Har varit ute på en jätte skön kvällspromenad. Upptäckte då att det är flera hus som smygstartat och gjort julfint i sina fönster. Redan.
Jag har en gammal tradition att aldrig tända adventsstakarna förrän tidigast fredagen innan 1 advent. Kanske är det dags att ändra på det.
Kvällarna är mörka och det ser verkligen mysigt ut när man tjuvkikar in genom fönstrerna.
Vi har faktiskt också smygstartat. Årets första lussekattsbak.
Hade det varit julfint i våra fönster också skulle det så klart höjt mysfaktorn på kvällens fika betydligt. Men med saffransdoften i huset och den goda smaken kändes det ändå ganska juligt.
I år kommer jag att bryta min tradition och se till att få det ordentligt upplyst några dagar tidigare än vanligt. Allt för att kunna njuta av nästa lussekatt i ett skimmer av ljus både från ut- och insidan.//Filosoftanten
Att fatta beslut och dessutom vara övertygad om att det är helt rätt, är faktiskt inte alltid lätt. Jag har tidigare skrivit om att de beslut man tar måste grundas på den fakta som finns där och då. Förutsättningarna i livet och det som är idag kan ändras, både av egen påverkan men också av sådant som man inte kan påverka.
Vi har varit sugna på att köpa hund länge. Vi har dock valt att avstå då vi varit tveksamma till att tiden för hunden kanske inte ska räcka till och att vi inte har tillräckligt mycket hundkunskap. Det är ett stort ansvar och det är många år som vi faktiskt binder upp oss.
Sedan våren 2012 har vi haft möjlighet att hjälpa till som fodervärdar till blivande ledarhundar. Detta har varit helt fantastiskt. Vi har verkligen fått känna på vad det innebär att ha hund, på riktigt. Fyra hundar med helt olika personligheter har fått bo hos oss i omgångar under 1,5 år. För att kunna bli ledarhund ställs det stora krav på hundens mentala och sociala förmåga. Det är många pusselbitar som ska passa ihop innan man vet vilka hundar som har just det där som en ledarhund måste ha.
En av ”våra” hundar är idag färdig ledarhund och det känns fantastiskt roligt att få ha varit lite delaktig i detta. Den fjärde, som bor hos oss nu, har tyvärr svårigheter med vissa typer av underlag vilket inte alls fungerar om man ska arbeta som ledarhund.
Och nu är det svårt, eller egentligen inte. Beslutet att Hedda, vår chokladbruna lilla tik, får stanna i det Hagströmska hemmet är taget. Hon får bli en ”vanlig” familjehund. Vi vet vad ett hundägarskap innebär. Erfarenheten kommer under tiden och det som uppstår under resan får helt enkelt lösas efter hand. Många tankar om vad som kan hända och att förutsättningarna för att ha hund faktiskt kan förändras, finns i bakhuvudet. Det är bra att tänka så, men vi måste trots allt se på hur vår situation ser ut idag, inte om x antal år framåt. Ingen vet något om hur framtiden ser ut.
Jag vet att det blir mycket jobb men jag vet också att hon kommer tillföra mycket glädje och gemenskap. Beslutet om att bli hundägare har varit svårt och det har fått ta tid, lång tid. Men nu känns det helt rätt. Skulle något i framtiden påverka det val vi gjort idag får vi helt enkelt se över situationen och lösa det uppkomna. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.//Filosoftanten
Äntligen så kom den där efterlängtade kallelsen. Det är dags för besiktning. Inte av bilen denna gång utan mina leder ska genomgå kontroll. Mest för att se så min följeslagare håller sig på mattan. Tyvärr har jag under de senaste månaderna känt mig lite si och så i lederna. Har haft mer ont än vad jag brukar. Det tar energi men jag kämpar på och jobbar som vanligt.
Just nu känner jag samma osäkerhet inför mitt läkarbesök som för att köra iväg och besiktiga bilen, man vet aldrig vad som väntar när man är klar. Tack och lov behöver jag inte oroa mig för något allvarligt, det är (så vitt jag vet) ”bara” reumatismen som förföljer mig men ändå. Jag har en del frågetecken som måste redas ut och jag vet att vissa leder är mer påverkade denna gången.
Det finns faktiskt en del likheter mellan min kroppsliga besiktning och min bils besiktning. Det bankas, dras, vrids och lyssnas och det går ganska snabbt att konstatera vissa brister. Att det är rostigt, gnissligt och är lite trögt ibland kan jag hantera, det som är viktigast är trots allt insidan. Drivet i motorn måste finnas för att det överhuvudtaget ska gå framåt. Skavankerna kan man lära sig att acceptera, även om det kan ta tid.
Min bil klarade sig med en liten anmärkning och en kommentar att det är inget fel på motorn. Jag kommer också att klara mig, mitt driv är det definitivt inget fel på. En ny notering i journalen och lapp där det står att vi kallar dig igen om 6 månader (dvs 9-10 månader i verkligheten) är vad jag förväntar mig. //Filosoftanten
Vi har förmånen att få passa världens gosigaste chokladbruna hund (jag älskar choklad). Hon är absolut inte den som alltid lyssnar uppmärksamt. Nejdå, hon går helt klart sina egna vägar och lossas helt enkelt att vi inte finns, precis sådär som hundar gör ibland. Hon tittar upp, vänder bort blicken och man kan riktigt se i hennes ögon att hon struntar i vad matte eller husse säger. Just nu extra mycket.
Hundägandet har verkligen dubbla sidor.
Jätte roligt men ibland också jobbigt. Skönt med morgonpromenad men tungt att stiga ur sängen när det regnar. Bra att hon skäller när hon hör något skumt utanför men inte så kul när det blåser och det låter hela tiden. Det syns väldigt väl när man dammsugit, fast känslan av ny städat är väldigt kort. Det är mysigt när hon kommer och lägger huvudet i knäet för att gosa men kanske inte lika mysigt när man plötsligt har tre fjärdedelar av en lekfull nafsande Hedda i soffan.
Det är verkligen utmanande och underbart att ha hund. Givetvis har vi diskussioner i familjen om vems tur det är att gå ut, leka eller träna henne. Hela familjen har mycket på olika håll men alla är med och tar ansvar och hjälper till. Utan gemensamt synsätt och samarbete skulle det aldrig fungera. Hon knyter samman familjen.
Vi älskar vår fyrbenta dubbelsidiga chokladbit oavsett vad hon gör men vi älskar kanske inte alltid just det hon gör. //Filosoftanten
När jag skriver detta inlägg kan jag inte låta bli att nynna på den kända melodifestivallåten, Ont det gör ont, det gör ont en stund på natten men inget på dan, jag vet att det gör ont med det går har klarat mig rätt länge jag börjar bli van å alla omkring de märker ingenting…
Många av oss har nog mer eller mindre ont någonstans varje dag. Orsaken kan vara många. Det är lätt å förstå att den som har gips från höften och neråt också har ont, men i de flesta fall syns det onda inte på utsidan. Detta gör att det blir extra svårt för omgivningen att faktiskt förstå om man inte säger något.
Väldigt sällan ser jag mig själv som kronisk reumatiker och det gör säkert ingen annan heller. Jag försöker att vara som ”alla andra” och pratar helst inte om det. Men i vissa perioder är det svårt då smärtan i lederna gör sig extremt hörd. Just nu har en golfboll smugit sig in under skinnet på höger framfot och det känns när jag går, ganska mycket faktiskt. Irriterande speciellt eftersom jag är ute och går flera kilometer med hunden varje dag. Värst är det dock när jag går inomhus utan skor. Jag försöker övertyga mig själv att det snart blir bättre. Snart.
Jag brukar inte klaga på sjukvården då jag i de flesta fall haft tur. Men när jag ringer reumamottagningen och frågar om det inte är dags att bli kallad för läkarkontroll är svaret att jag blir kallad när de får tid. Jag kan inte annat än att fundera på när detta blir. Tid är ju trots allt ett ganska relativt begrepp och ibland ganska svårtolkat.
I somras valde jag att sluta med Cimzia-sprutorna som jag tagit i 1 ½ år. Efter att ha haft konstant huvudvärk och stickningar ville jag inte fortsätta. Tack och lov har jag inte märkt någon större skillnad i ledstatus trots uppehåll på 3 månader. Samma situation som är nu har jag haft tidigare, både med Cimzia och Enbrel. Men jag vill gärna diskutera med läkaren hur jag ska göra framöver. Jag undrar så klart om Metotrexate kommer att vara tillräckligt. Men det blir alltså när de har tid. De säger att jag givetvis får höra av mig om situationen blir värre.
Som reumatiker är det svårt att avgöra vad som är värre eftersom det går upp och ned från dag till dag. Därför kämpar jag på med förhoppningen att golfbollen försvinner, att käken snart är bättre så jag kan äta ordentligt, att mitt lillfinger ska svullna av och gå att räta ut och att domningarna i höften ska minska. Jag tycker inte att smärtan är akut, jag står ut. Det finns reumatiker som verkligen har ont och måste träffa en läkare akut. Jag vet, har själv varit en av dem.
Kanske golfbollen tar med sig det onda och rullar iväg ner i ett svart hål och aldrig kommer upp igen. Kanske kommer det en kallelse med posten idag eller nästa vecka. Kanske… Medan jag väntar, är det lika bra att fortsätta som vanligt. //Filosoftanten
Jag gillar verkligen Stockholm. Skulle dock inte kunna tänka mig att bo där men åker gärna dit på besök lite då och då.
Familjen har precis tillbringat en weekend i huvudstaden för att fira två födelsedagar på samma dag. Minstingen i familjen, som fyllde 13 år, tyckte dock att det kändes lite konstigt att inte få vara hemma på sin födelsedag. Vilket jag kan förstå. Det är ju trots allt ganska stort att fylla år och viktigt att få ha sitt stora familjekalas på den rätta dagen. För min egen del var det skönt att bara vara och inte göra någonting mer än att strosa runt på gatorna och beblanda mig med folkvimlet. Med stigande ålder minskar faktiskt intresset för kalas. Jag tycker dock att det fortfarande är väldigt roligt med paket och tack och lov har jag en familj som inser detta.
Stockholm är så annorlunda mot hemma. Det är mycket mer av allting. Det är fascinerande att strosa runt bland gångarna på NK eller längs gatorna vid Norrmalmstorg och Stureplan bara för att titta. För titta blir det. Har nämligen svårt att känna tillfredställelse i att handla kläder i så exklusiva butiker. Det är för mycket pengar. Att handla enbart för märkets skull kan jag inte. Är det något som jag verkligen vill ha och ha sparat till kan det kännas ok. Mest fascinerande är att det mitt i klädgångarna på NK finns en liten Rosebar. Lite coolt tycker jag.
Förutom kändisarna vi såg på teatern, lyckades vi fånga en skymt av vår Statsminister som rörde sig i vimlet på Gallerian, men det var allt. Åh andra sidan är ingen i familjen speciellt uppmärksam på vilka som är kändisar eller inte så vi har säkert sett någon, utan att veta om det.
Nästa gång det blir ett besök i storstan vill jag definitivt vara mer kulturell. Ett besök på Fotografiska museet ligger på önskelistan. Har varit där en gång och åker gärna tillbaka. När det blir vet jag inte. Till dess får jag nöja mig med fotografering, fika och shopping på hemmaplan. Men nästa gång jag är ute på stan är det nog läge att byta ut teet och kaffet mot ett glas lyxigt porlande Rosevin. Det tycker jag definitivt att jag är värd. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
