…och smärtan och svullnaden i vissa leder har faktiskt gett med sig. Jag hoppades att det skulle bli så men man vet ju aldrig. Det kan ta upp till ett par månader innan effekten sätter in.
Jag är egentligen otroligt skeptisk till att ta mediciner och vill gärna läsa på och veta så mycket som möjligt. Men nu känns det ok. Kroppen får den hjälp som behövs för att kunna fungera så som jag vill.
Vi har tur här i Sverige som tack vare skatterna har tillgång till bra mediciner utan att behöva betala vad det faktisk kostar. Hade den möjligheten inte funnits så hade jag och många med mig aldrig kunnat få den hjälp som behövs för ett friskare liv. Det som dock borde bli bättre är att det inte ska vara någon skillnad beroende på var man bor i landet. Alla borde få samma möjligheter, men så är det tyvärr inte.
Jag gillar att hålla igång och att jobba. Är definitivt inte den som ger upp i första taget. Ser nu fram emot medicinens fortsatta effekt och hoppas att den håller i sig. Ser också fram mot ett lite mer vårlikt väder. Börjar faktiskt att bli väldigt trött på att det är så kallt.//Filosoftanten
Det är otroligt vad snabbt vägarna kan bli övertäckta när det snöar och blåser. De stora snövallarna som dyker upp mitt på vägen kan verkligen ställa till med kaos i den skånska trafiken. Helt förståeligt.
Det jag däremot inte kan förstå är när det är totalstop på motorvägen fast det inte finns några stora snöhinder. Jovisst ligger det snö i vägkanten och lite på vägen men med begränsad hastighet och avstånd är det inga problem att köra.
I veckan var det tvärstopp. Att ta sig från Höllviken till Fosie i Malmö på 1,5 timme (såg inte ett enda hinder på vägen) är banne mig en bedrift. Jag kan faktiskt inte hitta en enda förklaring till varför trafiken stod still.
Har under veckan kört både till Växjö och Kalmar. Det har snöat och blåst friskt i Blekinge och Småland också men ingenstans har trafiken stått still utan anledning.
Ja, det är ett mysterium med snö och Skånska bilister.
Jag själv är Smålänning och en Skånsk bilist. Absolut inget proffs på att köra i snöoväder och jag gillar det definitivt inte. Jag försöker bara använda mitt sunda förnuft, anpassad fart och bra avstånd.//Filosoftanten
Medan flickorna var på bio i söndags passade jag och Hedda på att gå en runda i Malmö. Ribban, Kungsparken och Lilla torg. Lyckades locka med min väninna och vi satt faktiskt ute och drack varsin kaffe. Kallt som attan men ändå mysigt och bitande skönt i kinderna.
Just nu är vår lilla chokladbit inne i en trotsperiod. Det är mycket som görs men som inte får göras. Vi blir ordentligt utmanande och det hon inte vill höra har vi aldrig sagt. Så enkelt är det.
Oavsett Heddas tillfälliga nonchalans så hade vi en jätte mysig eftermiddag tillsammans. Och till slut lyckades jag att fånga henne på bild även framifrån.//Filosoftanten
Dags att börja med sprutor, igen.
Har haft uppehåll sedan i somras då jag slutade med Cimzia.
Under tiden jag tog Cimzia-sprutorna kände jag att de inte riktigt passade mig. För ledernas skull var de nog ok men jag hade huvudvärk och en konstig metallsmak i munnen nästan hela tiden. Något som jag faktiskt aldrig upplevt innan jag började med dem.
Efter 15 månader slutade jag och vi (jag och min doktor) bestämde att det nog skulle räcka med 6 tabletter Metatrexate. Det gjorde det. I fyra månader.
Uppenbarligen fungerar inte mina leder utan sprutorna. Nu har jag provat. Svullnaden och smärtan har på nytt gjort sitt intåg i flertalet leder i min kropp. Det påverkar mig och det är svårt att göra saker. Låsa dörren, knyta skorna, knäppa knappar, vrida om bilnyckeln och att bara gå. Jag jobbar som vanligt fortfarande men om vi inte gör något nu kommer jag kanske bli tvungen att gå ner i tid. Det vill jag inte.
80 000 har jag sparat åt statskassan eftersom jag har haft uppehåll med sprutorna. Och ytterligare pengar kommer att sparas i och med att jag får hjälp i tid och kan fortsätta jobba.
Men framför allt sparar jag mig själv och mina leder mot ytterligare nedbrytning. Tanken är trots allt att kroppen ska fungera en lång tid framöver.
Jag hoppas att sprutorna kommer fungera lika bra som första gången jag fick dem och att effekten är snabb.
Har nämligen konstaterat idag att man använder sina tummar mycket mer än man tror. När dessa båda fingrar inte alls fungerar inser man plötsligt hur värdefulla de faktiskt är.//Filosoftanten
Att vara mamma är det absolut bästa som finns men det är också otroligt svårt och i vissa perioder faktiskt väldigt jobbigt. Jag är otroligt stolt och glad över mina två tonårsdöttrar. De är så kloka, smarta, ömsinta, underbara och insiktsfulla fantastiska små människor.
När man får sitt första barn vet man i princip ingenting om hur det är att vara förälder på riktigt. Det är lätt att tycka och tänka om hur andra föräldrar fostrar sin barn. Jag tror att många icke föräldrar sagt eller tänkt ”sådär ska jag aldrig göra när vi får barn”. Jag har garanterat gjort det. Som mamma och pappa ställs man ständigt inför nya utmaningar och det är väldigt lätt att döma och kritisera andra föräldrars agerande och uppfostran.
Jag minns fortfarande när vi skulle åka hem med vår förstfödda. Allt var packat, babyn påklädd och satt i bilstolen på sjukhussängen och väntade. Jovisst har man haft nio månader att vänja sig, men det är en stor skillnad på att ha bebisen i magen och utanför. Känslan av total hjälplöshet infinner sig när man inser att knytet ska med hem. Och där början resan. En resa och ett myller av vägar som kantas av total villkorslös kärlek, hjälplöshet, rädsla, oerhörd glädje, ständig oro och tacksamhet.
Allt man gör med första barnet är ju första gången man gör det. Det finns liksom ingen bra navigator. Det är lätt att köra vilse. Jag är glad och tacksam att vi lyckats hitta rätt i vår familj. Det finns föräldrar som ställs mot otroligt mycket större utmaningar än vad vi gjort och det är kanske inte så konstigt att de kör fel ibland. Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar men där det inte räcker, ska det finns hjälp för barnet. Men också för föräldern.
Jag tycker barn nummer två borde varit lättare eftersom man redan har en någorlunda karta på vad som väntar. Problemet är att det inte går navigera helt efter samma karta. Nytt myller av vägar och vägskäl som man inte har en aning om dyker upp. Som tvåbarnsmamma blir man dock efter ett tag en hyfsat bra kartläsare och kan hålla någorlunda koll på både nya och gamla vägar. Med åren har jag också lärt mig att stanna upp och fundera på om det är rätt vägval eller om det är dags att prova något annat.
Ju större tjejerna blir desto mer måste de få lära sig hitta själva. Förhoppningsvis har de fått en bra grundkunskap i navigering och vilka vägar man helst ska undvika. Skulle de ändå köra vilse någonstans kommer jag göra allt jag kan för att de ska hitta rätt igen.//Filosoftanten
Fick en väldigt bra början på helgen. Jag och min man tog lilla Hedda med oss in till Malmö för att promenera i Pildammsparken. En liten solglimt och känslan av vår inföll sig direkt.
Givetvis hade jag med kameran och passade således på att fotografera lite. Ett och annat motiv blev det. En förbipasserande fågel i annorlunda skepnad och en annan i liggande position. Kanske hade den fått i sig något som den inte borde.
Lilla Hedda var uppspelt och hade nog gärna sprungit iväg och jagat en och annan tvåbent varelse. Ja även fyrbenta, för de fanns det också gott om.//Filosoftanten
Alla har vi väl någon gång vält ut ett glas vatten på golvet. Och visst känns det som att det är mycket mer än det borde vara. Vatten lever sitt eget liv och kan tränga in överallt, både där det ska och där det inte ska.
Speciellt obehagligt är det när vatten trängt sig in i örat. Det är nästan omöjligt att få bort det. Även om varenda mindre tränad kroppsdel fortsätter att vibrerar långt efter att vattnet lämnat sitt gömställe, är enda lösningen att hoppa på ett ben med huvudet på sne. I alla fall för mig. Andra tips mottages tacksamt. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
