Oavsett hur många gånger jag hjälper mamma med adventsljusstakarna är de flyttade eller borttagna när jag kommer dit dagen efter. Oavsett hur många gånger jag är där och slänger sopor varje vecka, hittar jag nya i klädkammaren nästa gång. Oavsett hur många gånger vi hälsar på eller hämtar henne, är hon alltid ensam. Oavsett om jag vet att samma kläder använts en hel vecka, är de alltid nytvättade. Oavsett hur många gånger klockan i köket är borta, så är det inte hon som rört den. Oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att det som sägs och görs inte är medvetet, blir jag irriterad när mammas och min sanning inte stämmer överens. Oavsett så älskar jag henne. 

Varför är det så sjukt svårt att bara låtsas som ingenting?  Jag behöver inte bry mig om vad som är och inte är. Har hon ingen adventsljusstake i fönstret, spelar det ju ingen roll. Jag behöver inte heller bli kränkt när hon talar om att hon alltid är ensam. Jag vet ju hur det är i verkligheten. När hon säger att hon har bakat och att hon visst lagar mat varje dag, kan jag bara fråga om det var gott och vad hon bakat. 

För att orka MÅSTE jag sluta lägga mina värderingar på det som sägs hända i mammas värld. Jag vet sanningen och det räcker.//Filosoftanten