Jag kan inte säga exakt när det började utan allt har kommit smygande och blir mer och mer uppenbart. När man dessutom bott på längre avstånd är det svårt att se hur det verkligen ligger till. OM det beror på förnekelse eller okunskap, vet jag inte. Jag tror förnekelse ligger närmast till hands. De flesta av oss vill inte gärna se det som är lite obekvämt.
Efter flytten från sitt älskade hus blev förvirringen så klart något värre. Det har tagit ett tag för mamma att vänja sig och förstå vad som hänt. Att känna igen sig i nya miljöer är så klart inte helt lätt. Har det varit svårt i den gamla invanda miljön blir det ju inte enklare av att flytta. Men att mamma skulle bo kvar i det stora huset i Växjö, så långt från oss, var så klart ohållbart.
Min fina Mamma i Paris
Nu har hon snart bott i sin lägenhet i ett halvår. Vi har alla tillsammans rensat och sett till att lägenheten är fin och möblerad så som mamma önskar. Hon verkar nöjd med ändå vilsen.
Det är jätte svårt att se sin mamma bli så vilsen och hjälplös i olika situationer. Hon har ju alltid tagit hand om mig, nu är det plötsligt tvärtom. Saker som hon klarat utan konstigheter blir plötsligt otroligt omständigt och svårt. Att glömma bort hur de mest vardagligaste saker fungerar sätter saker på sin spets och det blir så uppenbart att något inte står rätt till.
Så ofta vi kan får hon komma hem till oss. Då vet jag med säkerhet att hon får riktig mat och sällskap. Jag vet att min brors familj gör likadant. Det är skönt att hon oftast slipper vara ensam en hel dag. Att göra detta hade varit helt omöjligt om hon bott kvar i Växjö.
Trots att vi alla gör så gott vi kan upplever mamma ändå att hon sitter mest ensam i lägenheten. Vilket jag också ofta får höra. Detta gör så klart att jag får dåligt samvete samtidigt som jag blir ledsen och frustrerad. Det känns lite otacksamt att det mamma ändå känner och förmedlar, inte stämmer överens med verkligheten. Jag vet så klart att det inte är medvetet eller illa menat utan en del av den person hon blivit. När man är mentalt där mamma är just nu är ensamheten inte fysisk. Det är en tung kvävande känsla som sitter djupt i själen och som speglar hur mamma upplever det. I detta läge kvittar det nog vad vi som anhöriga gör.
Vi har således kommit till det stadiet att vi och mamma behöver hjälp. En läkare som kan se de verkliga problemen och vad det är mamma egentligen behöver. Trots att hennes minne sviktat mer och mer de senaste två åren har vi inte fått någon riktig utredning eller hälsokontroll. Det beror så klart på flera orsaker. Främst att mamma inte velat gå till doktorn samt att hennes före detta husläkare inte sett genom fasaden och lyssnat på oss. Läkaren har känt mamma sedan många år och borde vi hennes fysiska kontroller på hjärtat i våras, anat vad som är på gång att hända. En viktnedgång på 20 kilo är ett väldigt tydligt tecken på att något inte står rätt till. De gånger jag varit med på besöken har jag fått övertyga honom att ta prover som egentligen borde varit självklara att ordinera.
Nu återstår att se hur vi kommer vidare med detta. Det är dags att på riktigt övertyga mamma om att gå till doktorn. Situationen är ohållbar just nu och det måste finnas bra hjälp att få. Det gäller bara att hamna rätt i vårdkedjan. Samtidigt behöver jag själv börja hantera sorgen över att mamma inte är mamma och att sluta gå runt med konstant dåligt samvete. Jag behöver definitivt tillåta mig själv att släppa lite kontroll för att lättare kunna skingra den oro som hänger som ett moln över mig.//Filosoftanten
