När jag skriver detta inlägg kan jag inte låta bli att nynna på den kända melodifestivallåten, Ont det gör ont, det gör ont en stund på natten men inget på dan, jag vet att det gör ont med det går har klarat mig rätt länge jag börjar bli van å alla omkring de märker ingenting…

Många av oss har nog mer eller mindre ont någonstans varje dag. Orsaken kan vara många. Det är lätt å förstå att den som har gips från höften och neråt också har ont, men i de flesta fall syns det onda inte på utsidan. Detta gör att det blir extra svårt för omgivningen att faktiskt förstå om man inte säger något.

Väldigt sällan ser jag mig själv som kronisk reumatiker och det gör säkert ingen annan heller. Jag försöker att vara som ”alla andra” och pratar helst inte om det. Men i vissa perioder är det svårt då smärtan i lederna gör sig extremt hörd. Just nu har en golfboll smugit sig in under skinnet på höger framfot och det känns när jag går, ganska mycket faktiskt. Irriterande speciellt eftersom jag är ute och går flera kilometer med hunden varje dag. Värst är det dock när jag går inomhus utan skor. Jag försöker övertyga mig själv att det snart blir bättre. Snart.

Jag brukar inte klaga på sjukvården då jag i de flesta fall haft tur. Men när jag ringer reumamottagningen och frågar om det inte är dags att bli kallad för läkarkontroll är svaret att jag blir kallad när de får tid. Jag kan inte annat än att fundera på när detta blir. Tid är ju trots allt ett ganska relativt begrepp och ibland ganska svårtolkat.

I somras valde jag att sluta med Cimzia-sprutorna som jag tagit i 1 ½ år. Efter att ha haft konstant huvudvärk och stickningar ville jag inte fortsätta. Tack och lov har jag inte märkt någon större skillnad i ledstatus trots uppehåll på 3 månader. Samma situation som är nu har jag haft tidigare, både med Cimzia och Enbrel. Men jag vill gärna diskutera med läkaren hur jag ska göra framöver. Jag undrar så klart om Metotrexate kommer att vara tillräckligt. Men det blir alltså när de har tid. De säger att jag givetvis får höra av mig om situationen blir värre.

Som reumatiker är det svårt att avgöra vad som är värre eftersom det går upp och ned från dag till dag. Därför kämpar jag på med förhoppningen att golfbollen försvinner, att käken snart är bättre så jag kan äta ordentligt, att mitt lillfinger ska svullna av och gå att räta ut och att domningarna i höften ska minska. Jag tycker inte att smärtan är akut, jag står ut. Det finns reumatiker som verkligen har ont och måste träffa en läkare akut. Jag vet, har själv varit en av dem.

Kanske golfbollen tar med sig det onda och rullar iväg ner i ett svart hål och aldrig kommer upp igen. Kanske kommer det en kallelse med posten idag eller nästa vecka. Kanske… Medan jag väntar, är det lika bra att fortsätta som vanligt. //Filosoftanten