Jag måste skriva av mig och få ut lite tankar över relationen till min mamma. Relation är nog synd att kalla det för vi pratar inte med varandra. Inte på riktigt i alla fall.

I min väldigt tidiga yrkeskarriär arbetade jag på ålderdomshem och träffade på många dementa och Alzheimers-drabbade patienter. Då tyckte jag aldrig att det var mentalt jobbigt utan ibland till och med lite komiskt när saker blev så snurrigt som det bara kunde bli. Men det var ju annorlunda då. Det var inte någon anhörig till mig och jag hade ingen uppfattning om hur personen var innan. Mitt jobb vara bara att se till att personen hade det så bra som möjligt. Det är väldigt mycket annorlunda när ”Herr” Alzheimers flyttat in i familjen.

Jag försöker verkligen att behålla mitt tålamod och bemöta mammas femtonde telefonsamtal om samma sak lugnt och sansat, men det går inte. När hon ringer sextonde gången och säger att vi måste hämta medicinen, då flippar jag ut. Irritationen som byggts upp mer och mer för varje telefonsamtal under de senaste 3 timmarna är nu på topp. Jag får anstränga mig för att inte skrika henne i örat. Ja, det låter jätte hemskt. Hur kan jag bara bli så irriterad? Det är ju trots allt min egen mamma. Dessutom vet jag att det inte är hennes fel att hon ringer. Det är ju den där jävla Alzheimers som ringer hela tiden. Det är också ”han” som gör att mamma inte längre har någon riktig förmåga att kommunicera och skapa relationer.

Det värsta av allt är att det kommer bli värre. Jag vet att mamma är medveten om sina minnesfunktioner som försvinner mer och mer. Och jag vet att hon är jätte ledsen för det. Hon vill ju inte heller vara i det fängelse som hon är. Att inte komma ihåg eller att inte ha kontroll skapar en otrolig ångest. Det kan det göra även hos den som inte har en Alzhemiers inneboende.

Mamma har nu hemtjänst en dag i veckan men det är långt ifrån tillräckligt och måste utökas. Jag hoppas innerligt att det inte blir komplicerat. Avlastning känns mer och mer akut.

När jag skriver detta har jag inte långt till tårarna och det sitter en stor klump i halsen. Det är så frustrerande och sorgligt. Den icke relationen som jag och mamma har äter upp mig och jag känner mig så vilsen. Hon är där men ändå inte alls. När det plötsligt kommer en liten liten glimt av hur det var innan blir jag alldeles varm i hjärtat. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag har sån irritation mot henne. Inget drömläge precis.

Glimtarna som poppar upp ibland betyder mycket. Jag måste lära mig att komma ihåg dessa när det är som jobbigast och irritationen är som störst. //Filosoftanten 

Vi har tillbringat helgen i Krokås och jag har faktiskt fått lite vårkänning. Ja, jag vet att det är ett tag till, men ändå. Att promenera under strålande sol i skogsområdet där jag tillbringat mycket tid som barn och tonåring, väcker många fantastiska minnen. Spännande lekar på den gamla banvallen och många djupa och förtroliga samtal under tonåren. Att få promenera samma runda och med samma sällskap som för trettio år sedan gör mig varm i hjärtat. Vi promenerade givetvis förbi mormor Astas hus och jag kunde nästan se henne sitta på sin altan och vinka åt oss.

Givetvis tog vi lilla mamma med oss upp, vilket vi tyckte var en bra ide. Bra läge för henne att få träffa sina syskon och ha det mysigt. Tyvärr blev det inte speciellt mysigt. Istället blev hon alldeles snurrig och kunde inte koppla av. Det som skulle bli ett härligt miljöombyte i några dagar blev istället tvärtom. Väldigt tråkigt för alla inblandade. Hennes Alzheimers har tagit ett rejält grepp och kanske det blev extra tydligt i helgen. Hjälp från kommunen är nu ett måste, oavsett om mamma vill eller inte. Vi kan inte slå knut på oss själva längre. Det är inte bara en extra snurrig dag. Det är en extra snurrig dag, idag också.

Jag kan inte sortera alla känslor som jag har inombords. Det är maktlöshet, sorg, irritation och ilska i en salig röra. Jag försöker ta vara på tiden och jag försöker vara positiv men energin håller på att ta slut och irritationen blir bara större och större. Det är verkligen dags för oss att släppa kontrollen och låta proffsen hjälpa till.

Nästa gång vi åker upp till Krokås ska jag inte ha dåligt samvete för att mamma är hemma. Hon mår uppenbarligen bäst när hon får vara i sin vanliga miljö. Och jag kommer nog känna mindre irritation så fort vi får lite avlastning. Förhoppningsvis kan vi hitta en bra lösning innan den riktiga vårsolen kommer. //Filosoftanten

Att resonera om och se saker från olika perspektiv är inte alltid okomplicerat, långt ifrån.

Hur många gånger har man väl inte försökt detta med sina barn. För mig är det ett antal. Familjens lilla dotter hade när hon var liten en extrem förmåga att vara väldigt principfast. Att resonera och försöka få henne att se från ett annat perspektiv var nästan omöjligt. Tack och lov så har det ändrat sig.

Nu har jag hamnat i samma sits igen. Men att försöka resonera med någon som har Alzeimers är väldigt mycket svårare än med en 3-åring.

Jag vet att jag bara borde hålla med  Mamma och inte säga emot. Jag vet ju att det inte är lönt att försöka, men av någon anledning så gör jag det ändå. Plötsligt blir jag själv helt oresonabel.

Mamma har fått mer oro och större osäkerhet för allt det som hon inte har kontroll på längre. Hon frågar om samma saker upprepade gånger. Vilket är väldigt frustrerande för oss allihop. Det är så lätt att glömma bort att mamma inte frågar för att vara tjatig. Hon frågar igen och igen helt enkelt för att hon blir rädd när hon inte har kontroll.

Mamma skapar egna bilder av verkligheten som är sanna för henne. På så sätt får hon en känsla av att ha kontroll. I hennes verklighet har hon själv varit ute på långpromenad eller varit och handlat. Hon har rullat håret på morgonen fast det syns tydligt att det var två dagar sedan.

Jag vet att jag inte vinner någonting på att försöka slå hål på hennes bilder genom att resonera sönder dem. Det är ju hennes verklighet och jag behöver egentligen inte bevisa något. Varken för hennes eller min skull.

2016 är kanske året då jag blir tillräckligt smart och låter min mammas verklighet få vara verklig utan att jag resonera sönder den. //Filosoftanten