Jag är fullt medveten om hur tacksam jag är. Trots allt som händer runtomkring rullar vardagen vidare. Vi har varandra, fint väder, mat och inte minst toapapper. Fattar fortfarande inte varför folk hamstrade just det när det finns så mycket annat som känns betydligt rimligare.

Vi följer riktlinjerna så mycket det går och undviker nästan det mesta som ska undvikas. Ändå vaknar jag varje morgon med en känsla av oro i kroppen. Den finns där till och från hela dagen som ett diffust illamående. Och den finns där när jag går och lägger mig. 

I nästan alla situationer jag stöter på poppar frågorna upp i huvudet. Är det ok att sitta här? Står jag för nära? Ska jag verkligen åka till affären? Är jag snuvig? Kan jag äta lunch med min kollega? Dricka kaffe med en väninna? Får jag krama mina barn? Men vara ute går väl? Jag får ju nästan hjärtstillestånd om en kollega råkar hosta i korridoren på jobbet. Eller om någon berättar att de har lite huvudvärk, som mest troligt beror på spända axlar och inte COVID-19. Och nu pratas det dessutom om att Skåne har det värsta framför sig. Toppen är inte nådd. Antalet sjuka och döda kommer öka markant inom de närmaste två veckorna. 

Den här ständiga rädslan för vad vi har framför oss, kan nog göra vem som helst galen. Der tar så sjukt mycket energi vilket gör att jag blir mentalt utmattad. Således inser jag att jag måste hitta sätt för att ladda upp mig igen. Att vara ute, ute och ute är bäst. Den friska luften och känslan av att allt är som vanligt är underbar. Då släpper illamåendet och det känns som att lungorna fylls med luft på riktigt. 

Hur allt det som händer nu kommer påverka oss framåt, vet ingen. Vi vet bara att vi kommer påverkas. Jag tror vi är många som känner oro, både här i nuet och inför framtiden. Men också för insikten att ingen går säker. Inte ens dem med hamstrade toarullar.
Hur gärna jag än vill att den här pandemin ska ta slut så kommer den fortsätta. Detta är inte den första pandemin i världen, och det kommer definitivt inte bli den sista.//Filosoftanten