Känns alltid lite märkligt när julhelgen är över. Lite tomt. Vi har haft det väldigt lyxigt och har inte behövt stressa med matlagning, städning och annat. Vi har tillbringat julafton med familjen. Tack alla (ni vet vilka ni är) för en härlig dag och kväll!
Helgen i övrigt, som jag tycker varit alldeles för kort, har gått i extremt skönt tempo. Soffläge, uppfriskande promenad vid stranden, mat och lite mellandagsrea.
Nästa är nyår. Vilket jag verkligen ser fram emot. Däremot ser jag inte fram emot januari, februari och mars. De är för mig årets drygaste månader.
För att göra transportsträckan till våren lite roligare har jag bestämt att kvartal 1 2017 ska innehålla massor med vardagslyx. Det behöver inte vara dyrt eller krångligt. Det ska bara vara mer av det där lilla extra som förhöjer vardagen och ger den lite mer flärd. Det är mitt löfte till mig själv.//Filosoftanten
”Start the day with a smile and end it with a Prosecco”
När vi sitter på planet som är på väg att landa på Corte D’azur Airport i Nice, blir det plötsligt väldigt uppenbart att min lilla Agnes bor här. Bland palmer, långa stränder, bergen och mysiga restauranger har hon sin vardag. Familjen hon bor hos är super. Dessutom får jag en känsla av att kraven på perfektion och på det yttre är annorlunda. Fransmännen upplevs mer prestigelösa och avslappnade än oss svenskar. Jag kan verkligen förstå att hon trivs som fisken i vattnet.
Det finns också annat som skiljer men som inte är lika positivt. Den ständiga närvaron av militärer och poliser som patrullerar med skarpladdade vapen överallt dygnet runt, gör mig lite illa till mods. För att komma in på julmarknaden i Nice måste våra väskor och vi själva gå igenom en metalldetektor. En vardag för fransmännen men inte för oss. Inte än i alla fall. När vi passerar platsen där attentatet skedde i somras, får jag en klump i magen och tänker på alla familjer som drabbades. Jag känner samtidigt en stor tacksamhet för min familj och för vad vi har och vad vi kan göra tillsammans. Något som faktiskt inte kan tas för givet.
Det har varit så härligt att träffa Agnes i helgen. Som jag har längtat. Utan planer har vi bara strosat runt och haft kvalitetstid tillsammans. Palmer, Tomtar, julgranar och 15 grader i strålande sol, hör ju inte precis till vanligheterna en vanlig lördag i december. Vi har ätit pizza bland stenarna på stranden, fikat, shoppat och varit på konstmuseum. Vi har också varit hemma hos Agnes familj och ätit en fantastiskt middag. Jag har njutit fullt ut för jag vet att tjejerna på olika sätt formar sina egna liv. På grund av studier, resor och nya intressen kommer det bli svårare och svårare att få den här typen av tid tillsammans.
I planet på väg hem, till skillnad från när vi besökt Agnes i Paris, känns det inte som att jag har glömt kvar något värdefullt i Frankrike. Jag kommer alltid att längta efter tjejerna och oroa mig, oavsett om de befinner sig i Skåne eller i någon annan del av världen. Tjejerna är de mest värdefulla vi har och att släppa taget och låta dem få skapa sina egna minnen för livet, är en del av föräldrauppdraget. Det är enormt känslosamt och svårt, men att se tjejerna lyckliga gör mig lyckligare än allt annat.//Filosoftanten
Oavsett hur många gånger jag hjälper mamma med adventsljusstakarna är de flyttade eller borttagna när jag kommer dit dagen efter. Oavsett hur många gånger jag är där och slänger sopor varje vecka, hittar jag nya i klädkammaren nästa gång. Oavsett hur många gånger vi hälsar på eller hämtar henne, är hon alltid ensam. Oavsett om jag vet att samma kläder använts en hel vecka, är de alltid nytvättade. Oavsett hur många gånger klockan i köket är borta, så är det inte hon som rört den. Oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att det som sägs och görs inte är medvetet, blir jag irriterad när mammas och min sanning inte stämmer överens. Oavsett så älskar jag henne.
Varför är det så sjukt svårt att bara låtsas som ingenting? Jag behöver inte bry mig om vad som är och inte är. Har hon ingen adventsljusstake i fönstret, spelar det ju ingen roll. Jag behöver inte heller bli kränkt när hon talar om att hon alltid är ensam. Jag vet ju hur det är i verkligheten. När hon säger att hon har bakat och att hon visst lagar mat varje dag, kan jag bara fråga om det var gott och vad hon bakat.
För att orka MÅSTE jag sluta lägga mina värderingar på det som sägs hända i mammas värld. Jag vet sanningen och det räcker.//Filosoftanten
Nu är det 10 dagar sedan jag låg på operationsbordet. Oron över eventuella komplikationer är borta och kroppen börjar hitta tillbaka. Det känns så skönt. Visst har jag fortfarande ont, både på insidan och utsidan av halsen, men det är ok.
Att tillåta mig själv att faktiskt vara sjukskriven utan alltför mycket dåligt samvete, har varit svårt. Men jag har lyckats. Jag har tvingat mig själv att släppa taget om jobbprojekt och andra måsten och bara slappna av och göra sånt som jag nästan aldrig gör, måla (”konstnärligt”) och kolla på film. Jag har också gjort ett försökt att fånga Nora (katten) på bild, vilket inte var helt enkelt när man är orörlig och väldigt långsam.
När jag fotografera Hedda går det ju säga till att hon ska sitta, och då gör hon det. Med en katt funkar inte likadant, inte alls. De går helt och hållet sin egen väg och gör det som behagar för stunden. Jag önskar faktiskt att jag själv hade lite mer såna egenskaper. Det kanske är dags att bli lite mer kattlik.//Filosoftanten
Att få ett annat perspektiv på livet än det man är van vid är väldigt nyttigt, och lärorikt. Man inser plötsligt hur bra man verkligen har det.
Igår blev operationen av. Kallelsen kom som sagt med väldigt kort varsel. Kanske bra men ställer till det lite i planeringen. Fast så är livet. Jag måste lära mig att jag inte kan planera allt i detalj. Dessutom kan det som redan är planerat genomföras ändå. Det gäller bara att vara flexibel och inte ställa så höga krav på sig själv. Lärdom 1.
Att bli opererad är verkligen att lämna ut sig själv och släppa kontrollen. Vilket jag har svårt för. Eftersom jag vill veta så mycket som möjligt var jag så klart tvungen att fråga kirurgen hur många operationer han gör varje år…ja, jag vet att det är lite pinsamt. 120 lät helt ok. Han förklarade hur det skulle gå till och sa att hela sköldkörteln inte skulle tas bort. Skönt. Precis vad jag ville höra. Och så blev det. Jag har således oroat mig i onödan. Lärdom 2.
När jag nu spenderat 24 timmar på sjukhus har jag träffat andra medpatienter med sina egna livshistorier. Människor där sjukdomar vänt upp och ner på hela deras liv. Där utgången av operationen inte är helt självklar. Där de inte vet om de få komma hem idag, imorgon eller om en vecka. Livet är skört och det gäller att ta vara på det och inte ta något för givet. Lärdom 3.
Min sjukhusvistelse varade i exakt 24 timmar. Varken mer eller mindre. Vården är verkligen effektiv när den kan vara det. Och kanske speciellt när saker är ganska okomplicerade. Även om jag anser att det jag precis gått igenom är stort för mig, är det ingenting i det stora hela. Lärdom 4.
Är verkligen fascinerad över hur läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kämpar på i denna vårdkarusell. De får saker att fungera och är dessutom så trevliga, hjälpsamma och snälla. Jag läser och hör om den bristande svenska sjukvården, vilket förmodligen stämmer. Men sjukvårdspersonalen, de flesta i alla fall, gör allt för sitt jobb och ger av sig själva till oss patienter. Deras förutsättningar är med största sannolikhet inte alltid de bästa, men de kämpar på så gott de kan. Och de gör det för allas vår skull. Det är så lätt att fokusera på de gånger när sjukvården brister. Men vi får aldrig förringa personalens insats och glömma bort alla de gånger när sjukvårdsaparaten verkligen fungerar. Som det faktiskt gjorde för mig denna gång. Lärdom 5. //Filosoftanten
Ibland är det minsann inte så lätt att veta vad som blir det rätta beslutet när man har två olika att välja på. Båda alternativen kan visa sig vara helt rätt eller också helt fel.
Jag brukar försöka tänka rationellt och lyssna på magkänslan, men ibland är det inte tillräckligt. Att väga för och nackdelar mot varandra kan också behövas. Problemet är att om vågskålen väger jämt, vilket alternativ blir då det mest rätta?
Jag får helt enkelt tänka att de beslut som fattas bygger på de förutsättningar och den information som finns just här och nu. Något annat vet jag ju inte. Således är det korkat att tänka på vad som kan bli eller inte kan bli, oavsett vilket beslut som tas. Att gå runt och oroa sig för sånt som jag tror ska hända är bara slöseri med tid.
Jag har funderat länge på om operation är rätt eller inte. Men nu är det bestämt att knutan på halsen ska bort. Kallelsen kom för två veckor sedan. Det ska bli skönt att slippa det obehagliga trycket som knutan orsakar. Dessutom har jag stört mig rent utseendemässigt.
Ser fram emot när det är klart. Jag har insett att oavsett om jag opereras eller inte så kommer både för- och nackdelar med det. Det gäller bara att ta hand om dem. //Filosoftanten
Jag tror de flesta av oss någon gång har känt den där krypande känslan av lätt ångest som dyker upp som ett brev på posten när man har alldeles mycket att göra. När stressen över allt som ska hinnas med blir så stor att hjärnan nästan går i stand by. Det känns som jag själv är i brytpunkten där den positiva stressens effekter slår över och blir negativa istället. När det händer gäller det att vara väldigt försiktig så det inte går för långt.
Oftast är det jätte svårt att sätta ner foten och säga nej. Jag har just nu för många stora jobbprojekt och det är helt enkelt svårt att prioritera bort eller delegera. Dessutom är mamma ett växande orosmoment som är extremt svårt att hantera. Men det finns annat som hjälper mig att ladda och sluta tänka för ett litet tag.
För mig kom en helg i Yngsjö med perfekt tajming. Natur, frisk luft, inga måsten, god mat, trevligt sällskap och massor med tid för fotografering. Bättre kunde det knappast bli. Tack för att vi fick följa med!
Nu ska jag ta mig an kommande vecka. En sak i taget, fokusera och inte stressa. Det hjälper ändå inte. Jag ska också återvända till platsen vid havet och lyssna på vågskvalpet, förnimma solens varma strålar, knarrandet under fötterna och känslan av rofylldhet. Jag ska också ha i tanken att om jag bara göra mitt allra allra bästa och försöker, så är det alldeles tillräckligt. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
Känns alltid lite märkligt när julhelgen är över. Lite tomt. Vi har haft det väldigt lyxigt och har inte behövt stressa med matlagning, städning och annat. Vi har tillbringat julafton med familjen. Tack alla (ni vet vilka ni är) för en härlig dag och kväll!
Helgen i övrigt, som jag tycker varit alldeles för kort, har gått i extremt skönt tempo. Soffläge, uppfriskande promenad vid stranden, mat och lite mellandagsrea. 
