Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar är ett problem som ökar. Fler och fler ungdomar mår dåligt och har svårt för att orka hantera vardagliga situationer. Kraven från omgivningen uppfattas som väldigt höga och svåra att leva upp till. Som förälder är man kanske ovetandes om hur ens egna barn egentligen mår. Även om jag som mamma anser att jag har en bra och öppen relation till mina barn finns en stor risk att jag inte ser signalerna på hur deras psykiska hälsa egentligen är. Det är mycket lättare att se smärtan i ett svullet knä än smärtan som sitter djupt i själen.

Det är narturligt att barn och ungdomar stänger in sig under perioder i sin utveckling. Det vill inte gärna prata och anser att jag som förälder inte ska lägga mig i. På frågor om hur de mår kommer svaret att allt bra. De är sura, arga och glada om vartannat.  Detta är inget konstigt och definitivt inget tecken på psykisk ohälsa hos barnet (ungdomen). Som förälder blir det därför jätte svårt att tolka signaler på psykisk ohälsa. Många barn (ungdomar) som mår psykiskt dåligt blir duktiga på att upprätthålla en fasad. Risken för att ångesten och oron växer är därför stor. Det blir svårare att berätta ju längre tiden går. Till slut ser de kanske ingen annan utväg än att skada sig själva på ett eller annat sätt.

Jag vill att mina barn ska våga berätta om de inte mår bra. De ska inte känna sig ensamma om de drabbas av oro eller ångest. Tyvärr är det nog så att många barn inte berättar sanningen därför att de är rädda för hur vi föräldrar ska hantera den. De mår dåligt i det tysta. Jag vill att mina barn ska veta att det alltid finns någon att prata med. Någon som kan vara där om ångesten och oron blir för stark för att hantera ensam. Vill de inte berätta för mig eller sin pappa finns det andra som kan stötta och lyssna. Det kan vara sjuksköterskan på skolan, en lärare, en kompis förälder, en farfar, en moster eller vem som helst. Bara det är någon som de känner ett stort förtroende för. Som förälder får jag aldrig anklaga eller ifrågasätta mina barn om de väljer att öppna upp sig för någon annan i första hand. Jag ska istället vara tacksam för att de bett om hjälp och stöd. Det tyder på stort mod och otrolig styrka. Om barnen väljer att inte berätta för mig behöver det inte betyda att jag är en dålig förälder. Barnen vill oftast inte såra sina föräldrar och de vill inte riskera att vi skuldbelägger oss själva. 

Informationsprojektet Aldrig Ensam sprider kunskap och bryter tystnaden kring psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Det behövs. Jag har precis beställt två armband som jag ska ge till mina två fantastiska tjejer. De kanske inte känner oro eller ångest just idag, men om de kommer göra det i framtiden ska de veta att de aldrig är ensamma. Deras mamma, pappa eller någon annan finns alltid i närheten och kan hålla handen om oron eller ångesten blir för stark. Aldrig Ensam-armbanden ska hjälpa dem att komma ihåg det. Armbanden ska också påminna om att psykisk ohälsa inte är skamligt. Det kan faktiskt drabba vem som helst när som helst.//Filosoftanten.

Nu är det snart dags. Om sexton dagar ger sig Agnes iväg mot sitt nya hem och sin nya familj. Så spännande och utmanande för henne. Jag är så klart jätte glad för hennes skull och tycker hon är så modig. För mig själv är det väldigt mycket ångest. Känslan av att familjen kommer splittras känns jätte jobbig och bara när jag skriver om det så fylls mina ögon med tårar. Det är verkligen tur att båda tjejerna inte flyttar samtidigt.

Agnes har ju varit iväg ett halvår tidigare och det borde därför inte kännas så annorlunda nu. Men det är faktiskt stor skillnad. Förra gången visste jag ju att hon skulle flytta hem igen för att gå de sista 1,5 året på gymnasiet. Familjen skulle återförenas och vara precis som vanligt. Nu blir det kanske inte så när året som au pair är slut. Med stor sannolikhet kommer hon kanske välja att plugga vidare eller jobba långt hemifrån. Jag var lika gammal som Agnes är nu när jag flyttade till Malmö för att börja plugga på högskolan. Rent krasst är sannolikheten väldigt stor att Agnes inte kommer att flytta hem igen utan skaffa eget boende när hon är klar i Frankrike. Givetvis är det precis så det ska vara. De älskade barnen ska flytta hemifrån och klara sig på egen hand. Vore ju konstigt annars. Men även om det är självklart så är det jätte jobbigt känslomässigt. Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket. Att inte kunna prata med henne varje dag eller kramas känns skit jobbigt. Jag kommer till och med att sakna hennes väskor som har en otrolig förmåga att ligga överallt i huset och hennes rum som ganska ofta ser ut som ett mindre kaos.

Givetvis kommer jag att vänja mig vid att hon inte bor hemma. Men just nu har jag ångest över att tiden och framför allt att denna sommaren gått så fort och att det nu är dags för avresa. Jag har ångest över att jag inte alltid tagit bättre tillvara på tiden. Jag har ångest över alla de gånger när jag varit arg och skällt. Jag har ångest över att jag kanske inte har gjort tillräckligt. Framför allt har jag har ångest över att något ska hända henne. Lika stark som kärleken är till barnen är ångesten och oron. Inget av det minskar med att barnen blir äldre. Tvärtom. Och just nu är det väldigt uppenbart.//Filosoftanten