väldigt förödande för alla inblandade.

Givetvis har jag också i min ungdom ljugit någon gång. Jag tror de flesta människor gjort det. Tack och lov har många av oss ett samvete och vet när gränsen är överskriden. Men det finns också människor som inte har det och som skapar ett liv baserat på lögner och som bara passar deras egna syften.

Som vuxen och förälder har jag ett stort ansvar för att mina barn är ärliga och växer upp med rätt värderingar och att de blir starka självständiga individer. De ska känna tillit till människor och de ska veta vad som är rätt och fel. Föräldrar som lever sitt liv baserat på lögner, kan inte rusta sina barn för en framtid där de ska känna trygghet. Barn är inte dumma. De genomskåda sanningen. Kanske inte här och nu men i framtiden och då är skadan redan skedd.

Jag tror på ömsesidig ärlighet, tillit och respekt oavsett vilken typ av relation man har. När jag möter människor måste jag tro och förutsätta att de är genuina. Det kan så klart innebära en risk men den måste jag ta. I de allra flesta fall vinner jag mer än jag förlorar. I de fall där det visar sig att det genuina inte finns är jag tacksam när det genomskådas. Då kan jag agera och bemöta det som jag själv inte tror på, oärlighet. //Filosoftanten