Reflektion

sol

Ligger och funderar på 2013. Det har varit ett annorlunda år på många sätt. Stress, oro, smärta och känslan av att inte räcka till har tagit lite för mycket plats i mitt liv. Även många av mina vänner känner likadant. Jag upplever att det är fler som haft det tuffare än det brukar vara.

Vi människor påverkas av varandra. Glädje smittar men det gör också stress och oro. Är det någon i familjen eller på arbetsplastsen som inte mår riktigt bra, påverkas vi alla.

Vi måste ta hänsyn och bry oss om de som är sjuka och inte mår så bra, det är jätte viktigt. Men det är minst lika viktigt att de dagar jag inte är på topp, tar hänsyn på andra hållet. Genom att vara negativ och gnällig skapar det en atmosfär som är svår att bli av med. Negativitet smittar. Jag vet med mig själv att jag inte varit på topp det senaste halvåret. Har känt av mycket stress och haft tankar om reumatismen som härjar i min kropp. Jag har dock försökt att inte låta för många i min omgivning påverkas. De som är nära mig vet, men jag undviker att diskutera det öppet på fikat. Jag drar mig hellre undan och dricker mitt te vid skrivbordet. Det är enklare.

Jag menar så klart inte att alla ska gå runt och låtsas att de mår bra och inte är stressade. Det är fel för vi lever inte på en teaterscen. Det som händer är på riktigt. Det jag menar är att om jag eller någon annan känner sig stressad, orolig eller inte mår bra, hjälper det inte att gnälla. Framför allt hjälper det inte att älta problemen eller behandla någon annan illa. Alla måste ta ansvar för sitt eget mående och försöka förändra det som inte fungerar. Sjukdomar är så klart svårt att förändra, de bara finns där plötsligt.

Själv försöker jag lära mig stressreducera och inte älta problem. Är fullt medveten om att jag vill för mycket och kan ibland vända och vrida på saker hundra gånger. Vill gärna vara den där duktiga mamman/kollegan/kvinnan som kan, vet och fixar allt. Börjar dock äntligen inse att lagom är ok, behöver inte stressa för att hinna ”allt” på en gång. Det är faktiskt också ok att låta mina onda leder få märkas ibland. Så länge jag lär mig att lyssna på vad de säger men inte låter de påverka mitt agerande mot min omgivning.

Själv ska jag även fortsättningsvis tänka på att inte älta, gnälla eller vara negativ. Det är nog bra att ifrågasätta om beteendet eller reaktionen verkligen är relevant för situationen. I de flesta fall tror jag att vi människor stressar upp och oroa oss i onödan och vårt beteendet blir därefter.
De dagar reaktionen och beteende är relevant får jag konfrontera orsaken eller helt enkelt dricka mitt te ensam. Det är jag själv som väljer hur 2014 ska bli. //Filosoftanten

pompeiji Jag

Tandådalen 2013

Sol Fjällen Stuga 2

Måste så klart dela med mig av lite snöiga bilder från vår semester. Risken är kanske att det är den enda snö som jag får se i år, tyvärr.

Jag är ingen vinter människa utan föredrar sol och bad framför skidåkning och snö, men jag tycker att ett vinterlandskap är otroligt vackert.  Det blir ett fantastisk ljus när solen och snön möts och man kan riktigt känna hur kroppen suger in energi. Tyvärr hade vi inte så superbra väder i år utan det regnade och snöade om vartannat. För skidåkarna var det dock inget väder som hindrade dem från att ta sig ut i backarna.

Hade det varit något bättre väder är grillning under öppen eld fantastiskt mysigt. I år avstod vi detta men att värma sig en stund var helt perfekt för oss ickeåkare.

Under veckan lyckades en liten liten sol klämma sig fram mellan molnen.  Det var härligt.//FilosoftantenHedda snö

Brasa 2

Backe

Bräda

Nu är glada julen…

20140101-203303.jpg

…slut slut slut och julegranen bäres ut ut ut…
Vi valde i år, precis som förra året, att inte ha någon gran inomhus. Vi har nämligen firat jul i Tandådalen och det kändes inte meningsfullt att klä granen när vi ändå inte var hemma. Visst blir det lite tomt men samtidigt ganska skönt när det är dags att städa ut julen. Det blir inte så mycket att ta hand om.

Det är inte bara slut på julen, även ledigheten som varit i nästan 2 veckor är slut. Tyvärr. Hade lätt kunnat vänja mig vid att vara ledig några dagar (veckor) till.

Jag har verkligen tagit det lugnt på julsemestern i år. Inga krav alls faktiskt. En vecka i ett snöigt Sälen med en skadad vovve och ledbesvär har tvingat mig att inte göra något som jag inte måste. Det blev som jag tänkt fast annorlunda.

Oavsett orsak har jag beslutat att unna mig det lite oftare i vardagen också. Allt behöver inte vara så ordentligt och man behöver faktiskt inte prestera en massa hela tiden. Det är ok att vara lite lat.//Filosoftanten

20140101-203113.jpg

Tratt

Trattar finns i olika varianter, men den sorts tratt jag syftar på är en sån hundar får när de skadat sig. Bra så klart men otroligt otymplig. När tratten sätts på över huvudet blir det helt omöjligt för hunden att röra sig på ett normalt sätt.

Eftersom vår Hedda har skurit sig i benet på en plåtbit får hon just nu erfara hur livet med tratt är.
Vi har fått restriktioner att Hedda ska ta det lugnt och använda denna tratt hela tiden för att hon inte ska komma åt och slicka på såret.

Kan ju säga att det funkar sådär.
Det är inte helt enkelt att ha kontroll på dörrkarmar och möbler när något ofrivilligt sticker ut utanför kroppen. Ibland ser det dock ganska komiskt ut och Heddas förvåning är stor när det plötsligt bara blir tvärstopp. Det tar några sekunder innan hon har löst hur hon ska komma vidare.

Mest tycker jag synd om henne då skadan och tratten begränsar. Jag hoppas verkligen att hennes sår läker fint så att hon snart kan få vara som vanligt igen.//Filosoftanten

Jullov

Äntligen är det här, det efterlängtade jullovet. Jag känner mig som ett litet barn som ska få slippa gå till skolan på ett tag.

Det är verkligen dags för ledighet. När väckarklockan ringer är det helt omöjligt att vakna. Ögonlocken är fastklistrade och det krävs nästan en kofot för att överhuvudtaget kunna öppna ögonen. Kroppen är som förlamad och någon tanke på att stiga ur sängen finns inte. Snooze-knappen på telefonen borde vara helt utsliten.

När jag äntligen dragit mig ur sängen och anlänt till toa för morgonbestyren, vaknar jag i alla fall till på grund av chocken från min egen spegelbild. Den suddiga varelse, gråblå under ögonen och med hår som står åt alla håll kan helt enkelt inte ha någon annan effekt.

Jag ser fram emot att få sova länge, och inte stiga upp förrän det känns helt ok. Förhoppningsvis kommer då spegelbilden visa en pigg och snygg 44-åring istället…eller kanske inte.

Oavsett så kommer jag att njuta av mina sovmorgnar och att bara få göra ingenting. //Filosoftanten

 

2 månader

Tiden går fort. Speciellt när den räknas mellan 2 kortisonsprutor.
Idag har jag varit på Orofaciala smärtenheten, igen. Det var två månader sedan senaste besöket och senaste sprutan. En spruta som verkligen gjorde nytta men som också gjorde rejält ont.

Idag blev det kortisonspruta nr 8 i höger käkled. Jag trodde (hoppades) faktiskt att jag skulle slippa den men så blev det inte. Min doktor, (som ser väldigt trevlig ut) tyckte det var lika bra att hålla inflammation vilande och inte ge den möjlighet att få fart igen.
Smart men inte så roligt just nu.

Nu följer således några dagar med tuggsvårighet och ont men förhoppningen är ju att inflammationen ska läka ut ordentligt.

Tur att det är några dagar kvar till julafton så att jag hinner börja tugga ordentligt. Att missa knäcken och kolan hade minsann inte varit roligt.
Tur är också att min doktor inte bara ser trevlig ut utan också är otroligt duktig i sin proffession. Det gör att jag inte behöver oroa mig för nästa besök om 2 månader. //Filosoftanten

Fjällen

Inte nu igen…

Denna är inte ett dugg rolig men jag vet att det var mitt fel för jag gav henne chansen! Tack och lov har hon inte svalt något ”bara” tuggat.

Jag vet att Hedda bitit sönder saker tidigare, men jag trodde nog att hon slutat med det (eller i alla fall hoppades). Det visar sig uppenbarligen att jag hade helt fel. Ett litet monster kan tydligen gömma sig i vilken kostym som helst med hög söthetsfaktor och varma bruna ögon.

Högst på shoppinglistan står således ett par nya skor, så klart. Näst efter ligger ytterligare märgben, men hur många ska man egentligen behöva? 3 måste väl ändå räcka.
Fast innerst inne tror jag ett par härliga lagom använda mockakängor är mycket mer attraktiva än ett ben. I alla fall om man heter Hedda.//Filisoftanten

20131125-092219.jpg

filosofier och tankar kring livet i största allmänhet